Karthago

Bokens titel: Karthago
Författare: Joyce Carol Oates
Originalets titel: Carthage
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Bonnier Pocket, 2015
Antal sidor: 510

Familjen Mayfield är - till en början - en mycket lyckad familj. Mamma Arlette (en undfallande, troende och osjälvständig liten kvinna), pappa Zeno (stor, bullrande, jovialisk jurist och borgmästare) och vackra dottern Juliet. Och så förstås den "fula" dottern Cressida, hon som är så smart - men också så tungsint, avog, rent av elak ibland, högdragen, oförlåtande. De bor i en liten stad, Carthage, i närheten av Adirondackerna med sin farliga, vilda natur.

Unga Cressida dominerar hela sin familj utan att förstå det själv. Hon tror att hon är oälskad, att ingen ser henne, att ingen någonsin genuint brytt sig om henne. I mina ögon är det snarare så att hela familjen tassar på tå för den yngsta dotterns lynniga humör, surmulna blickar och sarkastiska kommentarer.

Hon är en ovanligt liten, tunn och skör flicka med ett utseende som en ung pojke. Hon klär sig i svart och försöker på så vis närmast försvinna, göra sig osynlig för omvärlden som ändå inte tycker om henne. Minsta motgång tar hon som en krigsförklaring. Hennes verklighet är en helt annan än den som de flesta av oss andra lever i: hon tolkar blickar, ord och gester som hot. Lärarnas krav tar hon som en personlig förolämpning. Att hon är smart ger henne inga höga betyg, för hon lämnar inte in uppgifter i tid och struntar i proven.

Cressida lever en stor del av sin barndom i villfarelsen att ingen älskar henne och att familjen egentligen inte vill ha henne, att de gladeligen skulle nöja sig med vackra storasyster Juliet. Släkt och vänner har lärt sig att anpassa sig efter Cressida, ursäkta hennes beteende och alltid vara överseende med hennes nycker och attacker. Föräldrarna gör allt i sin makt för att stödja henne, men det ser hon inte själv.

Boken börjar omedelbart (det här är ingen spoiler) med att Juliets snygge pojkvän Brett, som är en svårt traumatiserad krigsveteran, anklagas för mord på Cressida. En vanlig lördagskväll tillbringar Cressida hemma hos den enda tjejkompis hon har, men ganska tidigt går hon därifrån. Hon kommer aldrig hem. Efterforskningar visar att hon varit ute i ett naturreservat, bland klippor och strida forsar, med storasysterns pojkvän. Han är den siste som sett henne, men han har nästan inga minnen från kvällen. Bara lite blod i passagerarsätet visar att Cressida har varit i hans bil.

Skallgångskedjor sätts in. Brett förhörs. Familjen är förtvivlad. Cressidas försvinnande ödelägger deras liv och orsakar tragiska konsekvenser för många, många inblandade.

Den här boken är precis lika pratig och pladdrig som Oates andra böcker som jag recenserade igår. Jag förstår inte riktigt vad författarinnan tror att hon vinner på det? Det är så mycket som broderas ut och jag antar att det ska syfta till en komplett bild av familjen Mayfield, men för mig känns det mest som att någon borde redigerat hårt och sagt åt Oates att man inte måste skriva 500-600 sidor. Märkligt nog så kan jag verkligen inte säga att jag kommer Cressida eller Juliet inpå livet, trots omfånget.

Det kapitel där pappa Zeno ska berätta hur han upplever mardrömmen är näst intill oläsligt innan jag hittar en sorts rytm i Oates skrivande: det är parenteser inom parenteserna, det är upprepningar, det är kursiv stil på var och varannan fras och ibland även versaler eller understrykningar. Texten känns som en Word-fil som drabbats av ett virus!

Men helheten är ändå: jag måste få veta hur det går för Cressida och hennes kvarlämnade familj. Jag tyckte mycket om boken, gillade blinkningarna åt de grekiska klassikerna och lärde mig på kuppen en hel del om amerikanska fängelser för dödsdömda fångar.

Betyg: Bland det bästa jag läst av Oates, en skickligt uppbyggd och spännande roman om en sönderfallande familj.

Rekommenderas till: alla som känner sig suktade att hugga in på en tegelstensroman med karaktäristiskt Joyce Carol Oates-svammel insprängt bland alla spännande och gripande kapitel om en ung (dysfunktionell) flickas upplevelse av att vara fullständigt oälskad och oviktig.

Snackis: Möjligen.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET.

Tack till Bonnier Pocket för recensions-exet! Jag uppskattar verkligen att jag fick en riktig bok med papperssidor istället för de digitala länkar som flera förlag skickar.