Att bli vuxen, kär i en varulv och strida för mänsklighetens överlevnad

För mig finns det (efter pekböcker) barn- och ungdomsböcker och sedan läser man helt enkelt skönlitteratur för vuxna. Inte en massa subgenrer. Har man passerat ungdomsböckerna så läser man vuxenromaner, konstigare än så är det inte.

Men när jag började blogga för några år sedan insåg jag att väldigt många andra (vuxna) bloggare läste sånt som jag tycker är ungdomsböcker och de envisades med att kalla det för YA dessutom.

Young Adult verkar vara böcker som lämpar sig för mogna tonåringar eller de där unga 20-åringarna som vill läsa om vampyrer och varulvar som blir kära i människor. Eller människor med en släng av övernaturliga drag. Eller helt vanliga människor i en värld med ett uns fantasy åtminstone. Unga människor, tonåringar, inga gubbstruttar och gummor!

Böckerna utkommer nästan alltid i serier, verkar det som. Mycket kärlek och romantik, ofta ett yttre hot eller en hemsk händelse också. Lättläst och fängslande. Omslagen är många gånger likartade; fulla med eld och is, fladdrande hår, svarta skuggor, lite blod och något vapen, snygga kroppar och dramatiska bakgrunder.

Själv läser jag nästan inget sånt alls men det är ju vettigt att veta vad man pratar om, så jag googlade på YA och fick bland annat detta:

"Litteraturkategorin young adult vänder sig till läsare på gränsen mellan ungdomen och vuxenvärld. Romanserier som "Twilight", "Hungerspelen" och "Cirkeln" har blivit enorma succéer som suddat ut åldersgränserna för vem som bör läsa vad. Allt fler vuxna upptäcker glädjen i att läsa YA. Den framgångsrika vampyrsagan "Twilight" har också öppnat dörrarna för YA. I YA-kategorin finns ofta kärlekshistorier, samhällskritik, science fiction, skräck och spänning i en och samma berättelse. Och nej, det behöver inte alls vara skrivet på ett förenklat och tillrättalagt sätt."
Christel Valsinger, Corren.

Personligen har jag svårt för när man klistrar etiketter på kulturupplevelser, oavsett om det är litteratur, musik, konst. Det är lätt att bli bortskrämd för att man misstänker att det inte är något som skulle passa en. Samtidigt fyller det en funktion - på något vis måste vi ju kunna sålla i det enorma utbudet! Då hjälper de där etiketterna en ju att välja (och välja bort).

Därmed är jag tillbaka på det jag skrev häromdagen, om Jan Gradvalls utmärkta kåseri där han funderar på hur man väljer böcker och hur man ska hinna läsa allt man egentligen vill läsa. Jag väljer inte YA-böcker och jag ska ärligt säga att jag varit lite fascinerad över att se hur så många tycks föredra att läsa långa YA-serier framför andra vuxenromaner. Men! Jag älskar ju sagor och kanske har jag bara inte fått upp ögonen för genren än.