Sågverksungen

Bokens titel: Sågverksungen
Författare: Vibeke Olsson
Förlag: -
Antal sidor: -

Vibeke Olsson är alltid noga förberedd när hon skriver och till denna bok verkar hon ha gjort lika grundlig research som vanligt. Behållningen med boken är att man får lära sig mycket om hur livet kunde se ut i alla dessa små bruksorter som fanns runtomkring Sveriges kuster. Sågverk, tegelbruk och andra industrier innan den riktiga industrialiseringen.

Jag blir enormt provocerad av Olssons sätt att skriva. Ungen som är huvudperson heter exempelvis Bricken. Jag trodde det var ett smeknamn och skulle gärna velat veta vad hon hette egentligen, men sent omsider får man veta att detta är ett lokalt namn och huvudpersonen skulle förstås nödvändigtvis ha ett obegripligt konstigt, könsneutralt och udda namn.

Vidare kan man läsa ordet "tissar" i ungefär varannan mening hela boken igenom. Tissar är tydligen kvinnobröst och sådana kryllar det av i denna roman. "Tissungar" är uppenbarligen dibarn, småbarn som fortfarande ammas. Sådana finns det också gott om.

Nu har jag inte boken framför mig så jag kan inte slå upp det exakta citatet, men Olsson har också en förkärlek för att upprepa sina egna beskrivningar. Typ "Där himlen dricker havets blå" eller något sånt. Jamen, det var väl en vacker beskrivning - DEN tar jag några gånger till! måste Vibeke Olsson förnöjt ha tänkt.

Boken är upplagd i stil med amerikanska dokumentärer. Det vill säga; en reklampaus var tionde minut gör att du gång på gång måste upprepa vad du tidigare sagt. Hur många sådana dokumentärer har man inte sett, där det efter ett abrupt klipp visas samma bilder som du nyss har sett medan speakern säger "James Killer dödade sin bror med tio yxhugg" för hundrafemtioelfte gången? Vibeke Olsson verkar tro att vi ständigt måste påminnas på samma sätt. Brickens pappa tar några kattungar, lägger dem i en jutesäck och slår den hårt mot förrådsväggen innan han kastar säcken i sjön. Jamen, begriper läsaren hur förskräckligt det är och hur mycket det påverkar Bricken för resten av hennes liv? Nej, det vågar inte Olsson tro utan fläskar på med att berätta historien om kattungarna ungefär en gång per kapitel - inte bara i denna bok utan även i den följande.

Nu till handlingen. Bricken bor med sin utslitna, heroiska pappa och sin dödssjuka, übergoda mamma på ett sågverk någonstans uppåt Norrland. Hennes tre äldre syskon har svultit ihjäl och nu jobbar familjen för att hålla sig vid liv. Hon vill verkligen inte därifrån trots att de har konstant ont om mat, till skillnad från den bondfamilj som tar Bricken som sommarpiga och låter henne äta upp sig. Nej, Bricken är socialist från födseln och vill gärna jobba tolv timmar om dagen på det bokstavligt talat livsfarliga sågverket och på fritiden ska hon arbeta för mänskliga rättigheter samt helst bli döpt i någon frikyrkoförsamling. Observera att hon bara en småunge i 11-årsåldern...

Jag har svårt för den äckligt sockersöta idyllen som denna goda familj lever i, mitt i misären. Jag har svårt för all denna godhet som de tre familjemedlemmarna visar varann. Framför allt har jag svårt för Olssons sätt att skriva - det känns som att hon vill mosa in texten i mig som om det handlade om korvstoppning och jag var fjälstret.

Men! Serien om Bricken är mycket givande för dem som är det minsta intresserade av svensk historia. Här beskrivs mycket bra hur familjen lever i sin hyrda lägenhet med vägglöss och en inackorderad, hur de gick på stora gemensamma utedass, hur de sover på halmmadrasser, hur de dricker kaffe stup i kvarten, hur farligt arbetet på sågverket var, hur brännvinet skördar liv, hur folk emigrerade till Amerika för att slippa svälta ihjäl, hur fackföreningsrörelsen växer fram, hur frikyrkorna värvar församlingsmedlemmar - och framför allt hur de rika brukspatronerna behandlade sina undersåtar.

Mitt foto: En gammal kökshandduk med broderier från den tid då Bricken var flicka.

Betyg: Mycket gott betyg för skildringarna av arbetarklassens liv, ställt i relation till brukspatroner och överklassfolk. Borde passa skolklasser, historieintresserade, släktforskare och andra som på något vis vill lära sig mer om hur en vanlig svensk familj kunde ha det för 100-150 år sedan. Sämre betyg för det märkliga sättet att skriva, med upprepningar överallt. Sämst betyg av allt för de skrattretande fula omslagen med kolorerade flickansikten - alla jag har pratat med har reagerat på samma sätt som jag.

Rekommenderas: Se ovan.

Snackis: Denna bok utlöste en del diskussioner i vår bokklubb, så den borde kunna rekommenderas till andra som vill läsa och prata om en gemensam bok.

Länk till boken på AdLibris: HÄR.