Populärmusik från Vittula

Bokens titel: Populärmusik från Vittula
Författare: Mikael Niemi
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Norstedts, 2001
Antal sidor: 238

"Vem är det som läser den här?" säger mellanbarnet och viftar med min bok som ligger på en byrå i tamburen.
"Va? Vem ska läsa den här?!" säger strax därpå det äldsta barnet och viftar förvånat med samma bok.
När jag säger att det är jag som läser "Populärmusik från Vittula" just nu så ruskar båda två på huvudet och suckar. De har fått boken i skolan och tvingats analysera den i småbitar så deras sammanfattning blir "Den är rätt bra - men skolan förstörde den för mig".

Själv har jag undvikit romanen under alla dessa år - den fick Augustpriset redan hösten 2000 - eftersom jag fått intrycket att den enbart handlade om pubertala grabbar, finska svordomar, supande och onani.

Jag hade också trott att den var komisk, kanske eftersom förlaget valt att lägga citatet "Jag har svårt att finna ord för hur roligt det är att läsa honom" från SvD på omslaget. Men roligt? Är det verkligen roligt, det här? Jag tycker det är dråpligt, humoristiskt på sina ställen, sådär lite tokigt som det kan bli när man är ung och dum - men mestadels faktiskt rätt sorgesamt.

Författaren är skicklig på att levandegöra miljöerna, de egensnickrade husen, den pennalistiska skolan, den ångande kyrkan, det lilla samhället, de ensliga vägarna, de stora skogarna, de gamla stugorna. Jag fick leta reda på Pajala för jag hade dålig koll på var någonstans i Sverige det ligger (väldigt, väldigt högt upp! och snudd på gångavstånd till finska gränsen) och när jag såg fotona därifrån fick jag ett enormt sug att åka dit. Det ser makalöst vackert ut och jag har aldrig varit särskilt långt norrut.

Även om huvudpersonen Mattias - Matti - och hans kompisar längtar därifrån så förstår jag att det också är svårt att lämna en sån hembygd. I ett fint kapitel om hur hans pappa ska ha ett avgörande samtal i bastun (som en initieringsrit då Matti tror att han ska få sig lite sexualkunskap till livs) får han istället höra allt som är värt att veta om sin släkt och alla förgreningar av den, om de som gick före honom, om hur släktled uthärdat kyla, svält, mörker, fattigdom och kämpat hårt hela sina liv för att nå dit de är idag.

Boken är fylld av tonårssex och fylleri, slagsmål och rock´n´roll, men även en hel del grubblerier kring den kvävande religionen och utanförskapet i att vara en tornedaling där man varken är riktigt svensk eller riktigt finsk utan något annat, något som inte går att läsa sig till i de rikssvenska skolböckerna.

Jag kan inte känna igen mig alls i Mattis uppväxtår, men det gör dem kanske bara ännu mer intressanta. För mig var boken en härlig blandning av osannolika skrönor, rena fantasier, plågsam vardagsrealism och väldigt mycket vemod. Framför allt var det en ögonöppnare att jag själv kan så lite om allt som är norr om de största vintersportorterna - att resten för mig mest är obygd och högst uppe ligger Esrange (kanske inte riktigt så förenklat, men ni begriper vad jag menar) och att vi även i skolan knappt får lära oss något alls om den övre halvan av landet. Jag känner mig mycket inspirerad att läsa mer om våra norra landskap, deras historia och människorna som har levt där.

Mitt foto: De viktiga händelserna i en tornedalings liv tycks utspela sig i bastun!

Omdöme: En uppväxtskildring från 1960-talet blandad med huvudlösa skrönor och tonårspojkars fantasier i en karg miljö där de vuxna mest tycks sköta sig själva och lämna ungdomarna vind för våg, där stränga laestadianer och djupt troende lever och arbetar sida vid sida med inbitna kommunister.

Länk till boken på Adlibris: POCKET.