tisdag 28 oktober 2014

Rävungen och Tigerungen


Bokens titel: Rävungen
Författare: Torey Hayden
Originalets titel: One child
Översättare: Ingela Bergdahl
Förlag: Natur och Kultur, 1998
Antal sidor: 235

Bokens titel: Tigerungen
Författare: Torey Hayden
Originalets titel: The Tiger´s child
Översättare: Ingela Bergdahl
Förlag: Natur och Kultur, 1997
Antal sidor: 301

Tiden går fort. Jag läste dessa båda böcker 1999, för femton år sedan. Då var jag småbarnsmamma och jag minns att böckerna berörde mig starkt. Mina egna barn har inte haft några psykiska problem, fysiska handikapp, funktionsnedsättningar, "bokstavsdiagnoser" (jag vågar knappt skriva det ens, för jag har förstått att det gäller att använda rätt terminologi om man inte vill trampa folk på tårna). Det är fruktansvärt svårt att sätta sig in i hur det är att vara förälder till ett barn som är autistiskt, har stora inlärningssvårigheter eller betydande rörelsehinder om man inte själv är med om det eller ser det på nära håll.

Barnen i Torey Haydens böcker har nästan alltid utsatts för svåra trauman, sett saker de aldrig borde sett och varit med om upplevelser som man inte ens önskar sin fiende.

Hayden är, enligt bokens baksida, "barnpsykolog och har arbetat med specialundervisning för barn med psykiska störningar". I hennes lilla specialklass går många barn som vägrar prata, inte kommunicerar, är extremt utagerande eller destruktiva. I sina böcker skildrar hon alltså verkliga barn, verkliga "fall", som engagerat henne. Jag funderar lite på etiken i det.

Nåväl, Tigerungen är alltså uppföljaren till Rävungen. De handlar båda två om Sheila som är en väldigt störd liten unge, farlig för sin omgivning trots att hon bara är sex år. Hon ska placeras på sjukhus men får börja i Haydens specialklass först. Där börjar man nysta i vad hon varit med om och försöker få henne att läka. I Tigerungen får vi följa Sheila, som blivit 13 år, och hur hon har förträngt allt det hemska hon varit med om - men får hjälp av sin barnpsykolog att göra upp med sitt förflutna.

Jag har ingen aning om hur barnpsykologer och andra insatta resonerar kring boken, eller hur man skulle tolka den om man själv hade ett barn med emotionella problem - men för mig var det intressanta och gripande böcker. De visade framför allt på möjligheten att hjälpa dessa psykiskt misshandlade barn och vilken enorm massa tid och engagemang som krävs för att nå någonvart.

Betyg: Bra böcker, inte alls så snyftiga som man skulle kunna tro med tanke på temat.

Rekommenderas till: Pojken-som-kallades-det-fantaster?

Snackisar: Jag tror att böckerna skulle vara bra diskussionsunderlag.


Länk till boken på Adlibris: POCKET. Konstigt nog finns bara "Rävungen" nyutgiven och med fint omslag - och massor av Haydens andra böcker - men inte Tigerungen. Märkligt! Tycker de inte att dagens läsare borde få se hur det gick med Sheila?!

fredag 24 oktober 2014

Min salig bror Jean Hendrich



Bokens titel: Min salig bror Jean Hendrich
Författare: Carina Burman
Förlag: En bok för alla efter en överenskommelse med Albert Bonniers Förlag, 2006
Antal sidor: 345

Det här är en bok med en tämligen trist utsida, en konstig titel och en måttligt lockande baksidestext. Men det är en av mina absoluta favoriter!

Jag har länge funderat på hur jag ska kunna recensera något som jag tycker så mycket om. Det är svårare än man kanske skulle tro. Boken utkom första gången 1993, fint inbunden och med ett tilltalande omslag. Min pocket däremot är från 2006 och även om jag genast ser att det är Johan Tobias Sergel som gjort den speciella illustrationen så kändes inte boken så tilltalande.

"Min salig bror Jean Hendrich" blev liggande i traven med olästa böcker tills jag tog med mig den till landstället för några somrar sedan.Från första kapitlet var jag fast! Jag sträckläste den, kunde knappt göra uppehåll för mat eller annat (tur nog var det en regnig sommar och jag förväntades inte göra mycket mer än dricka te, läsa, fixa något enkelt till lunch, kasta ett halvt öga på ungarna så de inte slog ihjäl varann av tristess) och levde mig helt in i Jean Hendrich Kellgrens värld.

Bokens berättare är skalden Kellgrens äldre bror Jonas och älskarinnan Hedda. Boken tar sin början då Jean Hendrich ligger för döden i Stockholm, men hoppar snart till hans uppväxt som Johan Henrik i Floby under mitten av 1700-talet. Sedan får vi följa Johan Henrik då han studerar, flyttar till Åbo i Finland och sedan till Stockholm där han blir en ansedd ung magister.

I storstaden - så stor den nu var år 1777 - träffar han kryddkrämarens dotter Hedvig, kallad Hedda och inleder en romans med henne. Johan Henrik hamnar vid konung Gustav III:s hov och kallas Jean Hendrich, han gör karriär och blir en av den tidens kändisar. Redan under sin levnad ansågs han vara en av rikets främsta författare och poeter. Johan Henrik var samtida och vän med Carl Michael Bellman och Johan Tobias Sergel.

Som jag förstår det har Carina Burman kommer över autentiska skrifter från 1700-talet, som hon har använt som bakgrund för sin berättelse. Spännande! (Om det är sant, vill säga. Jag blir inte riktigt klar över det. Det känns som att allting är äkta, men kanske finns påståendet om skrifterna bara där för att ge känslan av "based on a true story" ungefär...)

Det här är en fantastisk roman, full av skildringar av hur livet såg ut i vår huvudstad för 250 år sedan, full av ofantligt mycket sex också - mer än de flesta böcker jag läser innehåller - och med ett underbart språk. Jag var helt tagen av boken när jag hade läst ut den! Man kan lätt leva sig in i hur det var att umgås i de här kungliga och konstnärliga kretsarna under Bellmans tid. Vilken gedigen research Carina Burman måste ha gjort då hon skrev detta. Orden, känslan i språket, jag kan inte annat än rekommendera boken och sätta stämpeln "Favorit!" på den.

Betyg: Högsta betyg för såväl språk som handling.

Rekommenderas till: alla med minsta intresse för historiska romaner.

Snackis: En bra bok att diskutera kring, om än inte en debattbok.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.


söndag 19 oktober 2014

Stenhjärtat


Bokens titel: Stenhjärtat
Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Bonnier Pocket, 2014
Antal sidor: 382

Jag tycker mycket om Katarina Wennstams sätt att blanda viktiga samhällsfrågor med spänning till viktiga romaner om lag och rätt, brott och straff, manligt och kvinnligt, jämställdhetsperspektiv och genustänk, offer och förövare. Alltid i ett nutida, autentiskt Sverige. Det är som om någon tagit en enkel tidningsnotis om något hemskt och sedan broderat ut det hela till en levande berättelse med bakgrundshistoria och olika infallsvinklar.

Jag gillar hennes karaktärer också, de förekommer ju återkommande i böckerna så man lär känna dem. I just denna bok är det advokaten Shirin som utsetts till "särskild företrädare" för den lilla flickan Gloria. Barnet svävar mellan liv och död efter att ha utsatts för ett trauma, antagligen skakvåld, då hennes hjärna fyllts av blod. Föräldrarna anhålls och förhörs noga, även Glorias två storebröder, mormor och farmor utsätts för granskning.

Men det här är inte Wennstams starkaste bok. Lite tradig tycker jag att den var, med inblandade förhörsprotokoll och en ganska seg intrig där jag önskar att jag kommit närmare de anklagade föräldrarna. Det är svårt att få grepp om dem och känna med dem, trots att man begriper att någon av dem utsatt sin dotter för detta fruktansvärda övervåld, antagligen orsakat av enorm maktlöshet och trötthet.

Shirins grubblande kring sina känslor för maken Fredrik och arbetskamraten Theodor får mig att sucka litegrann. Det känns så förutsägbart. Klart att hon inte bara kan vara lyckligt gift och önska sig några fina barn ihop med maken, klart att hon måste tröttna på mannen och fundera på ett liv utan honom. Och testa gränserna, naturligtvis! Jag hade hellre fått veta mer om Glorias familj än det ganska förväntade scenariot med den lyckade Shirins mindre lyckade äktenskap.

Mitt foto: Jag hittade en sten på stranden i somras. Tycker den ser ut som ett hjärta!

Betyg: Klart läsvärd, lika viktig som alla andra böcker av Wennstam. Men segare!

Rekommenderas till: småbarnsföräldrar, som ljudbok förstås, om de inte hinner läsa...

Snackis: En bra bok att diskutera kring!

Länk till boken på Adlibris: POCKET


lördag 18 oktober 2014

Fylld bokhylla är hög status

Jag skrev ju för ett tag sedan om hur svårt det är att slänga böcker. Det är något man bara inte gör! Ändå var jag tvungen att göra just detta då vi under kort tid tvingades städa ur flera dödsbon och inte mäktade med de enorma mängder av böcker som vi skulle ärvt.




I mitt föräldrahem fanns mängder av böcker. Inget märkvärdigt med det, för så såg ju verkligheten ut för mig - men det hände ofta att jag fick kommentarer av klasskamrater. "Har din mamma och pappa läst alla de där?" kunde de fråga. Som om man har böcker bara för att visa upp.

Jag insåg att en del faktiskt hade det så. Deras föräldrars bokhyllor var mest fyllda av stora LP-skivor, inramade foton av barnen, fina porslinsföremål och naturligtvis de obligatoriska uppslagsverken, vackert inbundna i skinnimitation med "guldtryck" och antagligen aldrig öppnade.

När jag flyttade hemifrån hamnade jag i en lägenhet som var alldeles för stor egentligen och inte hade jag råd att inreda den heller. Min Billybokhylla full av barn- och ungdomsböcker placerades i ett litet arbetsrum. I det stora, kala, snudd på omöblerade vardagsrummet med aprikosfärgade väggar och ett tråkigt parkettgolv, två lånade fåtöljer och en bonsai, ville jag ha en bokhylla. I födelsedagspresent av mina föräldrar fick jag en jättelik Lundqvistbokhylla i tre sektioner.


Ruggigt bra illustration av Elin Lucassi, LitteraturMagazinet. Precis så där är det ju!


Den bokhyllan är närmare fyra meter bred och når nästan upp i tak. Den sväljer hur många böcker som helst! Jag minns min enorma stolthet över att lyckas fylla några få av hyllplanen med mina pocketböcker, inköpta på en oerhört mager lön. Pojkvännens böcker, inte lika många, fyllde någon halvmeter också. Större delen av bokhyllan skulle gapat tom om jag inte ställt dit fotoalbum och annat - eller jo, det gjorde den trots mina försök att fylla ut.

När min chef, en välrenommerad äldre man på en fin position inom reklamvärlden i Stockholm på den tiden, kom på middag hem till oss med sin unga fru så sneglade han nedlåtande på det mesta i vår asketiska lägenhet. Så fort han såg Lundqvistbokhyllan, min stora stolthet, klämde han ur sig något om att "Det finns inte många böcker i det här huset. Läser du inte mycket?". Ungefär det värsta han kunde ha sagt till mig. Det var som ett knytnävsslag.

Jag är beläst! Jag läser massor! Jag har bara inte råd att köpa böcker för du betalar mig inte särskilt bra. Jag är 22 år och ganska fattig och har inte hunnit samla på mig så många böcker än - du är ju dubbelt så gammal. Jag är visst en sån som läser på böcker och samlar på dem!


Drömmen är ju att ha en platsbyggd bokhylla, i ett eget bibliotek. Bilden snodd från Studio Karin.



Lyx! Bild snodd från Möbelutställningen Bokhyllan AB.


Så här skulle vi väl alla vilja ha det?! Fotot taget av Jens Norström, bilden hittade jag hos Jerker Inredning och Form.

Det där var en kommentar som tog hårt. All prestige som finns samlat i detta att ha en välfylld bokhylla. Rikedomen, i många bemärkelser.

En full bokhylla visade för min chef att man var beläst. En full bokhylla var för mig, då, en utopi för jag hade helt enkelt inte pengarna. Jag lånade böcker på bibblan, av mamma, av bästa kompisen. Köpte gjorde jag bara på bokrean. Men målet var ju ändå hela tiden att ha ett eget bibliotek.

Det har gått nästan 25 år sedan den där incidenten. Min Lundqvistbokhylla är full till sista kvadratcentimetern och har varit det i åratal. Länge kände jag att det var oerhört värdefullt att kunna visa upp en välfylld bokhylla. Nu har jag mer än jag kan få plats med. Fyra Billybokhyllor är fulla med pocketböcker, Lundqvisthyllan har alla faktaböcker och de vackra inbundna som jag ärvt. Barnen har sina egna bokhyllor. På landstället har vi ytterligare några höga bokhyllor proppfulla med deckare, mysrysare, böcker om segling och knopar. I snart sagt varje rum finns hyllor med böcker!

Om min chef skulle komma hem till mig idag så skulle han aldrig kunna säga ett pip om "Läser du inte mycket?". Men jag lärde mig en massa av den där repliken. Dels att man faktiskt inte kan veta om en annan människa läser eller inte - det finns ju bibliotek! - och dels att det FÖR MIG tydligen var oerhört viktigt att stoltsera med min boksamling.

Varför? Vad sa den om mig?

Det är "fint" att ha många böcker. Allra finast att ha ett eget bibliotek. Det är en statusmarkör, prestige. De här meningarna hade jag aldrig kunnat skriva för fem år sedan - jag skulle klippt till mig själv med ett basebollträ i skallen hellre än att skriva något sådant. "Vaddå prestige, det handlar verkligen inte om det! Jag ÄLSKAR att läsa."

Men är det verkligen så enkelt? Jag älskar ju fortfarande att läsa. Det är ett av mina största intressen i livet. Få saker kan konkurrera med läsningen.

Jag har så många böcker så jag har tvingats tacka nej till de där stora boksamlingarna som jag berättade om i början av inlägget.
Jag har slängt böcker. Slängt sexton kassar med inbundna böcker som ingen av oss ville ha.
Jag har rensat ut pocketböcker som gulnat och där bokstäverna är så pyttiga så jag inte längre har lust att läsa om boken.
Jag har gett bort böcker. På landet har jag en särskild hylla med böcker som sommargästerna får läsa och ta med sig hem, om de vill.
Sedan några år tillbaka ser jag det inte längre som att den som har flest böcker när den dör vinner. Jag kan skänka bort böcker utan en tanke på att det är en bok mindre i min egen hylla. Jag kan läsa något uselt och slänga boken i ren protest.

Jag har sett andra bokbloggare som påpekar i sina inlägg att de har si och så många böcker, att de har ett eget bibliotek, att de flyttkartonger fulla av böcker som de inte ens får plats att packa upp, att de har många hyllor och nu ingen plats kvar. Det kan inte vara en slump att man vill berätta sånt.


Det här ljuset brukar jag tända och så kryper jag upp i min fåtölj och läser en stund. 

När jag kommer hem till väninnan som har hela vardagsrumsväggarna täckta av vackra bokskåp med inbundna böcker i dubbla rader så blir jag inte missunnsam och avundsjuk längre, utan mest nyfiken på varifrån hon fått böckerna, om hon läst dem, vad hon tyckte om dem, vad som fått henne att spara dem, om hon kommer att läsa dem igen.

Hemma hos svägerskan, som är bibliotekarie, finns så många böcker att man nästan får treva sig fram - det rasar böcker från hyllor, bord, skåp och byråar. Alltid lika spännande att se och många nya boktips får man!

En del vänner har platt-teven i bokhyllan, andra har en samling miniatyrspritflaskor från idogt resande med finlandsbåtarna, några har konstglas och dyrbarheter bakom vitrindörrar och påfallande många har fortfarande enhetliga samlingar av uppslagsverk i sina bokhyllor. Visst är det spännande att kolla bokryggarna och läsa titlarna?

Men med åren har jag lärt mig att se att bokhyllor många gånger kan vara en prestigefylld samling som basunerar ut hög status.


Ännu en fantastisk illustration av Elin Lucassi i LitteraturMagazinet!

Bokälskare kan man vara - men varför ger man inte vidare böckerna eller slänger dem eller säljer dem på loppis? Nej, vi håller krampaktigt fast vid böckerna och jag tror inte längre - tvärtemot vad jag trodde tills nyligen - att vi bokälskare bara sparar böckerna för att de är vår livsluft. Utan också för att de signalerar: "Jag läser mycket. Jag lägger pengar på böcker. Jag förbokar alltid på bokrean. Jag är en litterat person. Jag kan inte lägga mig utan att ha läst först. Jag har alltid tre-fyra böcker på gång samtidigt! JAG ÄR EN RIKTIG BOKÄLSKARE" - med allt vad det innebär.
//Joelinda


onsdag 15 oktober 2014

Ryssar är såna som gillar björkar


Bokens titel: Ryssar är såna som gillar björkar
Författare: Olga Grjasnowa
Originalets titel: Der Russe ist einer, der Birken liebt
Översättare: Svante Weyler
Förlag: Månpocket, efter en överenskommelse med Svante Weyler Bokförlag, 2014
Antal sidor: 287

Vi i bokklubben valde att läsa denna roman eftersom ingen av oss egentligen läst någon nyare rysk skönlitteratur. Allt vi kände till var de stora klassikerna eller nya (ofta skrämmande) dokumentära skildringar om kommunist-Sovjet och sönderfallet i de forna sovjetstaterna. Men om man läser "Ryssar är såna som gillar björkar" med just den intentionen - att lära sig något nytt om Ryssland av idag och att prova modern rysk roman - så blir man gruvligt besviken. Det här handlar inte om Ryssland överhuvudtaget.

Någon rysk roman skriven av en ryska (som man skulle kunna tro) är det inte heller. Olga Grjasnowa må ha ett ryskt namn, men hon är född i Baku i Azerbajdzjan och flyttade som 12-åring till Tyskland. Familjen är judisk och Olga har bott och studerat i Israel. På många vis har hon vävt in sig själv, sina erfarenheter och sin familjs historia i romanen - åtminstone om man jämför vad huvudpersonen råkar ut för och vad det går att läsa om Olga på nätet.

Det här är inte en bok man ska läsa baksidestexten på, för den är under all kritik. Skulle man gå efter den så är det här en chic-lit av lätt modell.

"Hon är tolk men förstår inte världen. Hennes bästa vän gillar bara killar, den hon vill ha vill ha en annan. Hennes mamma vill bara att hon äter ordentligt." Nästan så jag blir förbannad, så dåligt sammanfattat är det!

För det första: måste man förstå världen för att man är tolk? Är tolkar rent av bättre än alla oss andra på att förstå världen?

För det andra: hennes ena kompis är bög, men det är av klart underordnad roll i boken. "Den hon vill ha, vill ha en annan" - nja, så var det väl inte? Ska vi vara ärliga här och säga att den hon vill ha faktiskt går och dör?!

Att hennes mamma bara vill att hon äter ordentligt stämmer inte heller, även om det är den mest sanna av dessa fåniga meningar.

Det här är en bok om djup sorg, ensamhet och rotlöshet som är förfärande. Huvudpersonen Masja - från Azerbajdzjan, numera boende i Tyskland - mister sin kärlek Elias i en sjukdom och tappar alldeles fotfästet. Varken hennes egen eller Elias familj finns där för att backa upp, trösta, lindra eller hjälpa. Vänner har hon få och hon utnyttjar dem på ett sätt som jag inte alls tycker om. Hon lämnar ut sin kropp, hon slutar äta, hon gräver ner sig i depressionen, hon kan inte fatta rationella beslut, hon flyr till kusinerna i Israel, hon är totalt gränslös i sitt kontaktsökande med både män och kvinnor.

Den enorma förlusten av kärleken blandas med fruktansvärda tillbakablickar på barndomens armod och förföljelser, inbördeskriget och våldsdåden, flykten från hemlandet.

Masja är inte alldeles sympatisk men jag känner starkt med henne, för hon är en ung kvinna i stort behov av trygghet, kärlek, omtanke och antagligen terapi. Det här är inte alls någon "utvandrarroman, invandrarroman, samtidsroman" som någon smartskalle på förlaget har kläckt ur sig. Det här är en jobbig och gripande bok om kärlek, liv, sorg och utplånande död.

Pocketboken har ett snyggt omslag som känns fyndigt med björkstammar där titeln ristats in.


Den inbundna boken däremot... Formgivaren tyckte tydligen att det var lämpligt med Klagomuren i Jerusalem - så inte nog med att titeln är missvisande, där är även omslagsbilden fullständigt felaktig.



Betyg: Så långt från feelgood som man kan komma.

Rekommenderas till: de som vill läsa om sorg? unga människor? araber mot judar? bögiga killar och lesbiska tjejer och allt däremellan? dumma föräldrar? hänsynslösa lärare? livet i en tidigare sovjetstat eller en isrealisk storstad? nervvrak? Jag kan inte sammanfatta den här boken.

Snackis: En bra snackis som vi för en gångs skull dessutom hade rätt skiftande åsikter om, i vår bokklubb.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.