Hembiträdet

Bokens titel: Hembiträdet
Författare: Marie Hermanson
Förlag: Albert Bonniers Förlag, 2004
Antal sidor: 263

Marie Hermanson, är inte hon en av de stora svenska nutida författarna? Eller har jag missförstått något kanske? Jag ser hennes namn så ofta, trodde att det var en av de där få som faktiskt lyckats ta sig fram i branschen och bli någon.

Ändå var det enda jag kände till om henne att hon skrivit romanen Musselstranden (1998) och att hon är från västkusten. Nu läser jag att hon även blivit Augustnominerad för romanen Värddjuret (1995). Av någon anledning associerar jag henne med en läskig spökhistoria som publicerats som DN:s dagliga sommarläsning. Kan inte hitta att hon faktiskt bidragit med sommarföljetongen men så ser det ut i mitt huvud, i alla fall.

När jag fann den inbundna "Hembiträdet" i svärmors bokhylla - densamma som jag nyss beskrev hur jag slängde det mesta ur! - så lade jag genast rabarber på boken. Den verkade precis så krypande obehaglig och vardagspsykologisk som jag hade föreställt mig att Hermanssons böcker skulle vara.

Handlingen kretsar kring Nora som tar anställning som städerska hos en man i ett ordinärt, svenskt villaområde. Hennes enda anledning att ta jobbet är att hon är så himla nyfiken på vem som egentligen bor i det där huset.

I själva verket är Nora nämligen Yvonne, den högpresterande och framgångsrika kvinnan som driver organisationsföretaget Din Tid. Hon kan allt om hur man rationaliserar, effektiviserar, skapar ordning och jobbar bättre. På fritiden promenerar hon runt i det där villaområdet och fantiserar ihop historier om vilka som bor där - men just det här mystiska huset vet hon inget om.

När chansen uppenbarar sig att få komma in - förutsatt att man tar jobbet som hembiträde! - så tar Yvonne den, och kallar sig raskt för Nora inför sin nya arbetsgivare. Men han är en labil och opålitlig varelse som har en hemsk historia att berätta. Nora sugs in i hans liv, blir lite kär i honom, vill veta mer om varför hans fru försvunnit och vad det är som tynger honom så mycket.

Varvat med beskrivningarna av Nora och den rätt läskiga mannen, är otroligt trista beskrivningar av hennes eget liv som Yvonne. Alltså, så pass trista så jag börjar undra vad författaren tänkte när hon skrev det här. När jag jobbar som copy och skriver reklam- eller informationstexter till mina kunder, skulle jag kunna få såna här underlag. Knastertorra CV:n som verkligen inte lämpar sig i en skönlitterär roman:

"Först var hon bitter. Sedan upptäckte hon att ekonomi kunde vara ganska roligt. Hon lärde sig hur man söker bidrag och fick näsa för var det fanns pengar att hämta. Hon ordnade en fast tjänst åt sig själv med en liten men stadig lön. Så småningom tröttnade hon på den låga lönen och sökte sig till verksamheter som var mer inkomstbringande. Efter några anställningar på olika företag insåg Yvonne att hon behövde högskoleutbildning. Hon läste till civilekonom med inriktning på organisation och ledarskap. Hennes examensarbete handlade om tidsplaneringen i ett IT-företag. ---"

Helt ärligt, tycker inte ni också att det här liknar en dödsannons, en runa skriven av före detta arbetskamrater? Ibland "roar" jag mig med att läsa runorna i DN. De är ofta sorgliga påminnelser över hur fjuttiga liv vi tycks leva och vilka banala saker våra efterlevande väljer att lyfta fram. Texten här ovan skulle passa utmärkt till att beskriva en Yvonne, 69 år, som hastigt avlidit och nu ska glorifieras av några väninnor och arbetskompisar.

Betyg: Stämningen är bra beskriven, området likaså och visst är det lite spännande att se vad som händer med Nora - men resten är rent ut sagt tråkigt och jag bryr mig inte ett dyft om ifall Yvonne skulle bli knivhuggen till döds i sista stycket.

Rekommenderas till: folk som gillar Marie Hermansson och mystiska, svenska romaner.

Snackis: Nej, det här är inte mycket att prata om.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN