Slukhål

Bokens titel: Slukhål
Författare: Tove Alsterdal
Förlag: Lind & co, 2022
Antal sidor: 333

Boken "Rotvälta" slutade så att man nästan var tvungen att läsa "Slukhål", och nu slutar även den så att vi måste läsa den tredje boken i serien ("Djuphamn", utkommer i maj 2023). Spännande!

Polisen Eira kör bil fram och tillbaka mellan Härnösand, Kramfors, Malmberget, Myckelgensjö, Gällivare, Bureå, Umeå, ja, jag minns inte alla namnen, men jag blir helt vilsen, vet knappt vart alla de här städerna ligger. Att Eira kör bil långt, mycket, ofta och fort för att överhuvudtaget kunna hinna med att se alla brottsplatser och hålla förhör med alla vittnen, det är solklart. Däremellan verkar hon äta förvånansvärt lite och bara sova när det finns möjlighet. Undrar hur hon orkar...?

Det är ingen större action i dessa böcker om kriminalarna i de tysta, vidsträckta, ångermanländska skogarna. Men det behövs inte heller: det går faktiskt utmärkt bra med en deckare där det sparas på blod, snask, biljakter och bomber som tickar ner. Jag gillar det! 

Ett mycket stort plus för att Eira ständigt kontaktar chefen, arbetskamraterna, åklagaren och de andra som hon jobbar med. Det är verkligen så långt man kan komma från tevedeckarnas alla smarta snutar som minsann klarar sig själva och aldrig frågar om tillåtelse eller väntar på hjälp. Eira ingår i ett team av utredare och det märks tydligt; hon är en viktig kugge men hon klarar sig inte utan de andra.

I den här boken hittas en man i en källare, död, uttorkad, hopkrupen. Har han lämnats där att dö? Av vem isåfall? Och varför i ett ödehus mitt ute i ingenstans? Han verkar inte heller vara den förste som gått detta öde till mötes - frågan är bara om det är ryska gangsters, en svensk seriemördare eller om dödsfallen har helt naturliga förklaringar.

Det är en bra bok, visserligen inget extraordinärt men för mig dög det bra med en välskriven berättelse som lockade till sträckläsning.