Lilla stjärna

Bokens titel: Lilla stjärna

Författare: John Ajvide Lindqvist

Förlag: Ordfront, 2011

Antal sidor: 446

Ja, vad ska man säga? Jag har alltid tyckt att John Ajvide Lindqvist hör till Sveriges bästa berättande författare, från att jag läste "Låt den rätte komma in". Hans böcker är träffsäkra i sina beskrivningar av både människor, platser, dialoger och tidsskildringar.

Jag hade sett i recensioner att "Lilla stjärna" skulle vara en blodig och våldsam uppgörelse, men förväntade mig inte att den skulle vara värre än de tidigare böckerna där det ju kryllar av döda människor och människor som dödar.

Men den här boken är faktiskt värre än de andra, det är den. Jag tycker inte om utstuderat våld i böcker och filmer, men det är skillnad på ett "mysigt" mord - tänk engelsk by med en charmerande kommissarie - och tonårstjejer som slaktar sin omgivning med hjälp av verktyg...

På flera ställen blev jag rent äcklad av boken. De tidigare böckerna har jag haft lättare att smälta, kanske för att det fanns något vemodigt och sorgesamt över dödandet och även över livet. Men här är varelser som visar en påtaglig känslokyla och som behandlar sin omgivning på ett fruktansvärt sätt.

Nästan ingen i hela boken är varm, mer än den småkriminella vuxna sonen som i bokens början beter sig som en riktig buffel men som växer och utvecklas till en omhändertagande och kärleksfull individ.

Boken inleds med att vi lär känna två dysfunktionella föräldrar med Josef Fritzl-stuk som beter sig förskräckligt mot sin dotter, ett hittebarn som de kallar Theres. Flickan växer upp under abnorma och kärlekslösa förhållanden. Hon träffar den utstötta Teresa på nätet och de bildar en duo där Teresa skriver texter till Teres sånger. Deras vänskap sträcker sig långt bortom detta, men jag ska inte avslöja här vad de gör med sina klasskamrater, musikproducenter, vänner och andra.

Flera av föräldraparen - Theres, Teresas, vännen Johannes och flera andras - beskrivs som ointresserade av sina barn eller rent av elaka. Bokens tonåringar är nästan uteslutande utanför, utsatta och utnyttjade.

På baksidan av pocketboken finns ett citat från tidningen Vi:
"All blodspillan till trots är detta Johan Ajvide Lindqvists mest varmhjärtade roman. Och den konstnärligt mest lyckade."

Det håller jag faktiskt inte med om. Vi:s recensent ser något som jag inte ser, för här finns inte mycket värme - snarare kyla och en total ovilja från nästan alla inblandade att närma sig varann, öppna upp och ge kärlek och omtanke. Flickorna lever i en värld utan hjälpande vuxna. Deras liv är destruktiva och det är svårt att känna att det någonsin kommer att bli bättre för dem.

"Lilla stjärna" innehåller förvisso en del blod men det är en bagatell jämfört med de snaskiga sätten att skada och döda varann. Jag skulle verkligen inte vilja att mina barn läste denna roman, även om den handlar om ungdomar. Däremot kan jag säga att författaren återigen lyckats med sina skildringar och sitt levande sätt att beskriva Sverige av idag. Historien är gravt orealistisk på många vis men man accepterar det rakt av - precis som de levande döda i hans tidigare böcker.

Betyg: Välskriven, svart, väldigt obehaglig - och med en förmåga att bita sig fast.

Rekommenderas: till vuxna som klarar av att läsa sorgliga barndomsskildringar kombinerat med hur man dödar med hjälp av ett stämjärn och en borrmaskin...

Snackis: Ja, här finns mycket att diskutera om man går bortom dödandet. Rebellisk girl power!

Länk till boken på AdLibris: INBUNDEN eller POCKET.