Den bittra pajens sötma

Bokens titel: Den bittra pajens sötma
Författare: Alan Bradley
Originalets titel: The Sweetness at the Bottom of the Pie
Översättare: Ylva Stålmarck
Förlag: Lind & c:o, 2015
Antal sidor: 363

"En Flavia de Luce-deckare" står det som underskrift på omslaget, vilket tyder på att författaren tänkt sig en serie om den unga flickan Flavia där hon löser mysterier på den engelska landsbygden. Inte mig emot! Och när jag läst allra sista sidan ser jag att förlaget gör reklam för "Mord är ingen barnlek", nästa bok i serien. ("Ute nu!" står det också - men på Adlibris står det tvärtom att boken inte kommer förrän i november. Synd, för jag hade gärna velat ha den.)

"Mysdeckare" är ett mycket passande epitet för en bok som denna. Visst dör några människor men det finns inte en antydan till blod och annat smask. Här är ingen hjärnsubstans på väggen eller hundra bestialiska knivhugg genom bålen.

Istället förflyttas vi till 1950-talet och får vi lära känna den extremt brådmogna 11-åringen Flavia som bor i en förfallen herrgård med sina olidliga storasystrar Ophelia och Daphne samt en disträ pappa som aldrig riktigt återhämtat sig efter kriget och efter hustruns död.

(Flavias mamma är för övrigt en intressant bifigur i boken: hon var en ung, vacker, rik trebarnsmor  - hon ägde en Rolls Royce Phantom, bara en sådan sak! - och hon dog i en bergsbestigningsolycka tio år tidigare, när Flavia bara var ett år gammal.)

Mysteriet tar sin början då kokerskan finner en död beckasin på köksdörrens tröskel och i fågelns näbb sitter ett värdefullt frimärke. Kort därpå hittar Flavia en döende man i hushållets trädgårdsland - och nu gäller det att hitta både mördaren och motivet, eftersom familjen riskerar att bli indragen i polisundersökningen. (Nej, jag har inte sagt för mycket med detta. Allt händer inom de första två kapitlen och står att läsa på omslaget.)

Flavia säger till oss läsare, då hon hittar den nästan döde mannen: "Jag önskar att jag kunde säga att jag blev rädd, men det blev jag inte. Tvärtom. Det här var utan jämförelse det mest intressanta jag upplevt i hela mitt liv."

Och sån är hon: morsk och kavat, oerhört allmänbildad och med ett ordförråd som inte kan sägas vara normalt för en elvaåring. Hon är ett snille på kemi och har ett eget litet laboratorium hemma. Hela Flavia är totalt osannolik, men det struntar jag i. Hon och de andra trevliga, stereotypa karaktärerna är bokens stora behållning och man får försöka tänka bort att hon är barnslig, naiv och impulsiv som den elvaåring hon ska föreställa trots att hon pratar, resonerar och tänker som en artonåring i övrigt.

Det här är den sortens trevliga Agatha Christie-deckare eller Maria Lang-roman som man kan sätta i händerna på en ung människa och veta att man inte har bidragit till mardrömmar. (Skönt tycker jag som har tonårsbarn och är trött på allt våld, blod, droger, misshandel och elände i många ungdomsböcker.)

Mitt foto: Frimärken med den engelska drottningen spelar en avgörande roll i mysteriet - och jag lyckades faktiskt hitta två engelska frimärken i min egen osorterade "samling" (läs: skokartong).

Betyg: Lite seg på sluttampen just när man tvärtom borde skyndat på och klarat av mordgåtan, men på det hela taget en mycket trevlig bekantskap.

Rekommenderas till: alla som vill ha en klassisk deckare där man får klura på mordgåtan och njuta av en osannolik räcka händelser som inkluderar fingerfärdiga trollkarlar, den engelske kungen, värdefulla frimärken, diaboliska internatskolor, avancerade förgiftningar och mystiska män som smyger i natten.

Snackis: Nej, det här läser man för sig själv.

Länk till boken på Adlibris: POCKET och INBUNDEN.