tisdag 26 maj 2020

Ganska nära sanningen


Bokens titel: Ganska nära sanningen
Författare: Anna Ahlund
Förlag: Rabén & Sjögren, 2020
Antal sidor: 215

En alldeles underbar, varm berättelse om några fina ungdomar på en påhittad gymnasieskola i Uppsala. Jag är så glad att jag fick det här recensions-exet för annars skulle jag aldrig ha läst boken. Orkar liksom inte en till bok om förstörda uppväxter, trassliga förhållanden och den obligatoriska olyckliga tonårsförälskelsen (gärna kryddad med någon som är homosexuell eller kanske en transperson). Trodde nog att Ahlunds böcker var just såna, men oj vad fel jag hade!

Det här är just en sån positiv bok som jag förut önskade sätta i händerna på mina egna tonåringar för att visa att framtiden är ljus, att livet som vuxen är roligt att leva och att vi alla har makt att forma våra liv. 

Sibylla allmänestetiska läroverk är en sån där kreativ, konstnärlig skola som vimlar av bohemiska ungdomar som vågar vara annorlunda. Skolan är lite osvensk i många bemärkelser, som ett Alma Mater sådär som man ser utomlands, där skolan har egna färger (lila!), egna hejaramsor, en cheerleadergrupp och ett inte så framgångsrikt lacrosse-lag. Redan första dagen hälsas vår huvudperson välkommen på skolan av en lärare som menar att "Byllis", skolans smeknamn, är litegrann som Hogwarts. 

Nico har bestämt sig för att bryta upp från sin skola i Vansbro. Hen trivdes aldrig där ändå, skolkade ofta. Mamma kan hen inte prata med, hon vill bara att allt ska vara bra. Pappa finns bara någonstans i periferin. Nico får flytta till pappans syster, en faster hen sällan har mött.

Faster Valenka bor i en perfekt lägenhet mitt i Uppsala och är även bildlärare på Nicos skola. Hur ska det fungera att bli inneboende hos en släkting som inte känner en? Och hur ska de nya klasskamraterna ta emot Nico?

Det första hen gör när hen kommer till Uppsala, ensam med tåget, är att gå till en frisör och klippa sig och färga håret rosa. Nu börjar Nicos nya liv!

Mitt omdöme: Det här var en oerhört positiv överraskning: en ungdomsbok som visar på hopp, tolerans, kamratskap. Det supersnygga omslaget - av Sara R. Acedo, såklart! - föreställer inte nagellack som jag trodde först, utan Nicos snygga hår. Ungdomarna är verkligen fina och schyssta mot varann, bra att visa upp sånt. Extra mycket tyckte jag om Nicos faster Valenka - en vettig vuxen.

-

Men det var en sak i slutet som jag inte fattade. Missade jag något i läsningen? Skriver i vitt här, så får ni väl "färga in" för att se vad det står om ni är nyfikna.
Nicos schackspel av lera förstörs i skolans brännugn, och hen ersätter sitt skolarbete med ett teparty. Jag tog för givet att hen skulle anspela på Alice i Underlandet. Schackpjäser. Kattöron. Tekoppar med blommönster. Känslan av att kastas in i en annan verklighet. Att man inte är den man tror - och att andra inte heller ser en som den man varit. Jag gillar idén med tepartyt i skolans färger - lila cupcakes, russinkakor - men var så övertygad om kopplingen till Underlandet så jag blev häpen när jag inte såg den. Eller missade jag något?!

Hur som helst: stort tack för boken. Nu har jag upptäckt ett nytt, läsvärt författarskap och en bok som jag varmt kan rekommendera till unga. 

måndag 25 maj 2020

Ett testamente från helvetet


Bokens titel: Ett testamente från helvetet
Författare: Kristina Ohlsson
Uppläsare: Christoffer Svensson
Förlag: Novellix
Antal minuter: 45 min

Trevlig liten rysarnovell om den unga författaren Margot, som blivit stenrik på att skriva deckare under pseudonym. Inte ens hennes släktingar vet hur framgångsrik och förmögen hon är. Margot är bara 30 men lever ett tillbakadraget liv i en fin villa, lite avskilt. 

Dennis är hennes advokat. Han känner till allt om henne och hör till de få förtrogna. Han har också hjälpt Margot att skriva ett testamente. När hon inte kommer till ett möte de avtalat om på hans advokatkontor, blir han orolig. Hur schysst är egentligen Margots pojkvän, han som inte finns på en enda bild? Och hur mycket känner hennes väninnor egentligen till om lyxlivet? Föräldrarna hemma i småstaden, har de en aning om vad som hänt Margot? 

Dennis ger sig ut och snokar, fast han vet att han inte borde. 

Gillade den här! Ska inte säga mer, men den kändes som klassisk i sitt upplägg. Uppläsaren var också bra.

Svenska rysarnoveller


Jag gillar noveller - det är en konst att lyckas skriva begripligt när man har så få sidor på sig. Att läsaren ska fatta vem som är vem och varför de gör som de gör, utan att man hinner med brodera ut bakgrundshistorier eller miljöbeskrivningar.

Små korta feelgoodnoveller har jag lyssnat på men nästan inte tyckt om en enda. De hinner liksom bara vara gulliga, får aldrig den där svärtan som krävs för att väga upp. Små korta rysare däremot - där finns det desto fler som jag gillar!

Har en samling Novellix-böcker (eller hade, för mitt äldsta barn har tydligen korpat hälften...). Nu har jag lyssnat på några av deras noveller eftersom jag upptäckte att man inte måste köpa dem, det går tydligen utmärkt att ladda ner dem från ljudbokstjänsterna.

De skiftar en del, kan man lugnt säga. De får varsitt inlägg av den anledningen, för jag kan inte blanda ihop dem och komma med ett enda utlåtande om så olika författare.






lördag 23 maj 2020

Svärmodern


Bokens titel: Svärmodern
Författare. Moa Herngren
Uppläsare: Charlotta Jonsson
Förlag: Norstedts
Antal minuter: 9 tim 46 min

Hur ska man kunna skriva något om den här boken, när ämnet kommer så nära? Jag förstår inte hur riktiga recensenter beter sig för att skriva sakligt om vad de känner utan att avslöja något om sina egna erfarenheter. 

Romanen "Svärmodern" är plågsamt verklighetstrogen. Det kan verka lätt att avfärda huvudpersonen Åsa som att hon går för långt, men i mina ögon är hon som vem som helst skulle vara i hennes situation.

Jag kan inte skriva helt fritt här, när det finns släktingar som läser bloggen. Allt kommer för nära.

Om ni ser det här, M och A, så vet ni hur vår gemensamma svärmor var och vad hon var kapabel till. Jag ger mig själv en klapp på axeln för att jag i alla dessa år alltid lät henne träffa barnbarnen trots att hon sa de mest fruktansvärt elaka saker om mig. Jag har smitit undan från mängder av släktträffar som min man fått gå på själv, men inte en enda gång har jag nekat min svärmor att träffa barnbarnen. De behövde sin farmor, hon behövde dem. Hur hemsk hon än var mot mig så var hon alltid snäll mot dem. Den sista sak hon sa, när man ännu förstod henne, var att de var "ljuset i hennes ögon". Deras betydelse för henne går inte att överskatta. Jag kan gå rak i ryggen och veta att trots alla hårda ord, spydigheter, bråk (även från min sida, nota bene) inte förstört umgänget mellan mina tre barn och deras farmor.

Och ni, mina fina som bildar mitt bloggnamn, mitt alias Joelinda - jag älskar er mer än allt annat på jorden. Ni kanske inte tror det. Ni kanske bara ser mina brister och tillkortakommanden, ni kanske mest retar er på mig och suckar över vad jag säger och gör, men jag hoppas att ni djupt inne vet att ingenting i mitt liv är så viktigt som ni. Ingenting kan mäta sig med den totalt uppslukande kärleken jag känner för er. Ingen mer än den andra; alla tre lika mycket. 

Den värsta skräck jag kan föreställa mig, är att mista er. Det som romanens Åsa råkar ut för: hennes enda barn dör visserligen inte men hon blir portad av sin son och får inte träffa sitt underbara lilla barnbarn eller sitt älskade vuxna barn. 

Boken drabbar mig hårt. Jag har sett det här på nära håll, mycket nära. Om ni för en sekund tror att det här bara drabbar labila människor som är överbeskyddande och har ett enormt bekräftelsebehov så tror ni fel. 

Vilken mamma som helst kan bli en stalker! Skulle vi inte alla bli det, om vi inte fick komma till vårt barn på julafton, inte fick hämta vårt barnbarn på förskolan - men andra släktingar och familjevänner fick den ynnesten? Det är inte konstigt att man snokar på Facebook, försöker pressa gemensamma vänner på information, står utanför någons port, längtar sig tokig, skickar för många sms. Nej, jag har inte gjort det själv, men jag har sett det i min närhet och har lätt för att sympatisera med den desperationen. 

Måtte jag aldrig behöva sitta och titta på mina barn på sociala medier, klicka på deras profiler, kolla när de är inloggade, googla på deras vänner, luska i vad de gör. Undra om jag någonsin mer får träffa dem. Måtte jag aldrig behöva bli en farmor som får skicka paket med posten, för att jag inte är önskvärd på barnbarnens kalas - och kanske inte ens får veta om paketet tagits emot.

Romanen beskrivs som att 50-plussaren Åsa har ett onaturligt tajt band till sin ende son, Andreas, och att allt blir ännu värre när han blir ihop med Josefin och senare får barn med henne. När jag började lyssna föreställde jag mig att det här var så där ihopdiktat och klaustrofobiskt som det bara är på film. Istället blev jag överrumplad över hur troligt scenariot är och att det hade kunnat gälla mig eller mina väninnor. 

Moa Herngren har skrivit en av de mest drabbande böcker jag läst på länge. Inte för att jag tror att hon får något Augustpris för "Svärmodern" men jag hoppas i alla fall. Hon förtjänar det erkännandet, för sina realistiska beskrivningar av relationer.

Mitt omdöme: Läs! (hälsar en 52-åring med tre unga, vuxna söner och en alldeles underbar nästan-svärdotter som jag hoppas kan ha överseende med mina fel).

torsdag 7 maj 2020

Nordiska myter


Vacker bok med bronstryck - och mina vackra bronssmycken intill. 
Replikor av gravfynd. Hängsmycket är en brakteat från Vadstena. 
Det treflikiga dräktspännet ska hålla ihop min mantel (när jag väl sytt klart den...)

Bokens titel. Nordiska myter från Yggdrasil till Ragnarök
Författare: Neil Gaiman
Originalets titel: Norse Mythology
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen, 2019
Antal sidor: 238 + ordlista

Det är oerhört fascinerande med de gamla sagorna om asagudarna, tycker jag. Mytologin är överhuvudtaget intressant, med sina förklaringar kring hur världen uppstått och hur allting fungerar. Det är en spännande tanke, att människor suttit vid elden i ett vikingatida långhus och lyssnat på en god berättare som återgav historierna.

Neil Gaiman är jag väldigt förtjust i. Just den här boken är väl inte så utpräglat hans, för han var varit varsam med materialet och inte broderat ut särskilt mycket utan hållit sig till källorna.

Det som gör "Nordiska myter" så speciell, är Gaimans lättsamma sätt att berätta om de nordiska gudarnas äventyr; han använder inga ålderdomliga ord, han förklarar tydligt vem som är vem och hans gudar har ett modernt språk när de pratar med varann eller tänker för sig själva. Boken blir på så vis lättläst även för yngre, och jag kan tänka mig att den passar även barn som vanligen inte gillar att läsa.

Vi får veta hur världen skapades, hur gudarna och människorna kom till - och i slutet hur jorden går under och alla dör. (Nästan alla, åtminstone.) Där emellan bjuds vi på den ena historien efter den andra om den busige Loke som stjäl, förstör, intrigerar och ändå charmar så många. Den allvetande Oden, den ganska arge Tor som gärna slungar sin hammare, den vackre Balder som alla älskar.

Gudarna tävlar i vem som kan äta mest, dricka mest, slåss bäst. De har kapplöpningar och stora gillen, de fiskar stora fiskar och slaktar gigantiska oxar. De förälskar sig i frodiga jättinnor, de ger bort sina dyrgripar för att vinna en vacker gudinnas kärlek, de överlistar sluga dvärgar och elaka jättar.

De är fåfänga också, vill alltid vara ungdomliga och friska och vackra! Äter av gudinnan Iduns äpplen, tills dessa försvinner (tillsammans med henne) eftersom Loke lurat iväg henne ut i skogen...

De är på många vis mänskliga: rädda för sina föräldrar, saknar sina familjer, blir kära, är avundsjuka på den som har något finare, känner sig ensamma, längtar efter lediga dagar men sliter hårt när de arbetar. De skrattar åt den som gör bort sig och de gråter när de saknar någon. Det är lätt att tycka om asagudarna, för de är svaga och starka så som vi alla är.

Mitt omdöme: Jag har läst en hel del böcker om fornnordiska gudar och asatro. Det här är en av de bättre! Omfångsrik och detaljerad utan att vara det minsta svårtillgänglig. Underhållande. Inga illustrationer men lättläst, tydlig text som passar såväl barn som vuxna. Det är verkligen ingen utpräglad ungdomsbok - många hemskheter händer! - utan allmänbildande och givande läsning även för oss äldre.

onsdag 6 maj 2020

Hunden


Det norska omslaget är så fint, tycker jag!


Bokens titel: Hunden
Författare: Kerstin Ekman
Uppläsare: Helena Brodin
Förlag: Bonnier Audio, 2010
Antal minuter: 2 tim 55 min.

Jag har inte berättat om den här boken än, för jag vet inte hur jag ska beskriva den. Det är två månader sedan jag hörde den som ljudbok nu, men den har etsat sig fast. Jag skulle tro att det är en av de bästa böckerna jag läst på länge.

Nu hör ju Kerstin Ekman till mina favoritförfattare, men just "Hunden" kände jag inte till sedan tidigare och hade inga förväntningar på. Ljudböcker är inte heller min grej, men i just det här fallet måste jag säga att Helena Brodin tillför texten något som knappast ens Ekman kunde tänkt sig när hon skrev kortromanen. Det är en lite krävande bok, inget man lyssnar på när man ska koncentrera sig på bilkörning, storstädning eller ute i joggingspåret - den förtjänar att man verkligen lyssnar uppmärksamt på Brodins lågmälda, uttrycksfulla röst och tar till sig innehållet. Det här är nog den enda ljudboken jag lyssnat på sedan jag tog Storytel-abonnemanget under senhösten där jag tycker att uppläsaren samspelar så totalt med texten att den faktiskt blir bättre.

Om man lyssnar på ljudboken så är den tre timmar, om man läser boken så är den på hundra sidor. Jag gillar omfånget - inte som en novell, inte som en tjock roman heller.

"Hunden" inleds med att husse är i jaktstugan någonstans i norra Sverige med sin gråhundstik som just har valpat. En dag sätter han på sig gröna kläder och klampar ut i stövlarna för att göra ett litet ärende, men hans hund misstolkar situationen och tror att "nu ska vi ut och jaga!". Hon blir så upprymd att hon springer efter honom och glömmer att valparna finns. Några av dem knatar efter sin mamma, på tjocka lurviga ben. Husse ser tiken och hittar alla valparna - utom en, som blir kvar ute i stora skogen...

Jag vet inte hur jag ska beskriva det som följer. Ni får läsa själva! Det är en fullkomligt magisk naturupplevelse att lyssna till livet i skogen sett från en hungrig, vilsekommen valps horisont. Och så sorgligt, såklart. Jag sitter på helspänn hela tiden. Dumma valp, det fattar du väl att du måste akta dig för kärret! Och vargen! Och de ruttna fågeläggen! Husse letar, men hittar inte valpen och tvingas åka hem igen. Kvar i den stora hotfulla skogen är en hungrig, blöt och rädd liten gråhund - och nu kommer höstens kyla. 

Jag får ont i magen av sånt här. Kan bara konstatera att Kerstin Ekman är en mästare på att berätta om den svenska naturen och att uppläsaren är fullkomligt lysande i att förmedla det. Men stålsätt er om ni är hundälskare, för det är svårt att lyssna på vad valpen får vara med om.

Mitt omdöme: Antagligen det bästa jag lyssnat på det senaste halvåret. Otroligt vackert!


tisdag 5 maj 2020

Ringen


Bokens titel: Ringen
Författare: Anna Jansson
Uppläsare: Stefan Sauk
Förlag: Bokfabriken, 2015
Antal minuter: 43 min.

Jag trodde inte att jag hade läst något av Anna Jansson förut, men det har jag tydligen gjort (vad bra med bloggen som man kan söka i!) 

För länge sedan läste jag hennes "Rätten till ett barn", en novell som ingick i samlingsvolymen "Drama Queens". Den novellen gav jag omdömet "monumental besvikelse". För en månad sedan lyssnade jag på ljudboken "Farlig sanning", också den en novell, men den var så förutsägbar och fånig att jag blev helt bestört. Det här är alltså en författare som säljer jätteupplagor och har gett ut säkert 20 romaner!* Hon är framgångsrik och uppskattad.Novellerna måste vara olycksfall i arbetet, tänker jag. Det är inte möjligt att de är representativa för henne.

Nu har jag läst en tredje novell av Anna Jansson och den var verkligen bra. Precis så som jag önskar mig av en spännande historia!

På trekvart lyckas hon få in en historia med så många välplacerade hintar och detaljer, att vi som lyssnar förstår mycket mer av bakgrund och sammanhang än vad som sägs rakt ut. Fredrik, en liten skolpojke som blir mobbad och är ensam av sig, drömmer sig bort med hjälp av fantasier. En morgon i december, när allt är extra hemskt, flyr han till ett sommarstugeområde och tar sig in i ett av de små husen. I mörkret mittemot honom finner han ett lik, en död gammal kvinna.

Vad som händer med Fredrik är verkligen fint beskrivet. Maria Wern kommer insvassande på ett hörn och försöker lösa mordgåtan, men vi läsare får faktiskt veta mer än vad polisen själv får. 

Just så här ska en spännande novell vara, tycker jag! Inte berätta allt, utan lita till att lyssnarna är begåvade nog att dra egna slutsatser. Jag gillar Stefan Sauks sätt att läsa; tydligt och engagerat. På Storytels sida ser jag att de flesta som hört novellen stör sig på att den tar slut så abrupt ("just när den började!" som någon skriver). Själv tycker jag att slutet är genialiskt uttänkt och att det är kristallklart vad som händer. Förstår inte hur så många som lyssnat på den menar att man "inte får veta hur det går".

Mitt omdöme: Ännu en bra deckarnovell i serien "nordisk noir" från Bokfabriken - alla skrivna av svenska, nutida författare och upplästa av Sauk.

* Det verkar vara 20 böcker i serien om Maria Wern och ovanpå det en drös barnböcker och nu även en hög med feelgoodböcker. Oerhört produktiv författare, uppenbarligen.

måndag 4 maj 2020

Nollpunkt


Bokens titel: Nollpunkt
Författare. Jörn Lier Horst och Thomas Enger
Uppläsare: Jonas Malmsjö
Originalets titel: Nullpunkt
Översättare: Lotta Eklund
Förlag: Bonnier Audio, 2020
Antal minuter: 13 tim 14 min

Den norska polisen får en kidnappning att utreda, men innan de hinner komma särskilt långt med fallet har det redan utvecklats till en hetsig jakt på en galet välplanerad mördare.

I centrum står polismannen Alexander Blix och journalisten Emma Ramm. De arbetar intensivt med att försöka hitta en medelålders friidrottsstjärna som försvunnit samma dag som hennes omsusade självbiografi skulle släppas. I hennes hem finner polisen en lapp med startnumret 1 på. De begriper inte vad detta meddelande ska betyda, men det får de snart erfara.

Den ena kändisen efter den andra hittas mördad. De har alla en koppling till ett givet nummer. Snart inser man att numren indikerar att detta är en serie mord som hänger ihop. Poliserna jobbar mot klockan, men mördaren är givetvis hur klipsk som helst och överlistar dem alla.

Som brukligt i moderna kriminalromaner slänger författarna in personliga händelser kring Emma Ramm och Alexander Blix, men detta till trots så kommer man inte huvudpersonerna nära. De är tämligen platta och jag har svårt att engagera mig i dem.

Handlingen störtar sig fram i ett hundra (!) kapitel, som påminner om "Da Vinci-koden" mixat med någon Die Hard-film med Bruce Willis. I mitt tycke är det för konstruerat och för overkligt. Tempot är högt, personerna många att hålla reda på och slutet rafflande med en mördare som får schackspelare att verka impulsiva...

Snarare än kriminalroman är detta en actionthriller, med obligatorisk nedräkning till rött blinkande digitala siffror - där man vet att alla kommer att dö och halva Norge explodera om siffrorna 00:00 tillåts lysa upp skärmen.

Uppläsaren Jonas Malmsjö är för övrigt fantastiskt bra. När man läser de samlade omdömena om ljudboken så är det markant att varenda en säger just det: han är en otroligt bra uppläsare. Sällan har jag sett ett så unisont omdöme om en röst!

Mitt omdöme: Om man gillar Jörn Lier Horsts polisman William Wisting och dennes dotter journalisten Line så är det här samma upplägg men uppskruvat till max, vilket inte nödvändigtvis är positivt.