tisdag 17 september 2019

Havets hundar


Bokens titel: Havets hundar
Författare: Agneta Arnesson Westerdahl
Förlag: Historiska Media, 2019
Antal sidor: 375

Ni som hängt med här ett tag, vet att jag älskar historia. Vikingatiden ligger mig extra varmt om hjärtat; som jag berättat här tidigare så har jag själv numera en uppsättning vikingatida kläder och smycken. Jag har tillbringat en del av min sommar med att åka på vikingamarknader, besöka runstenar och hällristningar samt prata med barn om vikingatiden.


Min hund vid en av runstenarna vi besökte i somras.

Såklart jag är nyfiken på den här nya boken! Författaren kände jag till från Historiska Medias serie om Släkten (romanserien om en ring som ärvs genom generationer i ett årtusende). Hennes bok hör helt klart till de bästa av de nio jag läst i den sviten.

Om jag börjar med det negativa: Det är så plågsamt tydligt att "Havets hundar" är första boken av flera. Den här boken laddar så uppenbart för de följande. Det är inte riktigt schysst mot läsaren. Ge oss en hyfsat fristående roman som är komplett i sig själv, snegla inte så förbaskat på fortsättningen! Det känns för mycket som säljtaktik.

Det positiva då? Agneta Arnesson Westerdahl har uppenbarligen gjort god research och hon broderar inte ut med gullegulligt trams utan låter vikingatidens folk leva så slitsamt, smutsigt och farligt som de gjorde. Det är tydligt att hon är arkeolog och tycker om att berätta om hur folk levde och dog. Det är också lätt att föreställa sig husen och markerna där romanfigurerna lever.

Det vilar något lugnt och rogivande över berättelsen - tiden går sin gilla gång, det är sällan bråttom och saker får ta den tid de tar. Årstidsväxlingarna och naturen beskrivs väldigt fint, men utan att det tar plats, mer som en inramning. I det glest befolkade Norden kan man rida i dagar utan att träffa på en by eller segla en vecka utan att hitta en hamn. Där kan någon dö, men det tar halvår innan ryktet nått de berörda. Jag tycker om tempot, lunken.

Berättelsen kretsar kring den unga Saga. Hennes familj skulle helt klart klassas som dysfunktionell, om det vore idag. Efter ett våldsamt gräl flyr hon från släktgården i sydligaste Norge, kliver ombord på ett skepp för att via Danmark ta sig till Gotland på Sveriges östkust. Många människor hjälper henne på vägen, men det finns även åtskilliga som gärna skulle se henne död eller tillfångatagen.

I en av de hjälpande familjerna träffar hon två stiliga halvbröder, som givetvis blir förälskade i henne. I en annan familj dyker ytterligare en ung man upp, som blir kär i henne. Min omedelbara tanke är: "Nu kommer Saga att välja en av dem, men det visar sig vara fel kille; hon skulle valt en annan, men förstår det inte förrän det är försent. Och den tredje kommer att dö, för det är närmast obligatoriskt...." Jag ska inte avslöja vad som faktiskt sker, men mina tankegångar var inte helt fel (och det stör mig). Därmed inte sagt att boken är förutsägbar, för den bjuder på en hel del andra överraskningar som jag verkligen inte räknat med.


Fotot tog jag på Stallarholmens vikingamarknad i somras.

Mycket trevlig bok om vikingatidens människor; från trälar till kungafamiljer och alla däremellan. Nu räknar jag med att berättelsen fortsätter med Sagas dotter i huvudrollen!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN
Länk till boken på Bokus: INBUNDEN

Tack till förlaget för recensions-exet, uppskattas mycket!




3 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack! Hon har en tendens att sitta på rumpan nästan som en människa.

      Radera
  2. Hej! Nu finns del 2 VINTERKRIGARE ute. Och den handlar, just som du förutspår, om Sagas dotter Rindi! Våldsamt spännande!
    Läs och recensera den gärna!
    Bästa hälsningar från Agneta

    SvaraRadera