(Bilden har jag lånat från www.antikvariat.net)
Jag läser Kulturkollos jättefina bokblogg men agerar sällan på någon av alla deras uppmaningar. Men just denna gång kändes det som att jag verkligen ville vara med:
Veckans tisdagsutmaning är att berätta om den mest minnesvärda fiktiva döden man läst om.
De flesta av oss har väl läst mängder av deckare där ju folk dör på oerhört spektakulära sätt. Det är ingen hejd på gruvligheterna som nästan snuddar vid komik emellanåt. För att inte tala om alla märkliga attribut de döda har i kriminalromaner! Det ligger insekter i munnen på dem eller de korsfästs med svanfjädrar på ryggen...
I krigsromaner dör ju folk också på hemska vis, slaktade på slagfält eller söndersprängda av bomber. Många andra skönlitterära verk kan ha folk som super ihjäl sig, blir överkörda av bilar, hänger sig, drunknar, avrättas, svälter till döds. Hu. Var och varannan bok innehåller väl en hemsk död?
Ändå finns det en fiktiv död som sticker ut mer än alla andra för mig: den som lilla Märit får vara med om i Astrid Lindgrens sorgliga saga.
Mamma läste sagan för mig när jag var 4-5 år gammal och jag grät varenda gång. Den ingick i en samling som hette "Kajsa Kavat" och där det fanns många fina berättelser som jag tyckte väldigt mycket om. Boken var min mammas, den var gammal och tummad redan när jag var liten.
Eftersom jag lärde mig läsa just i den åldern, smygläste jag sagan själv när ingen vuxen såg och grinade lika mycket då också. Till slut satte mamma ett rejält metallgem runt de sidorna i boken, så att jag inte kunde komma åt den sorgliga berättelsen.
Är det fler än jag som med fasa minns lilla Märit och hur hon dog?
Lustigt nog (nej, lustigt är det inte!) har Novellix gett ut just den sagan som novell nyligen:
Märit kommer jag ihåg. Den var lite otäck tyckte nog jag. Det är något med Astrid Lindgren och död. Hon är bra på det på ett sätt som andra författare inte alltid är.
SvaraRaderaOtäck, det håller jag med om. Och otäckt att lilla Märit på något vis bara förpassas in i skuggorna, som om hon inte riktigt var betydelsefull för någon.
RaderaKommer inte ihåg Märit alls, men hade också en bok (även om jag nog var i mellanstadieåldern) där jag läste de sorgligaste sidorna om och om igen och grät lika mycket varje gång.
SvaraRaderaMärkligt, va?
RaderaJag var även rädd för en del teckningar i några barnböcker och då tyckte jag att det var extra spännande att titta på just de sidorna fast jag visste att jag skulle bli rädd... Konstig unge jag var!
Nej, Kajsa Kavat läste jag inte alls när jag var liten. Men Astrid kunde det där med att skriva så till och med barn förstod.
SvaraRaderaAstrid var inte rädd för allvarliga saker.
SvaraRadera