Svärmodern (The mother-in-law)

Bokens titel: Svärmodern
Författare: Sally Hepworth
Uppläsare: Maria Lyckow
Originalets titel: The Mother-in-Law
Översättare: Christoffer Holst
Förlag: Printz Publishing, 2019
Antal minuter: 9 tim 3 min

Nu plagierar jag rakt av den text jag skrev på Instagram för några veckor sedan:

Jisses, vad hon gapar över mycket, Sally Hepworth! Tonårsgraviditeter, förbjudna förhållanden, hem för ogifta mödrar, otrohet.

Ofrivillig barnlöshet och alla potentiella lösningar på den. Aktiv dödshjälp och mord, dråp, hämnd och hat. 

Mammor som dör unga, mammor som överger. Svärmor vs ingift ung kvinna. Invandrare utan jobb. Ja, men vad tusan, jag slänger in flyktingkvinnor som föder barn på golvet också!

Det är en lysande idé hon har, författaren: att vi vet väldigt lite om varann även i våra närmaste relationer. Vi kan inte allt om varandras bakgrunder. Vi dömer varann utan att känna till allt. 

Handlingen, som utspelar sig i Australien, kretsar kring Lucy och hennes svärmor Diana. Vi får möta hela familjen: Lucys man och hans syster, som har samma mamma men olika fäder. Systerns vidrige man. Lucys små barn och pappa figurerar i bakgrunden, liksom hennes mor som dog ung. Åtskilliga affärskompanjoner och vänner. Diana får vi följa både i nutid och under hennes tonårstid, med och utan mannen som blev hennes make och barnens pappa. 

När Diana i bokens inledning hittas död, dras en polisutredning igång eftersom man inte vet om det hela är sjukdomsfall, mord eller självmord. Det visar sig att alla familjemedlemmarna har olika åsikter om den saken, och att de alla har pusselbitar till sanningen.

Mitt omdöme: Jag gillar idén, men tyvärr är det yxigt utfört. Lite för mycket om allt, lite för ytligt och oengagerande. Lucy lär vi aldrig riktigt känna, vilket är synd när boken hade sån potential.

En sån som du

Bokens titel: En sån som du

Författare: Gillian Flynn

Uppläsare: Mirja Turestedt

Originalets titel: The Grownup

Översättare: Molle Kanmert Sjölander

Förlag: Bonniers Audio, 2015

Antal minuter: 1 tim 26 min

En Edgar Award för bästa novell år 2015 var ju att överdriva storheten hos den här lilla skräckhistorien. Den är underhållande, passade utmärkt att lyssna på under matlagning och disk, men inte märkvärdigare än så.

I en amerikansk stad finns en liten lokal dit man kan gå för att bli spådd av sierskor - eller smita in i det bakre rummet för att få vissa sexuella tjänster utförda. En av de prostituerade vikarierar som spådam och där får hon en dag besök av en kvinna som behöver hjälp att driva ut onda andar ur sitt hus. Eller en ond son, kanske? Eller är det maken hon vill åt? Det är alldeles oklart, för hon berättar ytterst lite utan insisterar istället på att spåkvinnan ska följa med henne hem.

I det fashionabla huset är ingenting som man kunnat tro. Vem ska man lita på: kvinnan eller hennes son? Och hur är det med hemsökelserna och spökena, blodet och...böckerna?

Mitt omdöme: Modern skräckhistoria med ett mycket traditionellt upplägg. Eller: traditionell skräckhistoria förlagd i en modern miljö, kanske man ska säga.

Because I´m not worth it?!

Självhjälpsmänniskor, terapeuter och alla dessa coacher (som det tycks gå tretton på dussinet av...) säger gärna att det inte finns något sånt som "ont om tid". Alla har vi 24 timmar om dygnet. Det gäller bara att prioritera. PRIORITERA RÄTT! Om du inte hinner allt du tänkt dig så har du planerat taskigt. 

En jävla käftsmäll, det är vad jag anser om sånt.

Vet du, coachen, jag har aldrig sett på Netflix i hela mitt liv, har ingen teve inkopplad, glor inte orimligt mycket på datorn om jag kan undvika det. Jag sover inte bort mitt liv och inte heller ägnar jag mig (längre) åt en massa städning. Jag slipper skjutsa ungarna till alla deras aktiviteter, för de är inte ungar längre utan klarar sig utmärkt själva. 

Men tiden räcker ändå inte. 

Jag måste ha prioriterat uselt. Givetvis. 

"Vi har bara ETT liv, klart du ska hänga med ut och gå på den här restaurangen, bion, teatern, resan, spa:et. Man måste unna sig!" Så kan man bara säga om man faktiskt KAN unna sig. 

Jag är övertygad om att det är många som skulle vilja jobba mindre och istället unna sig att umgås med vänner, resa med familjen, äta fin mat och gå på allehanda roliga aktiviteter. Men unna sig har knappast att göra med om man är förtjänt av det eller inte. Att unna sig är inget man gör bara för att man insett att livet är ändligt och därför måste utnyttjas till max i varje sekund, carpe diem! Det är något man gör för att man KAN.

Jag har garanterat sagt det själv. Okej, inte "fånga dagen", men antagligen något liknande: vi lever bara en gång och det gäller att ta vara på det.

Mitt liv nu och de senaste åren: Jobb. Jobb måndag till söndag, jobb i nattlinne på morgonen och finkläder på kvällen och vanliga kläder däremellan, jobb på lördagseftermiddagar och söndagsmornar eller på natten när onsdagen övergår till torsdag. Ingen semester en Corona-sommar. 

Inte för att jag är dum i huvudet. Inte för att jag är dålig på att planera eller prioritera. Inte för att jag är arbetsnarkoman. För att jag ska få ihop till något som kan försörja mig och min familj i den sits vi sitter i nu. 

Det är inte synd om mig. Jag unnar mig! Blåbärsplockning, långa vardagsvandringar med hunden, hårda cykelträningar runt skogen, bokläsning i trädgården, småprat med vänner i telefon, många koppar te och DN:s svåraste korsord för att briljera inför mig själv.

Jag tänker: jag var naiv som hade det gott ställt och trodde att jag på något vis FÖRTJÄNADE det. Because I´m worth it, liksom - men isåfall finns det ju andra som inte är värda det, inte förtjänar bättre, inte borde unna sig? Så idiotiskt! 

Bloggen lever med konstgjord andning, men så får det vara. Såklart går ingen in och läser detta. Såklart kommer inga förlag att skicka mig recensions-ex mer. Såklart kommer jag att tappa följare på Instagram (om jag inte börjar visa gulliga kattbilder!). Men så får det vara, för jag måste göra som jag inledde; med att prioritera. 

Det tar lite för mycket tid att läsa en 400-sidorsbok, skriva en vettig och genomtänkt recension, fotografera snyggt, och sedan lägga upp TVÅ versioner på nätet: en nedkortad som ska knappas in på mobilen och en lång här på bloggen.

Ni som har Instagram: kolla på Boktanken där. Ni som inte har: det är faktiskt otroligt mycket trevligare än jag trodde. Lätt sätt att kolla igenom massor av bokbloggar och författare. Alla ni andra lojala och underbara bloggarvänner som jag lärt känna: snälla häng kvar, för jag kommer tillbaka!