söndag 4 september 2016
Sista sockerärterna
Min mamma sådde de här sockerärterna, men hon får inte skörda dem. För all del, jag är helt säker på att hon skulle vilja att jag åt upp dem - men jag önskar att hon fanns kvar och kunde säga det själv, plocka dem till mig, och att vi båda skulle veta att det skulle komma fler nästa år och året efter det.
Jag önskar att hon skulle ringt på min födelsedag förra veckan och sjungit "Med en enkel tulipan..." som ingen annan människa gör eller någonsin mer kommer att göra.
Jag trodde att tiden tillsammans var oändlig. Sånt här händer andra, inte mig! Andras mammor dör, inte min. Jag kommer att sakna henne resten av mitt liv.
---
Det kan hända att det blir stiltje på bloggen nu. Försöker läsa men det är som att orden inte går in. Jag begriper knappt vad det står. I vanliga fall brukar böcker vara mitt botemedel på allt, men just nu fungerar det tydligen inte.
beklagar
SvaraRaderaTack, Hannele!
RaderaJag beklagar verkligen din förlust. Ibland är man bara så maktlös.
SvaraRaderaTack, Cissi!
RaderaKram!
SvaraRaderaTack, Sanna!
RaderaBeklagar verkligen sorgen, många kramar
SvaraRaderaTack, Vargnatt!
Radera