Anonym eller känd för alla?

Till Sanna som var nyfiken på hunden:

Det är inte lätt det här med att vara anonym. Jag valde ju att ha ett alias på min bokblogg för att kunna skriva helt fritt och utan att ägna en tanke åt att det finns kunder, leverantörer, grannar, bekanta och andra som läser bloggen.

En möjlighet för mig att uttrycka mig utan fundera på om de som läser är genuint intresserade av böckerna eller om de vill kolla lite på mig och vad jag skriver, för att de lätt kan hitta mig via sökmotorerna.

Men mina bokklubbsväninnor vet förstås vem jag är och säkerligen finns det fler som gissat rätt när de sett mina foton. Förlagen och författarna som mejlar till mig vet ju. Ändå tycker jag att det känns rätt skönt att få hoppa in här som Joelinda, och skriva helt öppenhjärtligt om böcker - och helt strunta i den andra delen av mitt liv, där jag är egenföretagare och ska vara representativ och professionell.

I många fall är min yrkesroll en där jag är svalt neutral i fråga om allt annat än just grafisk formgivning. Kunderna behöver inte veta mina tankar om genusfrågor, yoga, invandring och flyktingmottagande, örtmediciner och helande kristaller, Förbifart Stockholm, halalslakt, dagispedagogik, omskärelse, Björklunds senaste utspel, kungahusets vara eller icke vara, vargjakt, vindkraftverk, lagstiftningen kring aborter eller hur jag ställer mig till konflikten i Syrien.

Det är mycket annat jag delar med mig av, även personliga saker, till mina kunder men jag brukar lyda rådet från min mentor att undvika politik, religion och ekonomi som samtalsämnen med uppdragsgivarna.

Härinne är en fristad. Här ska det bara handla om böcker. Det är möjligt att jag ändrar mig senare, men som det känns nu så får mitt privatliv stanna utanför bloggen - och mitt riktiga jag komma till tals i mina recensioner.
//Joelinda