Ålevangeliet

Bokens titel: Ålevangeliet

Författare: Patrik Svensson
Uppläsare: Hannes Meidal
Förlag: Bonnier Audio, 2019
Antal minuter: 7 tim 56 min

En fantastiskt vacker omslagsbild täcker denna Augustprisvinnare (2019). Jag har inte läst boken förrän nu, men måste säga att den är en synnerligen värdig vinnare!

Om ålar visste jag inte mycket mer än att de ser ut som slemmiga vattenlevande ormar, är rödlistade, äts luade (man har väl löst korsord!) och att de är otroligt feta i köttet - samt att de simmar till och från Sargassohavet för att para sig. 

Litegrann hade jag väl hört om ålar som levt i hundratals år i en brunn eller som krälar ut genom hästhuvuden i läskiga filmer... men på det hela visste jag inte mycket om ålen innan jag började lyssna på "Ålevangeliet". 

Det är en underbar bok! Precis så där ljuvligt nördig som jag gillar med essäer av Fredrik Sjöberg ("Mamma är galen och pappa är full", "Flugfällan", "Flyktkonsten") och Morten A. Ströknses ("Havsboken"). 

Den går igenom exakt varenda detalj i ålens liv, alla dess förvandlingar, metamorfoser, och alla stadier i dess liv. Men allra mest berättar den om människorna som letat efter ålen; de som studerat den, ägnat sitt liv åt den, lagt varje krona de äger på att forska om den. Parallellt löper berättelsen om författaren som barn och hur han fångar ål med sin far under varma skånska sommarnätter.

En fin och sorglig berättelse som slukade mig totalt. Jag har lärt mig massor om ålen nu, men även om  forskare och vetenskapsmän. En mycket gripande fackbok, som blandar klimatförstörelse och massutplåning med utrotningshot och överlevnadsvilja. En del filosofiska betraktelser om Gud och Jesus förbryllar mig men det är också det enda negativa jag har att säga om hela boken. Bortsett från de styckena så går texten rakt in i mig. Ålen är ett fascinerande djur, och det är vi människor också.

Kvalar givetvis in i kategorin "Favorit".

Främlingen

Bokens titel: Främlingen

Författare: Elly Griffiths
Originalets titel: The Stranger Diaries
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Modernista, 2020
Antal sidor: 381 (jag läste den som e-bok)

Jag har läst en enda bok av denna författare tidigare, men det innebär inte att jag missat att hon är en av deckargiganterna. Jag vet att många älskar hennes böcker om Ruth Galloway. Om man spanar på författarens hemsida så verkar det finnas tretton böcker i den serien (grymt snyggt formgivna och enhetliga, jag gillar sånt). 

Men nu handlar det om kriminalaren Harbinder Kaur, den smarta men dryga polis som löser märkliga mord tillsammans med kollegan Neill (han är varm, vänlig, lätt korkad och mycket laglydig). Ett underhållande par att följa!

I denna bok blandas en gammal spökhistoria med Shakespeare och nutida mord - allting på en skola där lärarna blir mystiskt mördade på löpande band. Huvudpersonen Clare är en av lärarna och det som är speciellt med henne i denna bok, är att vi får se så totalt olika sidor av henne beroende på om det är hennes tonårsdotter som berättar eller om det är kommissarie Kaur, andra poliser, Clares vänner, kollegorna på skolan eller hon själv. Någon ser henne som en ovanligt snygg lärarinna, någon som en ordinär mamma, någon (Harbinder såklart!) som en stroppig diva.

Detta är den första boken i serien, men jag läste den efter att ha plöjt "Mordkonsulten" och det spelade ingen som helst roll. Handlingen utspelar sig alltså på en gymnasieskola, men även denna gång är det med ideliga referenser till skrivande, läsning, författare samt både verkliga och fiktiva romaner.

Ingen tiopoängare i mitt tycke, men en mordgåta som man inte behöver bli det minsta äcklad eller rädd av. Extra bonus för den där gotiska skräckgenre-blinkningen, som löper som en röd tråd genom hela boken!

Och kul att läsa om detta med hundskade-index som Sanna anger i sina recensioner: i "Främlingen" berättar litteraturläraren Clare för sina vuxna skrivkursstudenter om varför man låter djur - i synnerhet hundar - råka illa ut i skräckhistorier och deckare...

Mordkonsulten

Bokens titel: Mordkonsulten
Författare: Elly Griffiths
Originalets titel: The Postscript Murders
Översättare: Ylva Spångberg
Förlag: Modernista, 2020
Antal sidor: 327 (jag läste dock e-boken)

En genomtrevlig deckare utan snaskiga detaljer. Här mördas folk lika frenetiskt som i teveserien "Morden i Midsomer" och på lika konstiga sätt och av ungefär samma märkliga anledningar. En underhållande bok där folk dör på löpande band utan att läsaren mår dåligt av det, helt enkelt.

Här är det en gammal dam i 90-årsåldern som sitter vid sitt fönster på äldreboenden och noterar varenda levande själ som går förbi. Hon är mordkonsult - men det vet vi inte vid bokens start - och vad den titeln betyder får ni läsa er till själva! Man kan i alla fall avslöja att snart sagt varenda dement tant, gaggig gubbe, tjurig medelålders son och snål hemtjänstkvinna kan misstänkas för mordet när den gamla kvinnan en dag hittas död. Och hon är bara först i raden...

Mindre bra: Uppläsaren av ljudboken fick det hela att låta som en barndeckare i Lasse-Maja-stil. Jag bytte till e-boken istället. 

Mindre bra: Historien är tunn och osannolik på alla sätt och vis, men det får man acceptera om man uppskattar själva premisserna: att det här inte är en realistisk bok om gängkriminalitet och verklighetstrogna hämndaktioner.

Bra: Roliga karaktärer i form av upplivad gubbstrutt från äldreboendet, munk som omskolat sig till barrista, indisk poliskommissarie (kvinnlig!) som bor hemma hos sina föräldrar, skum bitcoin-spelande kvinna från Vitryssland och ett gäng excentriska författare.

Pluspoäng: Större delen av boken rör sig i förlagsvärlden. Här är boksigneringar på mässor och författarsamtal på bibliotek, bookstagrammers och bloggare, smågalna redaktörer och konkurrerande författare. Ibland blir det oerhört komiskt när Elly Griffiths beskriver hur det är att vara deckarförfattare - men sett ur de fiktiva författarnas ögon!

Huvudpersonen, den inte helt purunga indiska polisen (hon är sikh, det är noga med det - och kriminalkommissarie, vilket hon också noga påpekar) Harbinder Kaur är en trevlig bekantskap. Hon är inte jättegullig alla gånger, vilket jag uppskattar. Tvärtom har hon en hel del spydiga kommentarer om folk, och är inte så himla smidig i umgänget med vare sig brottsoffer, misstänkta eller arbetskamrater.

En främling i mitt hus

Bokens titel: En främling i mitt hus

Författare: Shari Lapena

Originalets titel: A Stranger in the House

Översättare: Lena Karlin

Förlag: Louise Bäckelin förlag, 2021

Antal sidor: 413

Tänk vad lägligt att få minnesförlust just när man anklagas för mord! 

Den här boken hittade jag på Storytel. Lyssnade delvis, men orkade inte med uppläsarens röst så jag läste resten på mobilen. Utnämner härmed "En främling i mitt hus" till den mest mediokra läsningen på mycket länge. 

Det som är verkligt spännande är inte handlingen, det är att läsa Storytel-lyssnarnas omdömen:

"Oförutsägbar, spännande och lättläst"

"Ett oväntat slut"

"Riktigt spännande"

"Psykologiskt spännande"

Nu sållar jag hårt, för i ärlighetens namn är varannan läsarkommentar sånt som "tunn historia, dussindeckare, förutsägbart, inte spännande alls, ingen stämning". Hur kan man tycka så olika? Det här är en mycket simpel deckare med varenda ingrediens från amerikanska deckare på teve när jag var liten. Så otroligt förutsägbart - jag prickar in exakt varenda grej som ska vara en spännande överraskning. Inte ens slutet kan jag glädja mig åt, för redan i första kapitlet inser jag varför en viss kommentar nämns.

Ibland tänker jag att min bokklubbsväninna M har väldigt rätt i det hon sa sist vi träffades, att vi är medelålders kvinnor som läser kopiösa mängder böcker varje år och har gjort det hela våra liv. Är det så underligt då att man kan känna att "det här har jag läst förut" eller att man tidigt begriper exakt vad som ska hända? Jag försöker tänka, att för någon som läser en bunt deckare på semestern men inte hinner mycket annat under året, så är det här bra underhållning. För den som läser en bok eller två i veckan är det inte det.

Handlingen: Karen bor i en lugn villaförort. Hon är hyfsat nygift med Tom. Han vet inte mycket om henne, men strunt samma - hon är ju snygg. Mittemot dem bor en kvinna som blir Karens kompis - hon är såklart lite skum och förbaskat efterhängsen. Gränslös, kan man nog säga. En dag springer Karen ut ur huset, kör som en blådåre, krockar med en elstolpe, svimmar av och vaknar skadad på sjukhus. Där upptäcker man att hon har en sällsynt form av minnesförlust. Oj, så oturligt! För polisen tänker just lägga fram bevis för att hon varit insyltad i ett mord...

Låter det spännande? Det är det inte.

Fem en fredag: Val

Det blev fredag lite för fort denna vecka. Idag har ElisaMatilda återigen utmaningen "Fem en fredag". Denna gång med följande frågor (som jag för övrigt tycker att hon logiskt borde tagit i exakt motsatt ordning! Fem på femte plats, en på förstaplats - hade inte det varit rimligt?)

1. Vilka FEM maträtter skulle du välja att för alltid äta?

• Bröd, tveklöst. Alla mackor och alla bröd är goda!
• Rotfrukter: potatis, morötter, rödbetor, kålrötter, palsternackor.
• Varm grönsakssoppa - förutsatt att den är hemlagad och innehåller sånt som god buljong, vin, vitlök, persilja och massor av mättande grönsaker.
• Rykande varm vegetarisk lasagne med spenat, champinjoner, tomater och lök och mycket ost.
• Grönsakswok med krispiga grönsaker, gott om chili och sån där glutamatstinn woksås som det tillagas i.

2. Vilka FYRA saker i källaren/förrådet skulle du egentligen kunna slänga?

• Våra resväskor, vi reser ju aldrig någonstans... *suck*
• En massa färgburkar med färg som aldrig kommer målas med.
• Mina walkingstavar som jag aldrig ville ha.
• Ett ishockeyspel som är lite för trasigt för att kunna spelas med.

3. Vilka är dina TRE favoritklädesplagg i din garderob?

• Min svarta ullfrottékofta (Woolpower 600) som jag använt säkert 300 dagar om året i sex-sju år. Bästa plagget jag någonsin köpt! Koftan ser inte ens sliten ut.
• Mitt randiga Marimekko-nattlinne. Jag svär på att om jag skulle falla död ner imorgon så är det mina randiga nattlinnen som min familj kommer att associera mig med för all framtid. Barnen har nog aldrig sett mig sova i något annat än de där randiga, långa nattlinnena.
• Mina Lundhagsbrallor som går ut och går med mig i alla väder, år ut och år in, utan att någonsin skava eller sitta obekvämt. Tål smuts och vind och slask, har massor av fickor, är stretchiga över rumpan och knäna.

4. Vilka TVÅ telefonnummer kan du utantill?

• Farmor och farfars. De är döda. Mitt eget i barndomshemmet (sålt sedan 25 år tillbaka). Kompisarnas från 70-talet (numren är inte längre sjusiffriga, finns inte kvar). Pojkvännens (han som blev min man - i huset han bodde i för 30 år sedan). 
• Herregud! Jag kan inga telefonnummer utom 112 - och en drös som inte finns längre

5. Vilken ENDA högtid skulle du fira om du måste välja?

• Julen.

Flickebarn nr 291

Bokens titel: Flickebarn nr 291
Författare: Ninni Schulman
Förlag: Bazar förlag, 2020
Antal sidor: 221 (jag läste den dock som e-bok)

Jag har inte läst Ninni Schulman förut, även om jag är tillräckligt informerad för att veta att hon är deckarförfattare och en uppskattad sådan dessutom. På Adlibris hittar jag åtta böcker som tycks vara i en serie. 

Jag vet också att hon på något vis hör ihop med de tre bröderna Schulman (tänkte att hon kanske var deras syster, men nu har jag begripit att hon var gift med den äldsta brodern och att de har två barn tillsammans). Jag hade också sett bilder på henne - från bokmässor och författarsamtal - och tänkt att hon verkar väldigt liten. Så där franskt petite, liksom. En nätt, söt och finlemmad liten människa.

Nu inser jag att hon inte bara är lite kort och smal - utan faktiskt mycket kortare än en genomsnittlig svensk kvinna. Det är till stor del det hennes självbiografiska bok handlar om: hur hon föds i Värmland på 1970-talet och har för korta ben (skelettben alltså, inte benen man går med - eller jo, de också såklart) och vad värre är: ryggraden och bäckenet är så vridet att kroppen är deformerad. Om inte lilla Ninni ska kvävas av sin egen kropp måste läkarna genast göra något med henne.

Så bebisen får inte ligga i sin mammas famn direkt, utan först efter en vecka. Och sedan får hon bara vara ifred ett kort tag innan hon ska läggas i gipsvagga och ha stålställningar som rätar upp och drar ut henne. Hela barndomen är ett evigt ut och in på sjukhus, med plågsamma behandlingar och liten chans till normalt vardagsliv. 

Värst är att hon månadsvis, ja nästan halvårsvis, får bo på sjukhuset utan sina föräldrar. Kan man kompensera för avsaknaden av sin älskade mamma och pappa genom att ha Barbapapa-familjen som gosdjur i sjuksängen och läsa vykort från morfar? Kan man rå för att man får separationsångest som lever kvar ända upp i vuxen ålder och gör att man mår fysiskt dåligt av dörrar som stängs och folk som lämnar en?

"Flickebarn nr 291" är inte alls en deprimerande bok och inte heller en enda lång självömkan eller snyfthistoria. Tvärtom, en levnadsteckning där författaren har haft det tufft på många vis men faktiskt vuxit upp till en frisk människa med en kärleksfull familj runt sig och - efter åratal i terapi - ett lugn inom sig som hon inte trodde fanns. En utlämnande och fin text!

Vargen

Bokens titel: Vargen

Författare: Katarina Wennstam
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2020
Antal sidor: 389

Egentligen upprepar Katarina Wennstam samma sak i varenda bok, men det kvittar - jag slukar de här böckerna i alla fall och tycker så väldigt mycket om dem. 

Det är alltid polisen Charlotta Lugn och försvarsadvokaten Shirin Nouri som är i fokus - och deras ständiga jobb med att utreda brott mot kvinnor. Våldtagna kvinnor, mördade kvinnor, misshandlade kvinnor, köpta kvinnor. Men jag tröttnar inte, för Wennstam hittar alltid någon ny vinkling.

I "Vargen" handlar det om dödligt våld, där en ung kvinna torteras och närmast slaktas av sin pojkvän. Det är fruktansvärd läsning, för det är alldeles uppenbart att författaren har läst in sig på verkliga rättsfall. Att läsa om övervåldet är hemskt, men allra värst är kanske skildringarna av den mördade unga kvinnans mamma - hon som ska skura bort blodet i lägenheten, hon som ska möta sin tilltänkte svärson i rätten. Fy fasen vad vidrigt...

Parallellt med det fallet, där Shirin är advokaten, sker ett uppmärksammat mord i Vitabergsparken på Söder i Stockholm. Trots svåra migränanfall blir Charlotta beordrad att ta sig an det ärendet. En ung kvinna, nästan bara en flicka, hittas mördad efter att hon sneddat genom parken mitt i natten, på väg hem från en somrig fest.

Här blir det lite tungt att läsa, mycket på grund av detaljer som får mig att associera till ett verkligt överfall som slutade i mord här i min närhet. Senare i boken bekräftas mina misstankar, då författaren själv nämner det mordet som ett exempel. Jag tänker fortfarande på detta fruktansvärda mord väldigt ofta, säkert varje vecka, då jag ofta vistas där det skedde. Den utsattheten och känslan av att behöva se sig om över axeln, är väl exakt vad Wennstam är ute efter: att många kvinnor aldrig kan slappna av, att de är jagade och alltid i underläge.

En mycket bra bok (men kanske kunde man skippat det tevedeckaraktiga slutet som får mig att tänka på supertönten Austin Powers, han som vill vara en James Bond men mest är en idiot med påklistrat krulligt fejkhår på bröstet). Som vanligt är det mer av ett inlägg i samhällsdebatten än en traditionell kriminalroman.

Historieläraren

Bokens titel: Historieläraren
Författare: Matt Haig
Originalets titel: How to stop time
Översättare: Karin Andrae
Förlag: Bokförlaget Polaris, 2019
Antal sidor: 377

Hur länge har jag inte planerat att köpa denna eller någon annan av Matt Haigs böcker? Det är åratal sedan jag först hörde talas om honom och tilltalades av hans märkliga historier. Det här är dock den första jag faktiskt läser, inte bara läser recensioner och tyckanden om.

"Historieläraren" har en fantastisk grundidé, om att den hemska (verkliga) sjukdomen progeria skulle ha en motsatt (fiktiv) variant: anageria. Istället för små barn som åldras hastigt och blir åldringar redan i 10-årsåldern, blir dessa människor evighetsgamla eftersom de åldras så oerhört långsamt.

Givetvis ställer det till en hel del komplikationer att knappt åldras något alls på tio år eller tjugo. Klart att folk undrar vad det är för fel på dig. Rent livsfarligt om du lever i häxprocessernas tid eller en annan tidsålder där omgivningen kan få för sig att du är djävulens avkomma. 

Ett annat problem är såklart att resten av världen inte stannar, så du kan räkna med att alla du känner och älskar kommer att dö långt före dig. Alltså långt, långt före. För efter fyrahundra år ser du fortfarande bara ut som en 40-åring och har mist varenda kärlek du haft i ditt liv - samtidigt som du hunnit lessna lite på att se mänskligheten repetera sig själv om och om igen.

Jag älskar den här romanidén! Däremot tycker jag boken är onödigt enkel och svepande, kanske lite "young adult"-bok? Och pretentiös - som om den vill säga något mycket stort om livet och hur vi ska leva det: som om författaren sitter inne på en sanning och livsvisdom han vill tuta i oss. 

Vi får alltså följa en pojke som växer upp under 1500-talet och som nu är en medelålders man på 2000-talet. Det är en fin berättelse om längtan efter kärlek och samtidigt urbota korkat att tro att en frisk, kraftfull man inte skulle vare sig bli kär i mer än en kvinna på 400-500 år och inte heller vilja ligga med någon. Känns inte särskilt realistiskt... Man skulle ju kunna tycka att han har alla chanser att älska åtminstone ett dussin kvinnor genom sitt liv och uppleva hur mycket förälskelse och passion som helst? Men nej, istället väljer han att som i värsta flickbok från 1950-talet bara kunna älska en enda människa i hela sitt liv. Suck.

Lättsam bok där huvudpersonen får träffa osannolikt många av världshistoriens kändisar och vara med om många revolutionerande saker - men vi får egentligen inte komma honom särskilt nära. Trevlig bok och just inte mycket mer än så.