Bokens titel: Käre Edward
Författare: Ann Napolitano
Originalets titel: Dear Edward
Översättare: Manne Svensson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 329
Författare: Ann Napolitano
Originalets titel: Dear Edward
Översättare: Manne Svensson
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2020
Antal sidor: 329
Familjen Adler ska flytta från New York till Los Angeles. De lämnar hela sin välkända vardag, sin bekantskapskrets och sina närmaste vänner bakom sig - men det är nödvändigt av olika anledningar. Pappa Bruce skriver på någon matematisk eller vetenskaplig rapport, mamma Jane skriver både egna manus och redigerar andras, pojkarna Jordan (15) och Eddie (12) blir hemskolade av sin pappa. De är på väg till ett helt nytt liv på västkusten. Lägenheten är såld och möblerna fraktas i detta nu med lastbil tvärs över kontinenten.
Det är försommar ute när de kliver ombord på flight 2977 den där tidiga morgonen i juni 2013. De har givetvis ingen aning om att detta är den sista sak de gör tillsammans. Några timmar senare kommer Airbusen att störta och av de 191 passagerarna ombord är det endast pojken Eddie som överlever.
Växelvis får vi följa flygplanets färd från amerikanska östkusten innan det kraschar i Colorado; vilka passagerarna är, vad de ser fram emot, vad de lämnar bakom sig. Det är otroligt gripande på många vis, för exakt sådär har jag tänkt många gånger: vi är fast här inne tillsammans, vi gör den här resan ihop och sitter bara centimeter från varandra - men vi vet ingenting om varandras liv: vad vi lämnar bakom oss och vad vi hoppas på att ha framför oss. Som läsare vet vi ju också det oundvikliga slutet.
Författaren Ann Napolitano har detaljstuderat flera verkliga flygplanskrascher och utifrån dem konstruerat den påhittade kraschen i "Käre Edward". Det märks, för skildringarna av flygresan är mycket realistiska.
Vartannat kapitel handlar istället om Eddie, han som är den ende som klarat kraschen med livet i behåll. Han hittas av räddningsmanskap på olycksplatsen, förs svårt skadad till sjukhus där han blir kvar i månader och får sedan flytta hem till moster och morbror.
Där börjar hans mödosamma liv tillbaka, utan mamma, pappa och storebror. I en ny identitet, nu som Edward, känd av alla men vän med ingen. Berättelsen handlar mycket om hans försök att hantera den situation han hamnat i, finna en mening med att livet. Den delen är lite svagare än resten, upplever jag. Man lär aldrig riktigt känna Edward utan får mer veta vad han gör och säger, än vad han tänker och känner.
På baksidan nämns en händelse som Edward och hans vän Shay råkar ut för. Man får intrycket att den händelsen sker tidigt och är själva navet i romanen. Så är det verkligen inte! Nej, den starka kraften i berättelsen är nog vemodet och sorgen som följer med den oundvikliga undergången. All kärlek och desperation. Alla liv som gick förlorade. Alla drömmar som inte infriades.
Ann Napolitano skriver i efterordet att hon hoppas att det framgår att hon vill visa de döda (de som dog i verkliga flygolyckor som hon studerat) både kärlek och respekt - och det tycker jag verkligen att hon gör.
Mitt omdöme: En läsvärd roman som griper tag i mig, även om jag tycker att vissa delar är lite platta och att huvudpersonerna aldrig riktigt framstår som verkliga människor. Tyckte ändå mycket om den.
Vill läsa den här, men jag håller sakta på att ta mig igenom Det enda planet på himlen så den här får nog vänta tills jag har gråtit klar av den först.
SvaraRaderaJag blev inte så berörd att jag grät när jag läste denna, men visst tänker jag miljoner tankar på alla dessa människor som insett att nu är deras sista stund kommen samtidigt som deras plan störtar... Ångesten. Fasan. Desperationen.
Radera