Vasadöttrarna

Bokens titel: Vasadöttrarna

Författare: Karin Tegenborg Falkdalen

Förlag: Historiska media, 2010

Antal sidor: 277

Ända sedan jag läste en barnbok om kung Gustav Vasa och hans tokiga upptåg tillsammans med sin familj har jag velat veta mer om de döttrar han fick och som jag innan dess inte hade vetat att han hade. I skolan lärde man sig ju rabbla Erik XIV, Johan III och Karl IX.

Karin Tegenborg Falkdalen har uppenbarligen fascinerats, även hon, av hur en av Sveriges mest omtalade och spännande konungar hade så många döttrar som aldrig nämns. Hennes bok handlar alltså om de fem systrar som föddes i mitten av 1500-talet och som förblivit tämligen okända under fyrahundra år, trots sina fascinerande öden.

Gustav Vasa fick tillsammans med drottning Katarina sonen Erik. Denne lille pojke blev förstås kung Erik den fjortonde, han med den förgiftade ärtsoppan, han som gifte sig med Karin Månsdotter ("Liten Karin", ni vet).

Drottning Katarina dog och Gustav Vasa gifte om sig. Tillsammans med drottning Margareta fick han sonen Johan, han som sedan blev kung Johan den tredje och gifte sig med Katarina Jagellonica och fick den där katolske Sigismund... Jag har alltid tyckt att Johan verkade vara en otrevlig bråkstake, men det är väl för att man fick lära sig i skolan att han förgiftat sin halvbror och bråkat med sina syskon.

Nu födde drottningen i rask takt en räcka barn till. Först kom Katarina (hyggligt att ge henne samma namn som kungens förra fru, va?) och därefter Cecilia. Sedan föddes Magnus, en bror som åtminstone aldrig jag hört talas om... Efter honom kom prinsessorna Anna, Sofia och Elisabet med några få års mellanrum.

Sist i raden var lille Karl, han som senare blev kung Karl den nionde och far till Gustav II Adolf. Kort efter att han hade fötts dog modern och hans far gifte åter igen om sig, denna gång med någon kusin till barnen. Gustav Vasa fick alltså åtta barn med samma kvinna, men sedan hann han inte avla några fler innan han dog (tur för hans nya, alltför unga hustru kan jag tänka...)

Sådana här böcker intresserar mig oerhört och jag gillar verkligen att författaren har ansträngt sig att göra ett bra släktträd i inledningen av boken, liksom en karta i slutet. De första kapitlen är mycket intressanta och jag lärde mig mycket av dem, bland annat hur mäktiga rika husfruar var på den tiden. Vilken makt de hade över sina gårdar och ekonomin!

Det är intressant att läsa om hur flickorna uppfostrades, vilka ideal som rådde på 1500-talet och hur ätten Vasa fick kämpa för att få ett gott anseende ute i Europa - de sågs ju som uppkomlingar och var inte en kungafamilj med gamla anor. Sverige var för första gången ett enat rike, centralt styrt av en enda kung.

Det är också spännande att se hur flickorna ska giftas bort, vilka rikedomar de får med sig och hur de förväntade sig att bli försörjda. Äktenskapsmäkleriet verkar ha tagit mycket tid och kraft. Med fem prinsessor hade bröderna fullt sjå att hitta passande arvfurstar, prinsar eller hertigar att gifta bort dem med. Det var politik på hög nivå och dessutom gällde det att hitta män som klarade av att försörja sina fruar resten av livet, för Erik, Johan och Karl ville minsann inte ha någon försörjningsbörda.

Boken är faktiskt lite trälig att läsa. Jag vet inte varför för egentligen gillar jag ämnet! Det är något med hur man hoppar i tiden som stör mig enormt. Ett litet exempel är att man pratar om systrarnas svägerska Gunilla Bielke och hur svårt de hade att acceptera henne. Men inte förrän i kapitlet därpå får man veta att Gunilla Bielke var Johan III:s andra gemål. Ska man gissa sånt? Ska man intuitivt begripa Gunillas bakgrund och hur hon kom in i familjen?

Jag önskar att boken inte hade delats in i kapitel om var och en av systrarna utan skildrats i kronologisk ordning istället. Det är en ändlös räcka data som jag inte till fullo klarar av att ta in eftersom det är utrikespolitik presenterad som slag, krig, intriger och konflikter blandat med årtal och namn på småfurstar tills ögonen roterar i ögonhålorna på en.

Prinsessornas liv skildras ett-och-ett tills de dör. Jag skulle ha velat läsa (påhittat exempel:) "När Sofia var 35 år och Elisabet 33 år födde de varsin son, men bara Elisabets pojke överlevde. Systrarna besökte varann kort därpå. Samtidigt kämpade Katarina i Tyskland med sina tolv barn som hon knappt kunde försörja." Så att händelserna i deras liv placerades in i ett sammanhang där man kan förstå hur de lever sina liv parallellt med varann.

Karin Tegenborg Falkdalen är tydligen filosofie doktor i idéhistoria. Det känns som att hon tror att de sida-upp-och-sida-ner-långa uppräkningarna av småfurstar i någon outtalbar provins i Polen eller Tyskland är självklara för oss alla. Hennes starka sida är helt klart inte att skriva levande om ett stycke svensk historia.

Hon gör sig bäst i de mycket intressanta beskrivningarna av prinsessornas uppväxt, uppfostran, vilka kunskaper och dygder de förväntades ha, hur de reste och levde, hur de kommunicerade och agerade. Själv förvånades jag över hur 1500-talet kom så mycket närmare i tid. Det är inte evigheter sedan även om det var en helt annan tid.

Betyg: En bit av Sveriges historia som de flesta av oss aldrig hörde i grundskolan och som fler borde ta del av.

Rekommenderas: Till vuxna som har tillräckligt stort intresse för historia för att orka svälja alla stabbiga stycken fulla med ortsnamn, personnamn, namn på slag och krig och pakter och fördrag...

Snackis: Man skulle kunna diskutera det som författarinnan själv beskriver i efterordet: hur dagens monarki är jämfört med 1500-talets och vilka olika förutsättningar prinsessorna Victoria och Madeleine har jämfört med prinsessorna Katarina, Cecilia, Sofia, Anna och Elisabet.

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.