Offrens offer

Bokens titel: Offrens offer
Författare: Bo Svernström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2018
Antal sidor: 475

Jag kanske borde lugna mig med att skriva recensionen, tills jag hunnit smälta boken lite... Nu har jag alldeles nyss läst klart de 475 mycket lättlästa sidorna i denna debutroman - och vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Inledningen är platt och får mig att kolla extra på omslaget för att säkerställa att det verkligen är en bok utgiven på ett av Nordens största förlag - inte en egenutgiven deckare.

Det börjar med ett snaskigt brott begånget i en lada i Rimbo, blod och hemskheter, avskurna kroppsdelar och poliser som spyr på löpande band. (Hela boken igenom kräks det väldigt mycket, så pass ofta att jag faktiskt blir riktigt road av det. I synnerhet som jag läste i en annan bok nyligen att folk oftast inte alls kräks när de hittar mördade människor...) Polisman och reporterkvinna introduceras givetvis i handlingen. Likaså en mördare som talar till oss i jag-form genom korta kapitel satta i kursiv stil - såklart...

Om man står ut med att boken inledningsvis känns som en dussindeckare, att den innehåller för många stavfel och att en skicklig redigerare borde hjälpt till med synonymer och omskrivningar, ja, då ska man se att det snart sker någon slags metamorfos.

Huvudpersonerna utvecklas, språket blir rikare, omgivningarna beskrivs mer levande, historien blir mer komplex. Faktiskt är precis allt bättre när man kommit en bit in i boken! I synnerhet är polismannen och reporterkvinnan intressanta när man får en inblick i deras respektive privatliv.

Halvvägs sker en extremt oväntad twist (som jag hade räknat ut långt tidigare) och i slutkapitlen kommer en till överraskning (som jag också hade begripit delar av). Aftonbladets recensent begrep tydligen inget alls och drar därför slutsatsen att ingen annan heller gör det, men jag tror knappast jag är unik. Jag har insett att det nog inte är så lätt att vara deckarförfattare och att lyckas lura läsarna, så det gör mig inget att vissa saker är uppenbara.

Vi får följa kommissarie Carl och hans två unga kollegor Jodie och Simon i deras jakt på en seriemördare som inte drar sig för att krossa, mosa, spika fast, brännskada och sprätta upp sina offer. En enorm fördel - inte för offren, men för mig som läsare - är att Carl inte verkar vara en alkoholiserad operaälskande kattägare som bor ensam i sitt orörda föräldrahem; han har familj och tycks vara hyfsat normal. Rättsläkarna och obducenterna är däremot som parodier på sig själva: de svarar bara på frågor om visst dna matchar upphittade kroppsvätskor, de glor på hårstrån och studerar likmaskar och är gravt socialt inkompetenta.

Kvällstidningsreportern Alexandra och hennes störige chef är intressanta att lära känna - där utvecklar författaren historien och vi får höra barndomsberättelser, äktenskapskrångel och bekymmer kring ungarna förutom arbetet på redaktionen. Extra stort plus för att vi inte får veta ett endaste dugg om Alexandras utseende. Ingenting! Kan inte minnas när jag senast läste en bok där man slapp få sig serverat hur kvinnans bröst, läppar eller hår ser ut. Allt hos Alexandra handlar om hennes roll som journalist eller mamma - aldrig om hennes utseende. Guldstjärna för det!

Omdöme: Sammantaget är det en spännande sträckläsning som man glatt tuggar i sig trots att det mesta är fullständigt orimligt, osannolikt och innehåller ett bisarrt övervåld.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.

Tack till förlaget för recensions-exet!