Så var det den gången för något år sedan då jag läste några strofer ur en dikt, som jag genast skyndade mig att kolla upp. Och som jag sparade i ett Word-dokument för jag tänkte att jag måste ha kvar dem. Så fint och - för mig! - så otroligt talande.
Den gången stämde det in på min 92-årige farfars död, han som låste dörren till sin lägenhet och gick mot sin död. Denna gången på min 5-årige hunds död, han som var så stor, så stark, så frisk, så mitt i livet men vars hjärta bokstavligen skulle brista. Jag är på ett sätt glad att vi inte visste hur utmätt tiden var, för både han och vi levde livet till fullo in i det sista.
Nu lever jag i en bubbla, försöker jobba men det händer just ingenting, glor på datorn utan att få ur mig något vettigt. Jag försöker läsa böcker men begriper inte vad det står. Försöker titta på teve men orkar ingenting, det är som om hjärnan går på sparlåga. Kan man blir rent korkad av sorg?!
Tack för fina hälsningar under mitt förra inlägg, de värmer. Jag skäms över att jag själv inte haft vett och empati nog att förstå hur stor sorgen efter ett husdjur kan vara, förrän jag själv drabbats.
Sanna, du har ju en av samma sort. Klappa Tassa från mig.
Vargnatt, tack för fint mejl.
Ni andra med; Mrs B, Anna, Cissi.
Det här är Viola Renvalls vackra dikt:
En gång är den allra sista gången.
Det sista steget nerför trappan.
Lampan som släcks.
Ingen säger: Nu var det sista gången.
En gång är det sista ordet viskat.
Det sista brevet skrivet och postat.
Nyckeln vrids sista gången om.
Du vet inte när och vill inte veta.
Men glädjen har alltid ett sista leende.
Någonstans dröjer det kvar.
Någon förvarar det djupt i sin saknad.
<3
SvaraRaderaTassa hälsar och vi är båda jätteledsna för din skull. Livet är så skört. Och såklart sorg påverkar en! Låt det ta den tid det tar.
SvaraRadera