Låt vargarna komma

Bokens titel: Låt vargarna komma

Författare: Carol Rifka Brunt

Originalets titel: Tell the Wolves I´m Home

Översättare: Christina Stalby

Förlag: X Publishing, 2013

Antal sidor: 415

Det är väl bara att instämma i hyllningskören: Det här är en alldeles otroligt bra bok och den förtjänar alla lovord den redan fått och kommer att få. Boken har vunnit flera stora priser, legat på topplistorna världen över, prisats av recensenterna och fått mängder av fina utmärkelser.

Jag valde först ut den som mitt val för bokklubbens nästa läsning och diskussion, men ångrade mig när jag läste lite på baksidan. Tänkte att det nog dels är en ungdomsroman (och jag har redan valt flera barn- och ungdomsböcker i bokklubben) och dels att det kanske inte skulle finnas så mycket att prata om. "En gripande roman om vad det egentligen innebär att vara en vän" står det på baksidan och det kanske inte känns så mycket att debattera och analysera kring.

Nu önskar jag att jag kunde få så många som möjligt att läsa denna fantastiska bok. Vilken prestation av en nybörjarförfattare! Det här är en av de där sällsynta berättelser där huvudpersonerna framträder som verkliga och sannolika allihop. Oftast tycker jag att man antingen stöter på karaktärer som känns overkliga eller konstruerade - eller så är det bara huvudpersonen man kan leva sig in i, medan alla andra är pappkulisser. Carol Rifka Brunt lyckas med konststycket att få alla karaktärerna att växa under berättelsens gång, de mognar, de skiftar, de vecklas ut framför ögonen på oss och blir mer komplexa än man trodde från början. I synnerhet June, förstås, hon som är 14 år och som får vara med om händelser som färgar hela hennes kommande liv och gör att hon snabbt går från en naiv småtjej till en ansvarstagande nästan-vuxen.

Läs den! Jag behöver egentligen inte säga så mycket mer. "Låt vargarna komma" är en av få böcker som jag sätter etiketten Favorit på.

För oss som själva var tonåringar på 1980-talet är det mycket som är en nostalgitripp: att man inte hade mobiler utan bara kunde ringa hemifrån (och i övrigt inte var nåbar, vilket är tämligen väsentligt för bokens handling), att man inte kunde få fotografier samma stund som de togs utan var tvungen att vänta någon vecka tills de framkallats, att man tittade på teveserien Fame där danselever skuttade omkring på bästa sändningstid. Men också att skräcken för AIDS var monumental och av ett slag som inte de yngre generationerna begriper.

Vi som var unga då, och som kanske för första gången skulle inleda ett förhållande samtidigt som löpsedlarna skrek ut farorna med HTLV-3 (som HIV kallades) minns nog allihop hur skrämmande det var. Vem kunde man lita på? Kunde man kissa på samma toalett som en smittad suttit på? Fick man AIDS av att hålla någon i handen? Sånt hörde man ju. Man visste inte exakt hur smittsamt det var, bara att alla kroppsvätskor var farliga och att snuskiga homosexuella män hade varit på bastuklubbar och haft sex (med män som varit i USA och blivit smittade) - varpå de gick hem och tog livet av sin fru eller manlige partner genom att ge dem sjukdomen. Alla kunde vi drabbas. Kondom räckte inte; man skulle helst plasta in hela sig själv och leva i celibat. Så pratades det.

Folk avled av blodtransfusioner med smittat blod som var till för att rädda livet på dem. En liten pojke dog och man fick följa hans död i en serie reportage i kvällstidningarna, folk grät, skräcken var enorm, kunde man ens hålla i en peng som någon HTLV-3-smittad hade haft? En modern pest, det var vad det var och bögarna fick hela skulden. Ingen vågade framträda som smittad, men det surrade rykten om kändisar som plötsligt - mitt i livet - hade dött, såna som man även viskat "bög" om.

Den skräcken som härskade då, tror jag inte att folk begriper om de inte var med om den. Jag arbetade på ett ställe där vi kom i kontakt med drabbade och där begravningarna avlöste varann, så jag vet hur vilka panikkänslor jag kunde få.

Det är i den världen som June lever, det är viktigt att komma ihåg när man läser "Låt vargarna komma". I en värld innan bromsmediciner och upplysning. Hennes älskade morbror Finn insjuknar och dör i AIDS i bokens början, och man får följa June genom hennes sorgearbete som ständigt förändras. Varför är hennes mamma så kallsinnig inför detta? Varför är storasyster Greta så avundsjuk på Junes förhållande till morbror Finn? Och vem är den magre, unge mannen som väntar utanför kyrkan vid begravningen men inte tillåts komma in?...

Mitt foto: Jag tycker boken är för bra för att göra något lustigt foto av. Observera det fina omslaget av Hanna Larsson - uppskattar särskilt att hon gjort en fyndighet av "negativt utrymme" som det berättas om i boken. Studera träden i skogen, så förstår ni vad jag menar. June och Greta - ständigt osams - sitter tysta tillsammans i den hemliga gläntan. Vårt svenska omslag är bra mycket snyggare än de engelska.

Betyg: så otroligt bra! 

Rekommenderas: till vuxna och tonåringar, som vill läsa en gripande och varm berättelse om vänskap, släktskap, kärlek och att växa upp. 

Snackis: En bra bok att samtala om och kring. 

Länk till boken på AdLibris: DANSKT BAND.