Bokens titel: Den hemliga historien
Författare: Donna Tartt
Originalets titel: The Secret History
Översättare: Nille Lindgren
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2003
Antal sidor: 559
Det finns böcker i min bokhylla som jag har markerat med en självhäftande guldstjärna, ni vet en sådan där som man använder på julklappar eller andra paket. En sorts markering till mig själv: detta är en favorit bland favoriterna.
"Den hemliga historien" utkom på engelska redan 1992 och var författarinnans debutroman. Jag köpte den inte förrän långt senare, 2003, då den var översatt till svenska och gavs ut som pocketbok.
Jag formligen slukade den och efteråt tänkte jag att det måste vara en av de bästa böcker jag läst. Och sedan har jag inte vågat läsa om den! Jo, det är sant. Jag är rädd att jag inte skulle bli riktigt lika begeistrad ännu en gång och vill inte förstöra bilden av att detta är en mästerlig roman.
Nu när jag plockar fram mitt gamla pocket-ex så inser jag att
1) den är vansinnigt tjock, hela 559 sidor
2) den är satt i ett typsnitt som för mina nu tolv år äldre ögon ser ut som myrskrift
3) om jag ska läsa den igen så ska jag banne mig kosta på mig ett inbundet exemplar som man kan läsa utan förstoringsglas
4) och jag tror faktiskt jag ska göra det sistnämnda, för boken förtjänar en omläsning.
På omslaget står "En thriller för tänkande människor", citat från Newsday. Jag håller med. Det här är en spänningsroman för tänkande människor, men visst låter det lite uppblåst att säga så (samtidigt som man själv hyllar boken) för då påstår man ju att man själv är en tänkande person. "Den hemliga historien är ingen deckare av traditionellt slag, utan mer ett intensivt relationsdrama", citat från Nöjesguiden. Ja, det kan jag i allra högsta grad hålla med om. Vem som dör och vem som har dödat är inte det intressant - utan de inbördes relationerna, maktstrukturerna och grupptrycket.
Boken utspelar sig på en internatskola - Hampden College - i USA, dit de mest förmögna familjerna skickar sina tonåringar för den finaste utbildningen. Bland alla de andra eleverna, som fokuserar mer på status, utseende, rikedom, materiella attribut, finns en liten klick elever som pluggar latin, klassisk grekiska och antikens historia. De blir snabbt sammansvetsade på ett närmast ohälsosamt sätt. Även läraren Julian är involverad utanför vad som är brukligt.
Det är många komplicerade relationer i den lilla gruppen, som består av Camilla, Francis, Bunny, Henry och Charles samt nykomlingen Richard som är berättarrösten. De talar latin med varann, sluter sig samman mot omvärlden, har backanaler med sprit, sex och droger. Dock är de inte riktigt mogna att ta konsekvenserna av sitt handlande och de förstår inte fullt ut hur svårt det är att bemästra känslor som kärlek, avund och hat förrän det är försent.
Det här är en fantastisk roman och jag, som själv gick humanistisk linje och läste latin, franska, tyska, engelska, mycket historia och religion, tycker att den är helt underbar med alla sina referenser.
P.S. Jag föreställer mig hela tiden - både då jag läste boken och nu fortfarande - att figuren Camilla skulle spelas av Gwyneth Paltrow om boken blev film: en smal, tunn, nästan bräcklig ung kvinna som ändå är rakryggad och stark - och förstås så där Gwyneth Paltrow-elegant som bara hon kan vara.
Betyg: En absolut favorit!
Rekommenderas till: tja, ska vi avrunda lite snobbigt med att säga "tänkande personer"?
Snackis: Jag skulle inte vilja bokcirkelprata sönder min upplevelse.
Länk till boken på Adlibris: POCKET.
Så här ful är pocketboken nuförtiden (hur i helskotta kan man välja det typsnittet till en bok om antiken, överklassungar och latinstuderande?!):
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar