Järnnätter

Bokens titel: Järnnätter
Författare: Mirja Unge
Förlag: Anamma Böcker, 2000
Antal sidor: 222

Jag körde ungarna till träningen, hade bilstereon på och lyssnade på radioföljetongen på P1. Det var så spännande, att när jag kom fram till parkeringen kunde jag inte stänga av motorn och kliva ur bilen för jag ville så gärna höra fortsättningen.

Detta var upprinnelsen till att läste radioprogrammens tablåer för att se vad jag hade lyssnat på. Inte långt efter det köpte jag boken "Järnnätter". Året var 2001.

För snart femton år sedan skaffade jag alltså en bok som jag sedan inte läst. Hur är det möjligt?! Jag vet ju att jag fängslades av berättelsen i radioföljetongen, så jag är redan från början positivt inställd till texten. Inte är den tjock heller, bara 222 sidor. Jag borde ha läst den här boken för länge, länge sedan.

En av anledningarna till att jag ständigt ställt tillbaka den lilla pocketen oläst, är att jag tvekat inför språket. Om man tycker att Kristina Sandbergs grepp att låta sin hemmafru Maj tänka evighetslånga meningar utan skiljetecken är lite knepigt att komma in i, så är det en västanfläkt mot Mirja Unges tonåriga Bente:

"Det var dagen efter sen som hon ringde Mikaela och jag hade inte tänkt på det faktiskt för det brukade inte vara nåt särskilt med födelsedagar dom gick som andra dagar även om Tomas brukade baka sin den där tårtan som han var jäkligt bra på och god för att vara tårta var den, om det var att han dränkte in den i punsch och chokladkräm som gjorde det kanske."

Det är alltså inte en "hon" som ringer "Mikaela", som man skulle kunna tro, utan "hon Mikaela" som ringer. Och "hon Mikaela" är - häpnadsväckande nog - ingen mindre än huvudpersonens mamma!

Det tog mig lång tid att begripa vilka Tomas och Mikaela var. Efter en stund fattade jag att Bente bor på en ensligt belägen bondgård tillsammans med vuxne Tomas som tycks vara hennes styvfar och att hennes mamma är borta och att en störd kvinna som heter Mikaela hasar omkring inne i storstugan - men mamman är alltså Mikaela (och tvärtom).

Bente själv skulle kunna vara fjorton, så infantila är hennes tankar och så outvecklat är hennes språk, men av handlingen begriper man att hon är långt mycket äldre. Kan hon vara en bit över tjugo med tanke på hur många killar hon ligger med och hur stark hon är och hur hårt hon jobbar? Nej, födelsedagen som beskrivs ovan visar sig vara Bentes nittonde.

Boken är rätt fruktansvärd, faktiskt. Den berörde mig mycket starkt och en stor anledning till det är hur Bente far illa hela tiden men aldrig riktigt säger det rakt ut, utan man förstår det i de små detaljerna som nämns i förbigående. Jag drömde mardrömmar när jag läste den. Ibland undrar jag om jag är empatistörd när jag inte gråter över sorgsna människoöden i olika romaner, men nu har jag nog fått bevis för att jag inte är totalt känslokall trots allt...

Bente är arg. Jämt arg. Hon svär och fräser, svarar korthugget, är trulig, är konstant butter och sur, fräser åt folk om hon inte rent av slår dem fördärvade. Hon är ung och söt och vansinnigt stark av arbetet på bondgården och all löpträning. Hon säger inte mycket alls och verkar ha ett torftigt språk. Värst av allt är att hon inte är det minsta rädd om sig själv utan emellanåt är helt gränslös. Inuti henne breder en kyla och likgiltighet ut sig som är direkt skrämmande.

Hon råkar ut för....hmm, säg ett rån. Då får läsaren veta det genom långa förvirrade tankar där fragment som "avsliten jacka" eller "fanns inga pengar kvar i plånboken" eller "gick hela långa vägen hem" blandas med glimtar av våldet och förnedringen. Till slut får jag svårt att ens läsa mer. Nu får hon inte utsättas för mer, lilla Bente, kan någon komma och ta hand om henne och krama henne och låta henne bo i trygghet och lära henne att sätta gränser?

Omdöme: Hemskt. Både hemskt bra skrivet och hemskt hemsk att läsa.

Boken verkar inte finnas på nätbokhandlarna, men går säkert att låna på bibblan.