torsdag 31 december 2020

Vi överlevde det här


Usch, säger jag bara. Det är minsann inte bara den där viruset som varit jobbigt i år - mycket annat också. Men! Jag får försöka se allt bra också. Innan Corona-skiten brakade lös, hann vår familj fira att det gått ett helt år sedan minstingen närapå dog av septisk chock (blodförgiftning i samband med blindtarmsinflammation). Tack och lov för att han överlevde och blev helt återställd! 

Och jag fick en fin utmärkelse från Friluftsfrämjandet för lång och trogen (ideell) tjänst. Och jag opererade ögat tre gånger - och blev faktiskt hyfsat bra, även om det tog tid! Och jag har haft fantastiska kunder som gett mig uppdrag hela den här kämpiga tiden, så jag faktiskt lyckats ha kvar mitt företag genom krisen.

Bäst i år: att se den enorma välvilja, medmänsklighet och omtanke som så otroligt många visat.
Gott nytt år, alla ni som orkar gå in och läsa här. Tack för att ni fortfarande tittar in hit emellanåt.
//Mona




måndag 28 december 2020

Får jag följa med dig hem?


Bokens titel: Får jag följa med dig hem?
Författare: Marie Aubert
Uppläsare: Lo Kauppi
Originalets titel: Kan jeg bli med deg hjem?
Översättare: Cilla Naumann
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal minuter: 2 tim 23 min

En novellsamling som är briljant författad, men rysligt jobbig att läsa. Alla dessa självdestruktiva människor! Alla dessa katastrofala tabbar de gör och som de borde begripit att de skulle låta bli. 

De är kärlekstörstande, de hatar sig själva, de längtar, de manipulerar, de förför, de ljuger. De är som pansarvagnar som bara kör rakt in i en folkmassa, trots att de borde förstått vilken förödelse de skulle åstadkomma. 

Marie Aubert är expert på att skriva om människor som längtar efter tillhörighet, gemenskap, familjeliv och stor kärlek - men som oupphörligen förstör för sig själva. I de här romanerna använder de ofta sex för att få sin vilja igenom, men det funkar sällan så bra som det är tänkt. 

Jag lyssnade spänt på hela boken och tyckte visserligen mycket om den, men blev samtidigt väldigt illa berörd. Inte bara en gång eller två, utan genom i stort sett hela uppläsningen. Det är deprimerande hur vi människor kan bete oss - mot andra och mot oss själva. 

Mitt omdöme: Självdestruktiv är det ord som blinkar i stora röda bokstäver för mitt inre när jag tänker på den här novellsamlingen. 


söndag 27 december 2020

Monica Magnus 1966


Bokens titel: Monica Magnus 1966
Författare: Ulrika Ewerman
Förlag: Bookmark, 2020
Antal sidor: 267

Det är lite knepigt, detta med romaner som baseras på verkliga händelser och är så snubblande nära sanningen att det blir lite fånigt att kalla dem skönlitterära romaner. Vad är riktigt och vad är inte? Jag har tänkt det nu senast apropå Alex Schulmans böcker om sig och sin släkt. Han kallar alla sina böcker för romaner trots att merparten tycks vara hämtat från verkligheten, bara förvrängt och utfyllt. Nyss läste jag Martina Haags "Det är något som inte stämmer", där stora delar tycks vara helt självupplevt och verkligt, men kallas påhittat. 

Men är det en roman för att det inte är en strikt faktabok? Varför står det inte "autofiktion" eller något liknande på omslaget istället?

I "Monica Magnus 1966" beskriver Ulrika Ewerman sin storasyster - men kallar det för roman eftersom hon broderat ut texten, gjort antaganden och beskrivit situationer hon inte i detalj kan känna till. 

Det handlar om året 1966, då Monica fyller 16 år och rymmer hemifrån med sin betydligt äldre pojkvän Magnus. De två älskar varann, men Magnus pappa tycker att Monica är för ung för honom och dessutom har ju Magnus vissa psykiska problem som den unga flickan inte känner till. Monicas pappa bekymrar sig också, men försöker tänka att dottern är ju smart och mogen. 

Monicas mamma förgås av oro, ångest och ilska över hur dottern beter sig. Deras förhållande har varit problematiskt i många år, eftersom Monica länge sökt sig bort från familjen. Hon umgås med äldre kompisar, röker, dricker, har sex, är ute sent, sover borta, äter för lite, struntar i föräldrarnas förmaningar, gör lite som hon själv behagar. 

Mamman vill att Monica ska lyda henne. Hon är ofta arg och bestraffande, men inuti bär hon på en enorm rädsla att dottern inte ska ta chansen att bli något bättre än vad hon själv lyckats med. Hon önskar att Monica pluggar vidare, får ett bra jobb, gifter sig med en rejäl karl och hamnar i en trevlig förort och lever ett lyckat och lyckligt liv. Varför kan inte ungen bara förstå det?

Förklaringen till titeln "Monica Magnus 1966" kan tyckas självklar: det handlar om dem och allt utspelar sig under det året - men titeln har en långt mycket hemskare innebörd också, som vi inte får veta förrän i slutet. 

Det är en otroligt bra roman; jag sträckläste den och levde mig in i den totalt. En grym berättelse om tonårskärlek som är förödande och om både sprakande livslust och livslång sorg. 

Allt utspelar sig i Uppsala i mitten av 1960-talet och det är fascinerande med de många tidsmarkörerna. Jag blir väldigt nyfiken på lillasyster Ulrikas research inför skrivandet och alla känslor och tankar hon måste haft under arbetets gång. För det som Monica och Magnus gör, det påverkar deras familjer i decennier framöver...

Mitt omdöme: Lättläst, varm och innerlig - och otroligt sorglig. Mycket läsvärd!


lördag 26 december 2020

En oönskad julklapp


Bokens titel: En oönskad julklapp
Författare: Sara Molin
Uppläsare: Viktoria Flodström
Förlag: Norstedts, 2020
Antal minuter: 8 tim 36 min

Jag ville så himla gärna gilla Sara Molins debutroman, "Som en öppen bok", som kom alldeles i början av året. Lyssnade förgäves på de första timmarna av den boken men somnade gång på gång, så tråkig var den. Sara bor bara någon kilometer ifrån mig och verkar så rar och ambitiös... och jag ville verkligen tycka om debuten, men orkade aldrig lyssna klart på den. 

Nu i höstas kom "En oönskad julklapp", som är en feelgood i juletider. Den utspelar sig här i Sollentuna och det gör förstås allting extra kul. Jag ser ju gatorna framför mig! Att Viktoria Flodström inte har den blekaste aning om hur man uttalar Edsberg eller Ravalen gör att det skär sig lite i öronen (Raaaa-valln, inte Rá Valen), men strunt samma. 

Sjuksköterskan Diana har jobbat som volontär i Afrika i sju år, efter att ha lackat ur på sin klumpiga mamma - men nu är det senhöst och Diana ska bo i sitt gamla flickrum hemma hos mamma medan hon jobbar (på Danderyd, förmodar jag) i några månader. Hon har lovat att fira jul hemma innan hon återvänder till varmare breddgrader. 

Men det hinner hända mycket på sju år... Diana får veta lite mer om sin mamma - och sin försvunne pappa - och om vissa andra släktingar hon aldrig känt till. Hon får också höra mammans version av vad som hände den där gången de blev osams, och det är inte alls vad hon hade föreställt sig. Hon hade inte heller kalkylerat med att de nyvunna vännerna på sjukhuset skulle komma att spela så stor roll i hennes liv - och att det skulle vara så svårt att lämna dem.

Feelgood är inte min favoritgenre, även om jag konsumerar någon Lucy Dillon och lite liknande emellanåt. Sara Molin står sig väl i konkurrensen! Nu är jag ingen expert på feelgoodförfattare, men i mitt tycke är det här precis lika bra som Dillons böcker: kärlek utan att det blir sliskigt, förvecklingar utan att det blir tilltrasslat, vardagsliv som känns sannolikt. En väldigt mysig bok, faktiskt! Jag är häpen över hur mycket jag tyckte om den, hade inte förväntat mig att fastna i den så. 

Bra jobbat, Sara Molin, du har nog vunnit över en krass feelbad-läserska till din beundrarskara!

fredag 25 december 2020

Någon sorts uppriktig hyllning till Jonas Karlsson



Det här får bli ett inlägg om Jonas Karlsson. Jag blir generad när jag letar på Wikipedia efter vad den människan egentligen har varit med i för teveserier och filmer, eftersom jag så väldigt väl känner igen hans ansikte men inte kan påminna mig att jag faktiskt sett honom i något.

Det här är nog ett av de mest pinsamma inläggen på min blogg. Å andra sidan är det nästan inga som läser här - och definitivt inte Jonas Karlsson! 

(Jag har snokat. Han verkar inte ha ett Instagramkonto alls, vilket är tråkigt för då kan jag inte tagga honom när jag öser beröm över hans böcker. Han har inget Facebook-konto som ploppar upp överst när man söker. Jag kan inte se att han har en egen hemsida med beundrarbilder eller något sånt. Han kanske helt enkelt inte gillar sociala medier? Och isåfall kan jag skriva vad som helst här, för han lär aldrig hitta den här bloggen i alla fall.)

Tror ni inte att han varit med i sisådär 20-25 uppsättningar på de stora teaterscenerna i Stockholm? Och vad värre är: kanske 45-50 roller i svenska filmer, varav jag sett noll. Ingen! Sjukt pinsamt. 

Alltså: inte pinsamt att jag inte sett just Jonas Karlsson, utan att jag tydligen slutade gå på teater, bio, konserter och andra kulturella begivenheter när jag fick barn för 26 år sedan. Jag blir lite deprimerad av att tänka tanken. Försöker vifta bort den med att tänka att jag har trots allt läst massor av böcker och gått på mängder av muséer. Alltid något.

Senast jag var på teater var väl Stadsteaterns bedrövliga uppsättning av Fogelströms "Våra drömmars stad". Om ni inte såg den så kan jag viska att ni missade inget... Innan dess var det väl Eva Funcks dockteater med Höna-Pöna, sittandes på en stor kudde på golvet med min lillkille; det var fantastisk teater och jag kan komma på mig själv med att längta efter Eva Funck. 
Nu kom jag bort från ämnet. 

Jonas Karlsson. Han har alltså spelat med i mängder av filmer och teaterpjäser, och jag har missat veranda en. Men han har också varit med i några teveproduktioner, kanske tjugo stycken. Där har jag i alla fall sett hans ansikte i diverse komedier, deckare och julkalendrar. Så här ser han ut - jättefint porträtt, för övrigt, men jag kan inte ge fotografen cred för hens namn är inte angivet.


Foto från Dramatens pressrelease 2017 om att Karlsson vunnit ett pris.

Men nu handlar det alltså inte om skådespelaren Jonas Karlsson, utan om författaren. Det är ju så jag har upplevt honom och jag tycker han är genialisk. En jämn produktion. Berättelser om vardagliga svenskar. En blandning av sorg, vemod och längtan mixat med lite humor och en stor portion värme och ett uns absurditet. 

Att det här inlägget kommer i slutet av december beror på att nu samlar alla bokbloggare ihop sina tio-i-topp-listor och sammanfattningar. På min topplista över skitåret 2020 hamnar Jonas Karlsson högst upp. Vi kan kalla listan "Monas mest positiva överraskning bland författare hon inte läst förut" och där får han förstaplatsen. (Jag vet inte vem som kommer tvåa.)

Under detta år har jag gjort ett antal jobbiga ögonoperationer och därför tvingats lyssna på ljudböcker. Tro mig, man kan bli galen på en del uppläsare! Men just Jonas Karlsson hör till de där människorna jag skulle kunna lyssna länge, länge på utan att tröttna - och därför har det varit lätt för mig att beta av den ena efter den andra av hans böcker på Storytel.






Det började med att jag läste "Spår i snön" från Novellix, och sedan var jag fast.

Om jag fattat rätt, är hans böcker dessa:
Det andra målet: noveller (2007)
Den perfekte vännen: noveller (2009)
Spår i snön: novell (2011)
Spelreglerna (2011)
God jul: en berättelse (2013)
Jag är en tjuv: en berättelse (2015)
Ingenting: novell (2015)
Regnmannen: en trädgårdsberättelse (2019)

Säg gärna till om jag missat något! Om ni själva inte har läst eller lyssnat till något av denne talangfulle berättare, så vet ni vad ni ska skriva upp på era att-göra-listor inför 2021.

onsdag 23 december 2020

Det andra målet


Bokens titel: Det andra målet
Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Audio, 2007
Antal minuter: 4 tim 56 min

Jonas Karlsson läser själv upp sina sinnrikt konstruerade noveller i denna komplexa novellsamling och han gör det så himla bra. Jag gillar verkligen hans röst! 

Efter att jag har börjat läsa hans böcker (och lyssna på dem på Storytel) så har jag fått många kommentarer om att han är en känd skådespelare, men alltså... det har jag missat. Jag går nästan aldrig på bio och jag kollar inte på teve. Jag känner visserligen igen hans ansikte väldigt väl när jag ser foton av honom, men kan inte riktigt placera varifrån. 

För mig är han alltså en lysande författare som har en sagolik förmåga att läsa inlevelsefullt, med perfekt intonation och exakt avvägda pauser. Det skulle inte förvåna mig om han är en skicklig skådespelare med tanke på hur väl han behärskar konsten att fånga ens intresse. 

Här är en massa noveller där man inte först förstår hur de hänger ihop med varann, eller hur personerna egentligen känner varann, men det är bara att följa med i strömmen av ord och inte fästa så stor vikt vid att ens försöka förstå. Det är så smart uppbyggt att jag blir grön av avund! Hur kan man skriva så många noveller som i sig är gripande och spännande - och samtidigt lyckas tråckla ihop dem till en enhet? 

Om ni läser novellsamlingen fattar ni vad jag menar... 

Någon som bara beskrivs lite i förbifarten vid ett enda tillfälle som "mannen som hade en röd scarf runt halsen" återkommer flera noveller senare som huvudperson och knyter då just den röda scarfen runt sin hals. Den han ska träffa har kanske berättat att hen ska flytta till Kina - och som av en händelse handlar någon annan av novellerna om en person som pluggar kinesiska inför en flytt. Och i en tredje novell möter vi ytterligare en människa som hamnar vid bordet intill ett par där en bär en röd scarf och den andra - begriper vi - är den som ska åka till Kina. 

Långt senare kommer en novell som inte verkar hänga ihop med någon alls, men såklart gör den det; det är bara att ge sig till tåls. I slutet kommer i stort sett alla inblandade att på något sätt ha korsat varandras vägar eller spelat en roll i varandras liv.

Mitt omdöme: Jag väntar på att jag ska säga: "nej, hörrni, nu har jag tröttnat på Jonas Karlsson och det här var minsann hans klart sämsta hittills, det känns som ren slentrian". Men nej. Det är så otroligt bra, smart och lite sorgligt. Jag gillar varenda en av novellerna. Jämfört med de romaner jag läst tidigare är dock novellsamlingen mörkare och har inte det där lilla lustiga i sig, utan en annan svärta. 

tisdag 22 december 2020

Mellan djävulen och havet


Bokens titel: Mellan djävulen och havet
Författare: Maria Adolfsson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 389

Jag har verkligen sett fram emot att återvända till fiktiva Doggerland, som är så verkligt att man omöjligt kan tro annat än att det lilla öriket ligger där i havet med Danmark, England och Holland som grannar - och som har historiskt stark anknytning till Sverige och Norge. Adolfsson är fullständigt fenomenal på att beskriva högtider och traditioner med en sån självklarhet att man funderar "finns det här eller har hon hittat på?". Majrall, till exempel, som hålls vid valborgsmässoafton. 

Nåväl, jag gillar Doggerland och dess poliskår men alldeles extra mycket tycker jag om beskrivningarna av kustsamhällena, landskapet och befolkningen. Och Karen, vår huvudperson, som är långt ifrån perfekt och just därför en så trevlig bekantskap.

Den här boken engagerade mig inte lika mycket som de två föregångarna, "Felsteg" och "Stormvarning". Huvudpersonen Karen och hennes vänner fick inte riktigt det utrymme jag hade önskat. Istället var det rätt mycket fokus på två fall som polisen skulle utreda:

Världsartisten Luna (som har stora likheter med Madonna...) kommer på hemligt besök till Doggerland. Ingen får veta att hon är där, mer än skivbolaget som hon ska spela in nya hitlåtar hos. När Luna inte kommer till studion som utlovat, börjar man misstänka att något hänt henne. Det här spåret kändes mest udda och tillgjort - även personerna kring Luna blev underligt platta.

Parallellt med detta utreds några vidriga kvinnoöverfall som har skett i ett utsatt område med hyreshuskomplex bebodda av låginkomsttagare och arbetslösa. Kvinnor har blivit överfallna, misshandlade, våldtagna med glasflaskor - och mördade. Hittills finns dock inga spår av förövaren. Detta fall engagerade mig mycket mer och kändes väldigt mycket mer troligt. Här finns bland annat nyanserade beskrivningar av poliskåren och massmedia, som jag gillade.

Mitt omdöme: Jag älskar den här miljön och längtar tills nästa bok om Karen kommer!

måndag 21 december 2020

Och eken står där än


Bokens titel: Och eken står där än
Författare: Sofia Lundberg
Uppläsare: Gunilla Leining
Förlag: Bonnier Audio, 2019
Antal minuter: 8 tim 39 min

Berättelsen börjar med att Esther halvt gråter ihjäl sig över en skilsmässa och knappt står ut de helger då sonen Adrian inte är hos henne, utan hos sin pappa istället. Hon grubblar mycket kring vad som gick fel, känner sig misslyckad och tänker att hon är en dålig mamma. 

För att alls stå ut tar hon långa promenader - och under en av dem kommer hon fram till en gammal ek på en stor äng. Hon är dock inte den enda som går till eken; dit kommer även Rut, en gammal kvinna som omedelbart får bra kontakt med Esther. Mellan de två kvinnorna växer en stark vänskap fram och den hjälper Esther mycket i hennes sorg och utsatthet under tiden som följer.


När Rut inte längre kommer till eken, blir Esther orolig och börjar göra efterforskningar. Hon vet ytterst lite om sin väninnas familj, men har förstått att det kan finnas en olycklig kärlekshistoria med en italienare...

Jag störde mig kopiöst på hur Esther tar sina sista slantar för att köpa en flygbiljett till norra Italien, där hon på måfå börjar leta efter Rut. Hon klänger sig fast vid folk hela boken igenom; först sin man och sedan tanten Rut, men i Italien går hon ännu längre: hon hänger glatt på en kvinna som hon mött på flyget, följer med henne hem, blir helt otvunget kompis med henne och tycker tydligen inte det är någon grej att hon lånar säng, mat, kläder och främlingens vänner... 

Tillsammans med sina nyfunna, nyvunna svensk-italienska vänner (tänk om man kunde få kompisar så där lätt, utan att framstå som en galning?!) vid Comosjön, reser hon runt (läs: de skjutsar henne i sina bilar, de har ju inget annat för sig ändå och vad spelar tid eller bensin för roll när man hittar en gränslös svenska på flyget - klart man skjutsar henne runt halva norra Italien på jakt efter en potentiellt död tant).

Så blir det förstås lite kärlek också! Det är lättare att vara vacker i Italien, där man kan blomstra, bära fina klänningar, dansa hela natten, dricka bubbel och verkligen leva. 

Breven och dagboksanteckningarna leder faktiskt detektiv-Esther rätt och hon lyckas hitta Rut till slut - och allt som är hennes långa, spännande livshistoria.

Esther är jag inte förtjust i, men däremot Sofia Lundbergs berättarlust. Lyssnade på ljudboken någon gång i våras och tänkte att jag gillade boken. Märkligt nog fastnade historien i huvudet på mig, trots att jag inte uppfattade den som så märkvärdig. Det här är en bra bok och den säger en hel del om vänskap och om att gå vidare i livet, även efter att man gått på några nitar.

söndag 20 december 2020

Det är något som inte stämmer


Bokens titel: Det är något som inte stämmer
Författare: Martina Haag
Uppläsare: Martina Haag
Förlag: Piratförlaget, 2015
Antal minuter: 4 tim 26 min

Jag lyssnade klart på denna berättelse i förrgår men var ändå tvungen att kolla idag om jag verkligen hört slutet. Så intetsägande var delar av denna historia för mig, att jag inte ens kunde minnas hur den slutade. 

Alla känner väl till "Det är något som inte stämmer" eftersom den utkom redan hösten 2015, för drygt fem år sedan, och snabbt blev omtalad då den tycks handla om tre i Sverige mycket populära personer: Martina Haag själv, hennes dåvarande man Erik Haag och hans tevekompanjon Lotta Lundgren.

Pocketboken är tunn, inte ens på tvåhundra sidor, men vad mig anbelangar hade Haag kunnat skippa den vansinnigt ointressanta och förvirrade historien om författaren Petra som åker upp till Turistföreningens lilla övernattningsstuga i fjälltrakterna i norraste norr, för att återhämta sig efter en uppslitande skilsmässa. De här "äventyren" är urlöjliga: knäppa norrmän som stövlar in i stugan och domderar, mystiska män som förför stugvärden, livsfarliga strapatser, medelålders tanter med tarotkort och annat märkligt. 

Det är så tråkigt att jag knappt orkar lyssna på Haag - hon läser lite läspande och slarvigt - när hon försöker blåsa i liv i den konstruerade historien. Tanken är väl att den ska ge ett drag av skönlitterärt verk över texten. 

Det är så underligt, för resten av boken är rent lysande. Så otroligt välskrivet och sårigt och engagerande! 

På populärt vis har författaren varvat så vartannat kapitel utspelar sig i fjällvärlden i nutid och vartannat handlar om Petra när hon är i Stockholm i dåtid och lever sitt aningslösa vardagsliv med maken Anders, där hon skriver böcker och han spelar in teveprogram. 

Men... det är något som inte stämmer. Petras misstankar kommer sakta smygande men hon motar bort dem; inte kan Anders vara otrogen? De ligger ju fortfarande med varann! De har det ju bra ihop! Frågan är bara hur stor plats Anders kollega Clara tar egentligen, den kvinna som han gör alla de populära teveprogrammen tillsammans med..?

Så här tänker jag. Jag gillar alla tre, var för sig: Erik och Lotta i teveprogrammen, Martina i sina kåserier. Det lilla jag bryr mig om dem, så är det såklart så att jag vill att de ska må bra och leva lyckliga liv. Jag har inget behov av att frossa i skvaller eller gotta mig i någons hemska, offentliga skilsmässa och otrohetsaffärer. Men Martina skriver så himla bra om den förlamande sorgen, det må vara utlämnande men det är också allmängiltigt och mycket väl fångat. Jag upplever inte alls att hon smutskastar paret Erik och Lotta, genom att låta fiktiva Anders och Clara bete sig illa. Inte ett dugg! Varför envisas folk med att säga att denna roman är en hämnd? Jag tycker nog att alla personerna verkar bete sig rimligt och naturligt i den uppslitande situation de är i. 

Men om hon bara hade kunnat skriva en essä om detta istället, då hade boken fått toppbetyg. Något i stil med Malin Lindroths "Nuckan". En kortkort uppsats som griper tag så hårt att man nästan får fysiskt ont. Kapitlen om Petra när hon kämpar med näbbar och klor för att få behålla Anders, som redan är på väg bort och inte tänker vända sig om - de är fantastiskt bra och klarar av att stå för sig själva, utan en obegriplig fjällhistoria att luta sig mot.

måndag 7 december 2020

Jag är en tjuv



Bokens titel: Jag är en tjuv
Författare: Jonas Karlsson
Uppläsare: Jonas Karlsson
Förlag: Bonnier Audio, 2015
Antal minuter: 5 tim 13 min

Här får vi följa den medelålders Roland, som är anställd som säkerhetsansvarig på en stormarknad. Han har jobbat där länge, kanske för länge. Hela hans liv har nog fortgått lite för mycket på gammal vana, utan att något nytt har hänt: han har inga barn, han umgås endast sporadiskt med sin stroppige bror och dennes familj, hans fru har gått ifrån honom för en löjlig dramapedagog som otvunget grenslar bakvända skolstolar och försöker vara en "skön" lärare. 

Det enda trevliga i Rolands liv är nog arbetskamraten Lena, som skriver värdelösa dikter och är gift med en tråkig redovisningskonsult - men som är ett bra lunchsällskap på pizzerian.

Stormarknadens nye, karismatiske och unge chef Erik inbjuder till personalmöten, brainstorming och delaktighet men Roland är inte så intresserad av att lägga fram konstruktiva idéer på förbättringar, det är bara konstlat och fånigt. Han vill patrullera runt i gångarna i butiken, snacka lite med stammisar, ta en cigg. 

När butiken drabbas av flera stölder av det senaste dataspelet som alla ungdomar vill ha, kläcker Roland ändå ur sig en idé: skulle man inte kunna göra en stor skylt där det står "JAG ÄR EN TJUV" och hänga den runt halsen på snattaren? Ojoj, Roland, om du visste vilken händelsekedja du satte igång med den högt uttalade tanken...!

Mitt omdöme: Roland är sorglig och patetisk och mycket, mycket mänsklig. Jonas Karlsson är en fantastisk historieberättare, både vad gäller bokens berättelse och den inlevelse han har då han läser upp den. Okej - boken är väl vad man skulle kalla en lättviktare, men strunt samma: jag hade inte tråkigt en enda minut och är inte det bland de bästa betyg man kan få?

söndag 6 december 2020

Käre Edward


Bokens titel: Käre Edward
Författare: Ann Napolitano
Originalets titel: Dear Edward
Översättare: Manne Svensson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 329

Familjen Adler ska flytta från New York till Los Angeles. De lämnar hela sin välkända vardag, sin bekantskapskrets och sina närmaste vänner bakom sig - men det är nödvändigt av olika anledningar. Pappa Bruce skriver på någon matematisk eller vetenskaplig rapport, mamma Jane skriver både egna manus och redigerar andras, pojkarna Jordan (15) och Eddie (12) blir hemskolade av sin pappa. De är på väg till ett helt nytt liv på västkusten. Lägenheten är såld och möblerna fraktas i detta nu med lastbil tvärs över kontinenten.

Det är försommar ute när de kliver ombord på flight 2977 den där tidiga morgonen i juni 2013. De har givetvis ingen aning om att detta är den sista sak de gör tillsammans. Några timmar senare kommer Airbusen att störta och av de 191 passagerarna ombord är det endast pojken Eddie som överlever.

Växelvis får vi följa flygplanets färd från amerikanska östkusten innan det kraschar i Colorado; vilka passagerarna är, vad de ser fram emot, vad de lämnar bakom sig. Det är otroligt gripande på många vis, för exakt sådär har jag tänkt många gånger: vi är fast här inne tillsammans, vi gör den här resan ihop och sitter bara centimeter från varandra - men vi vet ingenting om varandras liv: vad vi lämnar bakom oss och vad vi hoppas på att ha framför oss. Som läsare vet vi ju också det oundvikliga slutet. 

Författaren Ann Napolitano har detaljstuderat flera verkliga flygplanskrascher och utifrån dem konstruerat den påhittade kraschen i "Käre Edward". Det märks, för skildringarna av flygresan är mycket realistiska.

Vartannat kapitel handlar istället om Eddie, han som är den ende som klarat kraschen med livet i behåll. Han hittas av räddningsmanskap på olycksplatsen, förs svårt skadad till sjukhus där han blir kvar i månader och får sedan flytta hem till moster och morbror. 

Där börjar hans mödosamma liv tillbaka, utan mamma, pappa och storebror. I en ny identitet, nu som Edward, känd av alla men vän med ingen. Berättelsen handlar mycket om hans försök att hantera den situation han hamnat i, finna en mening med att livet. Den delen är lite svagare än resten, upplever jag. Man lär aldrig riktigt känna Edward utan får mer veta vad han gör och säger, än vad han tänker och känner.

På baksidan nämns en händelse som Edward och hans vän Shay råkar ut för. Man får intrycket att den händelsen sker tidigt och är själva navet i romanen. Så är det verkligen inte! Nej, den starka kraften i berättelsen är nog vemodet och sorgen som följer med den oundvikliga undergången. All kärlek och desperation. Alla liv som gick förlorade. Alla drömmar som inte infriades. 

Ann Napolitano skriver i efterordet att hon hoppas att det framgår att hon vill visa de döda (de som dog i verkliga flygolyckor som hon studerat) både kärlek och respekt - och det tycker jag verkligen att hon gör.

Mitt omdöme: En läsvärd roman som griper tag i mig, även om jag tycker att vissa delar är lite platta och att huvudpersonerna aldrig riktigt framstår som verkliga människor. Tyckte ändå mycket om den.