Verkan

Bokens titel: Verkan
Författare: Torbjörn Flygt
Förlag: Norstedts, 2004
Antal sidor: 312

-Kan du fixa fram Torbjörn Flygts ”Verkan” åt mig? frågar jag min svägerska bibliotekarien.

-Mäh! Varför ska du läsa den?! frustar hon och säger nedlåtande att ”Underdog” var det lysande undantaget, men att de andra böckerna han skrivit inte är något bra. Jag misstänker att hon har rätt, för efter den fantastiska bästsäljaren har jag själv börjat på en groteskt tråkig Flygt-bok om någon hästkapplöpning och ett antal missanpassade individer.

Några dagar senare får jag låneboken i min hand. Fy sjutton, vad tråkig den ser ut. Suck, dubbelsuck, som Lille Skutt säger. Men jag är väl tvungen att läsa den eftersom värdinnan till nästa bokklubbsträff har bestämt att det är just ”Verkan” som ska bli kvällens samtalsämne. Hur ska jag orka tugga mig igenom något som redan på omslaget är svart, grått och ser ut som ett gäng Reclaim-the-streets-galningar som står och tjafsar i en gatukorsning?

Så börjar jag läsa – och på två dagar har jag slukat boken från pärm till pärm. 

Det här är ju bra! Det är otroligt lättläst, träffsäkert skrivet, angeläget och en helt perfekt ingång till en bokdiskussion. (Snälla Norstedts, gör om omslaget så att fler blir lockade att läsa denna bok!) Det här är varken som den trista ”Himmel” eller som barndomsskildringen ”Underdog”. Det här är något annat: en tankeväckande roman om en vuxen mans resonemang kring rättssamhället. Mycket bra.

I korthet handlar detta om åklagare Claes Backe och hans hustru Gunilla som är församlingspräst samt om deras två tonårsbarn. Familjen flyttar till ett nybyggt radhusområde där man (bokstavligt talat man, inga kvinnor...) börjar arbeta med grannsamverkan efter att någon fått sin gräsklippare stulen och någon annan råkat ut för att billarmet gått mitt i natten. Men samverkansprojektet är inte helt rumsrent ens från början och det eskalerar snabbt till att bli ett lynchande medborgargarde.

Parallellt med historien om rätten att vakta sin egendom och ta saken i egna händer, löper två andra berättelser om moral: Gunilla som tar hand om gömda flyktingar, Claes som arbetar för att få en kronisk misshandlare ur ett kriminellt gäng fälld för dråpförsök på en man. Det hela är mycket bra beskrivet, engagerande och trovärdigt.

Det enda jag ogillar i boken är Marta, 19 år, som beter sig ohyggligt uppkäftigt och näsvist mot sin pappa – är verkligen nittonåriga tjejer så där hemska att ha att göra med? Allt hon säger är kritik mot pappan och hon försöker inte vara trevlig alls. Säger han nej på en förfrågan så ber hon mamman om lov istället. Absurt nog är både mamman och dottern överens om att det är pappans fel, alltihop. Han jobbar för mycket och är sur. Då får man tydligen tåla uppkäftiga tonåringar? Känns lite verklighetsfrånvänt att någon förälder skulle acceptera dotterns attityd, tycker jag (som själv har en 19-åring).

Det mest orealistiska i boken är samtalen grannarna emellan. Jag har bott i bostadsrättsföreningar, radhusområden, små samfälligheter och stora villaområden. Aldrig någonsin har jag råkat ut för att folk talar så rakt och tydligt till varann – de flesta är ytliga, artiga, snuddar inte vid något allvarligt ens när de är arga. Man passar sig, snackar skit bakom ryggen men aktar sig för att bråka öppet. 

Claes Backe tycks ha hamnat i ett område där man helt frankt säger rakt i ansiktet ”Du är precis så otrevlig som det sägs att du är!” och ”Vad skulle göra dig så unik?”. Kanske skåningar är mer rakryggade än stockholmare? Jag har då aldrig träffat på folk som säger sådär rakt upp i ansiktet på mig (hur illa de än tyckt om mig som ordförande).

Bland det bästa i boken är den extremt välbeskrivna scenen då Gunilla tar med sig Claes till ett vernissage på ett galleri, där prominenta gäster bjuds på middag en sommarkväll. Berättelsen om långbord, rostbiff och potatissallad som ska balanseras genom rummen, det högljudda sorlet, köandet för att få en plastmugg med rödvin, de ointressanta nonsenssamtalen och självhävdelsefulla medelålders gästerna – det är helt otroligt bra. Jag känner det som att jag sitter därinne i det rökiga och stimmiga rummet tillsammans med obegriplig konst på väggarna och halvt skrikande konverserar någon akademiker i manchesterblazer. Hög igenkänning! Överhuvudtaget är Torbjörn Flygt en fena på att hitta små detaljer som man tänker ”just precis!” om. Som att alla servitriser har en tatuering i svanken. Som att man ”pysöppnar” en burk öl.

Mitt foto: fick än en gång utebli, för jag lånade ju "Verkan" på bibblan och nu är den slutsåld på förlaget.

Betyg: gott betyg för det levande sättet att beskriva en miljö många av oss kan känna igen sig i.

Rekommenderas: till alla som filosoferar kring brott, straff, skuld och rättsskipning.

Snackis: en mycket bra bok för bokcirkeln eller högstadie- eller gymnasieklassen, som de flesta kan ta till sig och ha en vettig åsikt om!