Det där hade jag kunnat göra bättre!

"Det där hade jag kunnat göra bättre själv!" lär vara den vanligaste kommentaren bland besökare som går in på konstmuséer och kritiskt granskar enfärgade oljemålningar. "Känd för det där? Tjänar pengar på att måla hela tavlan i samma färg, hmfff. Jag hade kunnat göra det där själv. Bättre!"

Men du gjorde det inte. Det är den stora skillnaden.

Ibland när jag ser matlagningsprogram på teve så tänker jag att min egen kokkonst är både mer avancerad och betydligt mycket mer aptitretande.

Ibland när jag ser freakshowdokumentärer om knasbollar som fyller sina hem med skräp och bråte (s.k. hoarders) så dyker det upp sorteringsproffs som berättar hur man ska städa upp och rensa ut och röja bort och märka upp. Men jag hade kunnat göra bättre, det vet jag. Är det något jag är snitsig på så är det att sortera noggrant och skriva snygga etiketter och stapla i fina högar.

Ibland när jag ser hemmaknåpat pyssel så undrar jag hur man ens kan vilja ha det framme (tänker i synnerhet på en nära släktings horribla bildvävar...) och jag får en infernalisk lust att gå hem och göra om, göra bättre, göra Som Det Borde Vara.

Men jag gör det inte. Skillnaden är att de faktiskt GÖR, medan jag bara tänker i huvudet.

Jag fattar att det låter förskräckligt, men krasst är jag övertygad om att vi alla tänker så här osympatiska tankar emellanåt om vår egen förträfflighet och andras tillkortakommanden.

Min bror uppfattar definitivt mina spacklade gipsskivor som världens största misslyckande - själv skulle han aldrig släppa igenom något så hafsigt. Min pappa tycker att jag är en slarvmaja för att jag inte tvättar bilen (och om jag gör det så kör jag genom en automattvätt istället för att gnugga bilplåten i en gör-det-själv-hall). Min granne skakar säkert på huvudet varenda gång han snokande smygkikar in i vår trädgård, där grusgångarna knappt syns under maskrosorna och blomkrukorna vid entrén stoltserar med bruna mumifierade växter.

Alla lägger vi vår kreativa kraft på olika saker.

Det är ytterst, ytterst sällsynt att jag tänker "Den här boken hade jag kunnat skriva själv. Och jag BORDE ha gjort det, för jag skulle gjort det bättre än vad den här författaren lyckades med." Men idag tror jag faktiskt just det hände.

När man har ett spännande material och lyckas sjabbla bort det på alla tänkbara vis: tråkigt och platt språk, ointressanta dramatiseringar, inkonsekvenser, ständiga hopp i tid och rum, en idé om att man kan förutsätta att läsaren har samma kunskaper som man själv, en faktabok där man inte förmår presentera fakta - då får jag god lust att lägga mitt vanliga jobb på hyllan och bli författare. Ge ut de där böckerna jag fantiserat om så länge! Och göra det bättre än vissa andra...

Bilderna har inget samband med någonting, utan är bara till för att pigga upp inlägget.