Hundhår

Hunden är borta. Vi saknar honom. När det ringer på dörren är det ingen som skäller. När vi kommer hem sent är det ingen som väntar på oss.

Vi hittar fortfarande hans vita hår här och där i huset och på våra kläder. Vi plockar upp dem. Vi borde kasta bort dem. Men de är allt vi har kvar av honom. Vi kastar inte bort dem.

Vi hyser ett vanvettigt hopp: om vi bara lyckas samla ihop tillräckligt många kan vi sätta ihop hunden igen.

"Hundhår" av Lydia Davis ur novellsamlingen ”Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare”, Sekwa förlag

-

Det är makalöst vad internet kan erbjuda: en snabbväg till alla vänner, bekanta, släktingar, tidigare arbetskamrater, folk man träffat för länge sedan eller aldrig någonsin i verkliga livet. Men det är MÄNNISKOR bakom de där signaturerna, förkortade namnen och ikonerna. Folk som genuint bryr sig. 

Jag är helt tagen. Den välvilja som strömmat emot mig det senaste dygnet från alla håll, just när jag kände mig som mest ensam. I de stunderna älskar jag verkligen internet, det är då jag ser de verkligt positiva krafterna.

Jag brukar inte vara privat på bokbloggen, men vår familj har drabbats av sorg och de senaste dagarna har jag inte gjort annat än gråtit, vakat, gått runt med mobilen i näven utifall-att-de-ringer-och-vi-måste-åka-in, gråtit ännu mer, haft hjärtklappning vid tanken på vad min lilla fyrfota älskling går igenom och att jag inte kan hjälpa.

Nu är det över. Nu är det slut. Jag hade inte föreställt mig att jag skulle bli så förtvivlad.