Mitt liv som dront

Bokens titel: Mitt liv som dront - en självbiografisk inventering

Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 4 tim 58 min

Jag har visserligen läst Helena von Zweigbergks tidigare romaner, men i ännu högre grad är hon för mig en av de briljanta deltagarna i radioprogrammet Spanarna. Alltid lika genomtänkt och välformulerad, rolig utan att vara elak, och sådär beundransvärt behärskat lugn.

Här är en självbiografisk betraktelse, inte en roman (och tack gode gud inte en sån där autofiktion som det går tretton på dussinet av numera!). Författaren har hunnit fylla 60 år och ser tillbaka på sitt liv, gör upp med sitt förflutna, vrider och vänder på sina erfarenheter.

Varför tänker hon på sig själv som en dront, ett utdött djur? Varifrån kommer uppfattningen att hon var ett blygt och lite kuschat barn som ständigt ville vara till lags och inte vågade opponera sig? 

Och sedan, som vuxen: hur uppstår de där konflikterna mellan två personer i en relation, mellan Helena och hennes man - han som numera är hennes föredetta och som väl de flesta av oss känner till och har läst något av. Hon funderar kring invanda mönster, förväntningar och hur man dansar den där pardansen som ett äktenskap är.

Jag valde att lyssna till ljudboken, för jag tycker så mycket om Helenas egen röst. Just att det här är en bok där hon betraktar sitt yngre jag gör att man kommer extra nära när det inte är en utvald uppläsare, utan författaren själv.

"Mitt liv som dront" är fem timmar av kåserande berättande där jag kan känna igen mig själv i somliga delar, och där jag kommer på mig själv med att hett önska att Helena var min storasyster eller väninna eftersom hon uppenbarligen lyckats med sånt jag själv skulle vilja. Stänga några dörrar, avsluta några kapitel, komma till något avslut med det som varit - och tänka på sig själv med värme, överseende och ett krasst "det var så här livet blev". 

Helena, jag önskar mig en dos av dina tankar lite oftare, en "Spanaren von Zweigbergk" som bjussar på berättelser ur verkliga livet - om hur man gör för att acceptera sin ålder och sina livsval så där som du lyckas göra.

Mitt omdöme: Lyssna hellre än läs. "Mitt liv som dront" borde tilltala många medelålders människor som känner ett behov av att lämna det gamla och fokusera på ett liv i nuet.

Jag borde sagt det först

Bokens titel: Jag borde sagt det först

Författare: Annika Wall
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 224

Fia hänger framför scenen och beundrar den åtta år äldre Kricke som spelar i ett rockband och är stadens kändis. Alla vill vara med honom; han är snygg, tuff, spelar gitarr och har en lysande framtid som musiker och låtskrivare. Och han väljer Fia, av alla tjejer! Bjuder in henne till bandets hotellrum efter spelningen och visar att det är just henne han vill ha.

"Jag var ju kär i en annan tjej egentligen, men hon ville inte ha mig just då för hon var ihop med en annan. Och så stod Fia där längst fram på ett gig och hon såg lite kåt ut, så jag tänkte att jag kanske kunde få ligga den kvällen - och det fick jag ju. Men sen var hon ju så jävla envis, bara kom och satte sig i mitt kök, så det rullade på och helt plötsligt var vi gifta och hade barn och hus utan att jag visste riktigt hur det hade gått till."

Så förklarar Kristian det för parterapeuten när han och Sofia går dit för att försöka reparera sitt förhållande. De är nu i 40-årsåldern, har två unga tonårssöner och bor i ett trevligt villaområde med många vänner bland grannarna. 

Kristian sitter hela dagarna i husets källare där han inrett en studio (som absolut ingen får komma in i) och försöker skriva låtar, men det går inget vidare. Sofia däremot är framgångsrik i sitt yrke på en reklambyrå i stan och det är hon som försörjer familjen, allt medan maken blir mer och mer bitter över sitt misslyckande.

"Jag borde sagt det först" är Fias första tanke när hennes man säger att han vill skiljas. 

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken, även om jag fnös åt vissa partier som kändes lite Bridget Jones-tramsiga. Den innehåller en god portion girl power och kvinnor-kan, och visar en rad kompetenta kvinnor. Pluspoäng på det!

Texten är lite lättviktig, såtillvida att ett långt äktenskap upplöses på nolltid och det är inga enorma problem med det. Visst, Sofia gråter och ömkar sig själv och vill hämnas på Kristian. Hon är bitter, besviken och ledsen. Men man får ändå säga att det går över väldigt fort - kanske för att hon får bra hjälp av vänner och arbetskamrater - och skilsmässan verkar inte så svår. De av mina vänner som gått igenom liknande situationer har inte handskats lika lätt med det som Sofia gör. Hennes acceptans av det havererade äktenskapet verkar gå hand-i-hand med ilskan; när hon upptäcker saker som maken undanhållit henne (både fysiska ting och händelser) blir hon rasande arg och med det kommer också en befrielse.

Mitt omdöme: En slukarbok som jag läste nästan i ett svep. Lätt och ledigt skriven, sackar aldrig utan har ett bra driv rakt igenom. Fias materiella sida - att det kanske inte är så lätt att skiljas från ett hus man renoverat eller från vackra prylar man köpt in för sparade pengar - är något jag kan sympatisera med, hur ytligt det än låter. Gillar också passagerna där man får läsa om hennes tankar på vad som kunde varit, vägvalen som gjordes, livet som blev.

Dikter vid död

Jag sköter några av mina kunders Instagramkonton. Ska väl inte säga vilka, för jag är ju den som verkar i bakgrunden, osynlig. 

En av mina kunder kan jag med rent samvete tipsa om, för där har jag syltat in mig så mycket: Evigheten begravningsbyrå. Inte nog med att jag gör deras trycksaker och sköter deras Instagramkonto, jag har även hjälpt till på deras kontor emellanåt. Jag har nog skrivit om det förut, tror jag?

Det är enormt givande att arbeta på en begravningsbyrå, kan jag berätta. 

För att de ska kunna ha kontoret öppet även när det saknas personal - begravningsyrket är svårt att schemalägga - så har jag lovat att sitta där istället för på mitt eget kontor när jag ändå producerar deras foldrar, minnesalbum eller tidningsannonser.

Jag är förstås väldigt tydlig med det när folk besöker kontoret, så att de inte tror att jag kan så mycket. Men responsen, kära bokbloggare och läsare, responsen! Det är makalöst vad sorg och akut saknad kan ta fram det vackra och äkta i människor. Jag älskar ju att lyssna på människor och höra deras berättelser - och det är precis vad de behöver. Och en kram! (Nej, nu har jag inte varit där under Corona. Lugn.) Några gånger har jag tagit med mig min hund, som är fenomenal på att känna av när människor är ledsna. Det är så fint att se hur hon går fram till dem och bara låter dem klappa henne tills de mår lite bättre.

För mig har det varit oerhört fint och givande att sitta där någon dag i månaden. Många bra samtal, varma leenden och innerliga kramar.

I min roll som den som sköter de sociala medierna, får jag leta reda på dikter och citat om döden, om sorg och saknad. Jag har försökt att variera mig - inte bara ta de där klassiska stroferna som alltid står i dödsannonserna. Jag har fotograferat allting själv, gjort många illustrationer och sedan letat reda på trösterika ord. Det kan vara Winnerbäck eller Ferlin, Laleh eller Kent. Jag försöker tilltala alla åldrar.

På kuppen lär jag mig mycket!

Vår nyaste nobelpristagare i litteratur, exempelvis. Hon skriver en hel del som jag kommer att kunna använda, misstänker jag.

Jag har också fått smisk på fingrarna av en läsare som noterade att jag citerat Karin Boye fel, eftersom jag skrivit "Om av det långa livet, en enda dag var kvar, då sökte jag det vackraste som jordelivet har". (Det ska vara jordlivet.) En annan viktig läxa är: tro inte att du kan leta information på andra hemsidor, utan kolla, dubbelkolla, trippelkolla - och avsluta med att låna boken på bibblan för man kan ge sig tusan på att annars blir det fel. En gång skrev jag att en vacker låttext var skriven av Marie Backman - för så stod det på alla sidor jag surfade runt på - och då fick jag flera arga meddelanden där man påpekade att jag var okunnig, slarvig och inte hade någon koll alls: Marie Backman är nämligen Py Bäckman och det borde jag ju vetat. Såklart.

Hur som helst. Man brukar säga att alla sånger handlar om kärlek. Jag är benägen att säga att alla dikter handlar om sorg.

Kajakbyggerskan

Bokens titel: Kajakbyggerskan
Författare: Gunilla Cullemark
Förlag: Hoi förlag, 2020
Antal sidor: 285

"Jag är ingen genuin friluftsmänniska och jag är inte ett dugg intresserad av hantverk" berättar Mia, den medelålders kvinna som är bokens huvudperson. Trots att hon aldrig paddlat en kajak, inte gillar friluftsliv och knappt kan något om hantverk, verktyg eller båtar så tänker hon alltså ge sig i kast med att bygga en egen kajak. 

Mia fördriver ensamma kvällar med att slösurfa på nätet och det är så hon har hittat en australiensisk hemsida där en karl som heter Jim visar steg-för-steg-anvisningar i hur man bygger sin egen träkajak. Det kan väl inte vara så svårt, tänker hon. 

För övrigt passar det perfekt som det projekt hon behöver ha för att slippa tänka på Ola, som efter många år plötsligt ville skiljas från henne. Mia har ont i kroppen av saknad och hon klarar inte längre av att jobba, äta, hålla fint i lägenheten eller ens sköta sin hygien. Hon lever i ett vakuum, i en ensamhet som är i det närmaste total. Kompisen Hanna finns där i periferin liksom storasyrran - och älskade Elin, syrrans tonårsdotter som Mia ser som sin egen - men i övrigt är livet tomt, händelselöst och kärleksfattigt.

Tills det där med kajaken, då. 

Mia utser Jim till sin mentor, alldeles oavsett vad han tycker om det, genom att börja mejla honom dagligen. Gradvis öppnas en ny värld av gemenskap upp framför henne; grannar, båtbyggarvänner och andra som hon inte tidigare känt men som börjar betyda mycket för henne. 

Cullemark är skicklig på att få de första kapitlens Mia att verka deprimerad, förvirrad, osammanhängande och sådär jobbig som utbrända människor kan te sig i sin totala handlingsförlamning. Allt eftersom medicinen kickar in och saknaden efter Ola sjunker undan, blir också Mia en gladare, varmare och mer analyserande person.

Jag gillar verkligen den här romanen! Det är så roligt att få tag på en bok man inte har några förutfattade meningar om, och inse att den är så bra så man skulle vilja dela med sig till andra av den. Särskilt gillar jag Mias babblande. Det är som om hon är en snacksalig väninna som ringer och pratar tills man får röda öron. Hon pratar om stort och smått, hon snöar in på totalt ovidkommande detaljer, hon försöker hitta bortförklaringar till allt möjligt dumt eller tramsigt hon gör, hon resonerar och fantiserar kring olika scenarier där man som åhörare har god lust att gå in och säga "Men Mia, lägg av!" eller "Kom till saken!" eller "Du tolkar in för mycket, så menade han nog inte!". 

Mia är en impulsiv person som det är lätt att tycka om. Jag gillar att hon berättar i jag-form och får det att låta just som en ändlöst lång monolog med en väninna.

Mitt omdöme: En lite dyster feelgood med svärta, om en ogift, barnlös, sjukskriven femtioårig kvinna som kämpar med klimakterievallningar, ångest, kärlekslängtan och behovet av att ingå i en gemenskap - och som själv hittar ett sätt att ta sig ut på andra sidan. Hoppas innerligt att denna bok når ut till många!

Tack till förlaget för recensions-exet, uppskattar det mycket.

- - -

Jag vet att det är känsligt att säga negativa saker i en recension där författaren inte är megakänd och ges ut på ett jätteförlag, så förlåt men jag kan inte avhålla mig från att kommentera formgivningen:

Omslaget är helt bedrövligt. Alltså, usch så fult och missvisande. För mig är omslag verkligt viktiga. 

Kvinna med ryggsäck (varför?) istället för flytväst (!) sitter i kortärmad tröja och keps (så går det inte till i boken, kan jag avslöja...) i något som mest liknar en fabriksbyggd SUP-bräda korsad med uppsvälld kanadensare. Likheten med en träkajak är väl möjligen att de flyter på vatten. Lite gulligt med rosa blomblad och rosa himmel så att vi fattar att det är en feelgood-romantisk bok för tjejer. Strunt samma att författarnamnet blir lite svårläst. Det känns oengagerat och för sött.

Där fanns potential i form av en trulig tonåring, undangömda gamla fotografier, dyra silkesunderkläder, en blomma som mirakulöst ger frukt, ett omtänksamt äldre par, en leende man med en sliten tygväska och ett torp där man kan dricka kaffe på förstukvisten. För att inte tala om den handgjorda kajaken! I sobra och varma färger, som den bruna linolja Mia först vill använda.

Ursäkta utläggningen. Den har absolut inget med innehållet i boken att göra!

Höstlövsdikt

Jag var tvungen att kapa Elsa Beskows dikt lite om den skulle vara läsbar.

 

De fina höstlöven fotograferade jag vid vårt torg igår. 

Hoppas det kommer några oktoberdagar till med klart väder 

innan alla löv multnat bort och ligger i bruna drivor på asfalten.

Reserverat för ....vissa?

Jag hade paxat på en bok på bibblan, innan den ens var inköpt. Eller: den var säkert beställd och betald av kommunens bibliotek, men den hade inte ens levererats när jag reserverade den. I mitten av september skulle romanen komma in och då borde jag få ett mejl att den fanns där.

Men det kom inget mejl. Tre veckor efter utsatt datum verkade boken ännu inte finnas för utlåning.

Jag gick ner till bibblan, har ju MerÖppet-kort och kan ta mig in när jag vill. Det hade jag inte behövt, för nu var det bemannat och där stod en bibliotekarie som verkade ha koll. 

"Har du sett den där romanen jag reserverade?" undrade jag. "Det står att jag är köande nummer ett av två. Visst borde det betyda att jag har första tjing?".

Bibliotekarien tittade konstigt på mig när jag sa vad boken hette. Hon liksom både sken upp och såg lite mystiskt bekymrad ut på samma gång. 

"Vänta här ska jag kolla", svarade hon utan att titta mig i ögonen.

"Finns den alltså?" frågade jag hennes rygg, som var på väg bort.

"Ja, men den är utlånad", svarade hon utan att vända sig om.

Några minuter senare kom hon tillbaka med boken i högsta hugg. Biblioteket hade två exemplar av romanen, och det ena hade de lånat ut - trots att jag var först av alla i hela kommunen på kölistan - och det andra exemplaret hade de också lånat ut: lite sådär vid sidan av. Till just den bibliotekarien som jag mötte, visade det sig.

"Du kan få mitt exemplar, jag hinner inte läsa den riktigt nu ändå. Ja, alltså, egentligen är det ju ditt exemplar, kan man ju säga. Inte mitt, om man är noga."

Ja, det kan man säga.