Detta foto av "mitt" hav tog jag i somras.
1. Beskriv ditt förhållande till havet. Dela med dig av någon erfarenhet eller något minne.
Jag bor nära havet såtillvida att jag bor i Stockholmstrakten och här har vi ju inte långt till havet - men det är ändå Mälaren som är det första jag tänker på om någon säger "vatten".
Däremot tillbringar jag somrarna på västkusten och där bor jag med havet bokstavligt talat inpå knuten. För mig är havet bara stort, skrämmande, kallt, oberäkneligt, fasansfullt djupt, farligt, fullt av maneter och läskiga djur. Det enda positiva är stranden där jag kan gå och samla snäckskal och vackra stenar medan resten av familjen är ute på vattnet.
Jag har svårt för havet. Det skrämmer mig. Jag är alltid rädd när vi åker båt. Jag tänker att båten kommer att välta och jag får kallsupar av saltvatten och att slemmiga alger ska slingra sig runt mina ben och att sälarna ska tugga på mig (ja,ja, jag vet!).
Ortsbefolkningen är inte vidare värst vänligt inställd till mig heller. Jag går under "Stockholmskan" och jag kan lova att det inte är en komplimang. En gång när jag satt på bryggan och njöt av solglittret i vattnet och kluckandet av vågorna kom en gammal fiskare och fnös åt mig (jo, det gjorde han!) och väste i mungipan att det begrep man ju att en sån som jag inte hade intresse av att följa med familjen ut med båten. Jag vet inte riktigt vad han menade med det men jag tror att han anser att min man och barnen är lite mer Riktiga Människor eftersom de älskar havet - och själv är jag någon sorts muterad avart som inte begriper vad som är viktigt i livet.
2. Skriv om ett kulturellt verk som handlar om havet på något sätt.
Oj, det finns ju hur mycket som helst! Havet måste väl höra till det mest omskrivna vi har.
Jag väljer Kent Härstedts "Det som inte kunde ske" eftersom Estonias förlisning är bland det hemskaste jag varit med om (fast jag inte var med om det på riktigt), när det gäller omvärldshändelser och nyheter. Få saker har satt sig så djupt som den enorma tragedin då över åttahundra människor drunknade.
sån var jag förr men jag har vant mej :)
SvaraRaderaVisst kan jag se det vackra med havet, men det är så stort och djupt. Lite fascinerande dock att vi är sammanbundna över jordklotet av detta salta vatten :-)
RaderaJa, det är lite märkligt att större delen av jorden täcks av vatten som är odrickbart för oss.
RaderaJag har lärt mig från barnsben att älska havet men att respektera det eftersom det också kan vara farligt om man är oaktsam.
SvaraRaderaDet är bra. Det har jag försökt tuta i mina ungar också.
RaderaJag är ju själv västkustbo, även om jag nu lever i exil. Jag kan förstå att de tittar konstigt på dig ;)
SvaraRaderaJajaja :-) Grejen är den att jag är übertrevlig och artig och hjälpsam för att de inte ska få sina fördomar bekräftade om att stockholmare är snorkiga och tror sig vara förmer. I ärlighetens namn finns det ett gäng supertrevliga grannar som jag är väldigt glad för, men just nere på bryggan blir det så påtagligt vilka som är vana vid havet och vilken (singular!) som sitter kvar på stranden :-)
RaderaDet är inte lätt att bryta mot normen någonstans. Fast när det kommer till havet förstår jag dig.
SvaraRaderaTack Christina! Det var ett svar jag inte hade väntat mig. De flesta förstår inte alls :-)
Radera