Bonjour tristesse

Bokens titel: Bonjour tristesse (Ett moln på min himmel)
Författare: Francoise Sagan
Originalets titel: Bonjour tristesse
Översättare: Lily Vallquist
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2014
Antal sidor: 144 (inkl förord av Per Hagman)

Med ett otroligt snyggt omslag av Klas Fahlén presenteras "Bonjour tristesse" på nytt för läsarna. Den utkom första gången på svenska redan 1955 och blev snabbt kultförklarad. Francoise Sagan hade inte ens fyllt tjugo då hennes bok publicerades i Frankrike, hon benämndes underbarn och sågs som en stor talang.

Boken är kort. Nästintill novellkort, faktiskt, men det behövs inte ett enda ord till. Den är helt perfekt i sitt omfång.

Jag läste den som tonåring men mindes bara brottstycken och när jag såg den läckra formgivningen av den nya pocketen köpte jag den direkt. Språket är vackert, så där lite gammaldags korrekt som man nästan bara kan hitta i böcker från den tiden - och många tidstypiska saker gör intryck, trots att författaren eller översättaren knappast menade det på 50-talet.

Man åker till orten Nizza, exempelvis. Min rika barndomskamrat Karin reste ofta till Nizza med sina snobbiga föräldrar på loven. Inte förrän långt senare begrep jag att det var samma stad som Nice, men tydligen kallade man en fransk stad för ett italienskt namn i Sverige på den tiden.

Ena huvudpersonen, Anne, ber kyparen om ett rör till sin apelsinjuice, vilket jag tyckte var lustigt för dels säger hon inte "sugrör" och dels säger hon "vaktmästaren" till serveringspersonalen - och det minns jag tydligt att man gjorde när jag var liten. Det finns många sådana detaljer som är intressanta, inte minst kommentarer om "rasrena" Elsa.

Bokens jag är den 17-åriga Cécile, som det är mycket svårt att tycka om. Hon har vuxit upp i ett nunnekloster - mamman är död, pappan har levt sitt eget liv - men som 15-åring släpps hon ut ur pensionen (som hon kallar det) och börjar istället leva ett diametralt motsatt liv. Hon röker och dricker massor (jag skulle bli tokig om min 17-åring rökte och söp, men Céciles pappa bryr sig inte det minsta), hon flirtar vilt med karlar, hon är näbbig på det där viset som allvetande tonåringar tenderar att vara, hon är skoltrött och vägrar plugga till studentexamen, hon lägger sig i de vuxnas liv och beter sig allmänt omoget.

Céciles dagar går mest åt till att sola på medelhavsstranden nära det vackra huset de hyrt över sommaren (ja, de har en husa som sköter markservicen åt dem). Pappan är ung, bara 40 år, och har ständigt nya kvinnor. Det är ett lojt och behagligt liv de lever. Dekadent, skulle jag säga. De är ett märkligt par: pappan gör sina erövringar, nya unga kvinnor avverkas hela tiden, dottern är stolt över honom och tycker han är både stilig och underhållande.

Men så kommer (den döda) mammans strålande vackra, svala, intellektuella väninna Anne in i bilden. I hennes närvaro förändras allt. Hon är inte en utbytbar, ung älskarinna utan nu är det på allvar - och Cécile smider planer på hämnd...

Omslag: Det är snålt av Bonniers att inte lyfta fram formgivaren mer, tycker jag. Klas Fahlén nämns i pyttig stil på omslagets baksidas insida (som han för övrigt valt att göra rosa, himla snyggt mot det gräddvita omslaget med den fina illustrationen).

Omdöme: En lättläst och mycket kort klassiker som förtjänar att fortsätta läsas och begrundas. "Bonjour tristesse" skulle passat utmärkt när mina två äldsta barn skulle skriva recensioner och uppsatser i svenskan på gymnasiet: detta är en bok man hinner läsa på några få dagar och sedan kan analysera i småbitar.

Snackis: En alldeles perfekt snackis och bokcirkelbok! Alla kommer garanterat att orka läsa den och ha en åsikt om kärleksförhållandena.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.