Bokens titel: Än klappar hjärtan
Författare: Helena von Zweigbergk
Förlag: Norstedts, 2013
Antal sidor: 411
Antal sidor: 411
Det känns som att jag har läst ovanligt många bra romaner på sista tiden. I vanliga fall tycker jag att det är rätt många böcker som är underhållande för stunden men bortglömda samma sekund man läst ut dem. Nu har jag läst den ena bra boken efter den andra!
Jag gillar Helena von Zweigbergks sätt att skriva och känner igen mig i hennes romankaraktärer. Läste för några år sedan "Ur vulkanens mun" som blev höjd till skyarna och visst tyckte jag om den, men så himla märkvärdig var den väl inte? "Än klappar hjärtan" är långt mycket bättre, tycker jag.
Enda anledningen till att jag köpte boken är att jag läste ett utdrag - kan det ha varit i DN? - som passade perfekt in i mitt liv just då. Huvudpersonen Astrid står på gymnasiets skolgård och väntar på sitt äldsta barn som ska ta studenten. Närmaste släkten samlas, finklädda och med plakat och blommor. Studenten Viktors två småsyskon, mamma Astrid, pappa Henrik (som adopterat honom), mostrarna Lena och Sandra, gamla mormor Kerstin. Och så kommer stiliga pappa Michael (som Viktor i stort sett inte träffat sedan han var bebis), vilket skakar om familjen fullkomligt.
Just när jag läste det utdraget, som för övrigt inleder boken, så tog mitt äldsta barn studenten och möttes på den stora skolgården av oss föräldrar, sina två småsyskon, sina morföräldrar och andra släktingar. Det gjorde mig nyfiken på boken.
Boken växlar mellan i huvudsak tre berättarperspektiv: systrarna Lena, Astrid och Sandra. (Hur i helskotta tänkte du, Helena von Zweigbergk, när du bestämde att hon skulle få heta just Astrid? Hon borde ha hetat Cecilia, Katarina, Susanne, Maria, kanske Johanna. Det är heltokigt för att vara ett namn på en 60-talist. Alla andra namn känns klockrena. Mormor Kerstin och morfar Hans är väl födda på 30- eller 40-talet. Barnbarnen Josefin, Sara, Viktor och Emilia är nog födda på 90-talet hela bunten. Mittengenerationen från 60-talet har tidstypiska namn som Lena, Henrik, Michael, Sandra, Per - och så Astrid?!)
Okej, glöm den parentesen. Jag bara stör mig på sånt där. För övrigt läste jag i Expressen att författaren inte läser några recensioner så hon lär aldrig se det här.
Tillbaka till handlingen: tre vuxna systrar med kniv-i-ryggen-konflikter ställs inför stora svårigheter den sommaren Viktor tar studenten. Först är det hela grejen med Viktors snygga, amerikanska pappa som dyker upp som gubben i lådan. Det är tydligen fler än Astrid som varit kära i honom. En syster känner till något om Michael som den andra systern vill hålla tyst om - och Astrid blir omskakad av sina plötsliga känslor för mannen hon saknat och hatat i så många år. Henrik undrar vem som ska räknas som pappa, egentligen. Lillasyster Sandra håller på att gå i personlig konkurs och hennes man Per - det missförstådda konstnärsgeniet - dricker på tok för mycket och ömkar sig själv hela tiden. Yngsta systern Lena upplever en underbar kärlekshistoria men drabbas av ett fruktansvärt sjukdomsbesked.
I stort är det här en roman om syskonrelationer och hur dödens närhet får systrarna att stanna upp och fundera över sina liv. Äktenskap och kärleksförhållanden sätts på prov, men även relationerna till de tonåriga barnen.
Jag kände igen bitar av mig själv i flera av huvudpersonerna och även om jag inte skulle påstå att jag "får handsvett och magont" som Malin Persson Giolito i Amelia av denna bok så blir jag starkt berörd av systrarna och i synnerhet av Lenas funderingar kring livet och döden. von Zweigbergk har en förmåga att sätta ord på alla möjliga dunkla drifter, onda tankar, glädjeyttringar och känslor av vemod och sorg.
Ett plus till Norstedts för att denna bok och den förra pocketen jag köpte från dem (Kristina Sandbergs "Sörja för de sina") knappt innehåller ett enda stavfel. Tack!
Mitt foto: Min egen studentmössa från 1987 fick pryda illustrationen av Viktors kaotiska studentmottagning.
Betyg: En bra roman, proppfull av känslor och stor igenkänning.
Rekommenderas: till andra kvinnor, för det här är inte chiclit men en tjejbok såtillvida att ingen kille jag känner skulle vara särskilt intresserad av att läsa den.
Snackis: Utmärkt snackis i en bokklubb med 40-åriga kvinnor.
Länk till boken på AdLibris: POCKET.
Jag gillar Helena von Zweigbergks sätt att skriva och känner igen mig i hennes romankaraktärer. Läste för några år sedan "Ur vulkanens mun" som blev höjd till skyarna och visst tyckte jag om den, men så himla märkvärdig var den väl inte? "Än klappar hjärtan" är långt mycket bättre, tycker jag.
Enda anledningen till att jag köpte boken är att jag läste ett utdrag - kan det ha varit i DN? - som passade perfekt in i mitt liv just då. Huvudpersonen Astrid står på gymnasiets skolgård och väntar på sitt äldsta barn som ska ta studenten. Närmaste släkten samlas, finklädda och med plakat och blommor. Studenten Viktors två småsyskon, mamma Astrid, pappa Henrik (som adopterat honom), mostrarna Lena och Sandra, gamla mormor Kerstin. Och så kommer stiliga pappa Michael (som Viktor i stort sett inte träffat sedan han var bebis), vilket skakar om familjen fullkomligt.
Just när jag läste det utdraget, som för övrigt inleder boken, så tog mitt äldsta barn studenten och möttes på den stora skolgården av oss föräldrar, sina två småsyskon, sina morföräldrar och andra släktingar. Det gjorde mig nyfiken på boken.
Boken växlar mellan i huvudsak tre berättarperspektiv: systrarna Lena, Astrid och Sandra. (Hur i helskotta tänkte du, Helena von Zweigbergk, när du bestämde att hon skulle få heta just Astrid? Hon borde ha hetat Cecilia, Katarina, Susanne, Maria, kanske Johanna. Det är heltokigt för att vara ett namn på en 60-talist. Alla andra namn känns klockrena. Mormor Kerstin och morfar Hans är väl födda på 30- eller 40-talet. Barnbarnen Josefin, Sara, Viktor och Emilia är nog födda på 90-talet hela bunten. Mittengenerationen från 60-talet har tidstypiska namn som Lena, Henrik, Michael, Sandra, Per - och så Astrid?!)
Okej, glöm den parentesen. Jag bara stör mig på sånt där. För övrigt läste jag i Expressen att författaren inte läser några recensioner så hon lär aldrig se det här.
Tillbaka till handlingen: tre vuxna systrar med kniv-i-ryggen-konflikter ställs inför stora svårigheter den sommaren Viktor tar studenten. Först är det hela grejen med Viktors snygga, amerikanska pappa som dyker upp som gubben i lådan. Det är tydligen fler än Astrid som varit kära i honom. En syster känner till något om Michael som den andra systern vill hålla tyst om - och Astrid blir omskakad av sina plötsliga känslor för mannen hon saknat och hatat i så många år. Henrik undrar vem som ska räknas som pappa, egentligen. Lillasyster Sandra håller på att gå i personlig konkurs och hennes man Per - det missförstådda konstnärsgeniet - dricker på tok för mycket och ömkar sig själv hela tiden. Yngsta systern Lena upplever en underbar kärlekshistoria men drabbas av ett fruktansvärt sjukdomsbesked.
I stort är det här en roman om syskonrelationer och hur dödens närhet får systrarna att stanna upp och fundera över sina liv. Äktenskap och kärleksförhållanden sätts på prov, men även relationerna till de tonåriga barnen.
Jag kände igen bitar av mig själv i flera av huvudpersonerna och även om jag inte skulle påstå att jag "får handsvett och magont" som Malin Persson Giolito i Amelia av denna bok så blir jag starkt berörd av systrarna och i synnerhet av Lenas funderingar kring livet och döden. von Zweigbergk har en förmåga att sätta ord på alla möjliga dunkla drifter, onda tankar, glädjeyttringar och känslor av vemod och sorg.
Ett plus till Norstedts för att denna bok och den förra pocketen jag köpte från dem (Kristina Sandbergs "Sörja för de sina") knappt innehåller ett enda stavfel. Tack!
Mitt foto: Min egen studentmössa från 1987 fick pryda illustrationen av Viktors kaotiska studentmottagning.
Betyg: En bra roman, proppfull av känslor och stor igenkänning.
Rekommenderas: till andra kvinnor, för det här är inte chiclit men en tjejbok såtillvida att ingen kille jag känner skulle vara särskilt intresserad av att läsa den.
Snackis: Utmärkt snackis i en bokklubb med 40-åriga kvinnor.
Länk till boken på AdLibris: POCKET.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar