Märkta för livet

Bokens titel: Märkta för livet
Författare: Emelie Schepp
Förlag: En & Ett, 2013
Antal sidor: 387


Jag köpte denna pocket eftersom Adlibris sålde den för en struntsumma och jag ändå inte har läst någon deckare eller kriminalroman på länge. Författaren har jag inte en susning om men känner en viss aversion mot att man på bokens baksida får veta att hon är reklamare, finns på Instagram, Twitter och har egen hemsida - som om det beskriver henne som glamourös, socialt aktiv och lyckad på något vis.

Jag blir inte riktigt klok på Schepps sätt att skriva. Först stör jag mig något kopiöst på det styltiga och tillgjorda sättet, retar mig på att det känns som att en gymnasieelev skrivit en uppsats med för krångliga ord och gammaldags uttryck bara för att uppfylla alla A-kriterier och få högsta betyg. "Brydde sig föga om", "spolade i klosetten", "på ringa sätt utmanande" och mängder av liknande uttryck som jag hakar upp mig på, i synnerhet som många av dem handlar om bokens ganska ruffiga polis Mia som inte direkt ger intryck av att ha ett stort ordförråd. Även om hon inte uttalar orden så passar de inte in i beskrivningen av henne - där borde berättarrösten vara en annan, känner jag.

Texten känns konstruerad för att imponera. Bättre än så kan jag inte beskriva det, hur luddigt det än låter. Och stavfel finns det alldeles för många av.

Men nu ska jag säga vad jag tycker är positivt: Det är ruggigt skönt att detta inte utspelar sig i Skåne eller Stockholm. Jag har läst för många andra polishistorier som utspelar sig antingen i huvudstaden (högt tempo) eller nere i södra Sverige (lite kontinentalt, sådär). Istället får vi vara med om en gigantisk mordutredning i Norrköping! Mycket bra, tycker jag.

En annan skön sak är personligheterna. De är befriande olika dem man brukar möta i såna här böcker.

Dels poliserna Henrik och Mia, som är som de är... Henrik är pedantisk på gränsen till manisk, noggrann i allt, eftertänksam, längtar efter sin familj och i synnerhet efter att ha lite mer kroppskontakt med sin fru. Mia är rätt vidrig. Hon svär och surar, är negativ och gnällig, super på lördagskvällarna, trycker i sig kanelbullar så det sprutar ut genom öronen, skryter om sina tillfälliga sexförbindelser, gör av med alla sina pengar innan löning, stoltserar med sin uppväxt i något förortsträsk, är allmänt obstinat och - bäst av allt! - hon utvecklas inte ett dugg. Det gläder mig oerhört att inte Emelie Schepp har lagt in något sliskigt slut där Mia blir en mjuk, varm och härlig kvinna med förlåtande drag. Nej, karaktären får fortsätta vara lika osympatiskt tjurig hela boken igenom.

Dels åklagaren Jana, som är sval och elegant, klipsk och högpresterande, inbunden till sättet, en förmögen överklasskvinna med goda kontakter. Och hon har en fasansfull historia i bagaget, men man kan lugnt säga att Schepp inte fallit för att göra Jana till deprimerad alkoholist, utagerande sexmissbrukare eller en allmän skitstövel för det. Tack för att vi slapp de stereotyperna! Jag ska inte avslöja här vad Jana är kapabel till, men kan säga så mycket som att det är grejer man definitivt inte brukar få läsa om vare sig vackra unga kvinnor eller högutbildade akademiker eller folk inom rättsväsendet...

Själva intrigen är kanske spännande, konstaterar jag lite lojt. "Andlöst spännande sträckläsningsroman" står det på bokens omslag men det kan jag nog inte hålla med om. Eller är jag avtrubbad?

Bokens handling ska jag inte heller gå in på, men jag avslöjar inte något om jag säger att det handlar om barn som skolas att göra ondskefulla handlingar - och att sättet att få dem att göra detta är genom att de vuxna "tränarna" är brukar hämningslöst våld mot dem och är totalt utan empati.

Just detta har jag väldigt svårt för, måste jag säga. Stora stycken av boken är närmast äcklande, om man har svårt för att läsa om våld mot barn eller (nästan ännu värre) barns utstuderat råa våld mot andra barn. Det känns spekulativt och omåttligt obehagligt. För mig spelar det ingen roll att författaren låter sina huvudpersoner diskutera ämnet och klämmer in att redan i Bibeln beskrivs barns grymheter - och att man i alla tider fostrat små ungar till soldater. Det må vara sant, men jag äcklas på riktigt av att man plockar in dessa obegripliga grymheter i en underhållande polisroman.

Betyg: Osannolik och motbjudande grundintrig, som kan ursäktas med att detta i övrigt är en spännande bok om Norrköpingspolisens arbete med att hitta en (eller flera!) massmördare.

Rekommenderas till: dem som gillar svenska deckare - här kommer något nytt! Underbart att slippa alla elaka polischefer, deppiga kriminalkommissarier, nedsupna detektiver och genialiska savanter som är überduktiga på att lösa mordgåtor.

Snackis: Nej. Jag har redan sagt allt jag har att säga i ämnet.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.