lördag 4 juni 2016
De bortglömdas skuggor
Bokens titel: De bortglömdas skuggor
Författare: Karin Edvall
Förlag: Ord & visor förlag, 2002
Antal sidor: 170
Den här boken skulle jag aldrig ha läst om det inte vore för att jag hittade den då jag städade svärmors bokhylla efter hennes död. Eftersom jag är larvigt intresserad av svensk historia snappade jag åt mig boken, som utlovas handla om autentiska rättsfall rörande svenska kvinnor på 1700- och 1800-talen.
"Författaren Karin Edvall för läsaren långt in i arkivens gömmor. Hon berättar om tolv kvinnor i den svenska historien, som gått vitt skilda öden till mötes. Kvinnor som tysta pockar på att få göra sina röster hörda."
Nu följer en inte särskilt snäll recension. Blunda om ni är känsliga.
Till att börja med: varför skriver man "Författaren Karin Edvall" på baksidan av en bok som skrivits av sagda Edvall? Måste förlaget påpeka för mig att boken jag håller i är skriven av en författare? En "författare" som dessutom aldrig gett ut något tidigare, utan debuterar med just den här boken...
Och med risk för att verka ytlig, men hur fult omslag är det tillåtet att göra egentligen?
Låt mig beskriva: det är alltså ett vitt, blankt skyddspapper runt boken. Över hela framsidan syns en silhuett av något som tycks vara ett kvinnohuvud, där håret är kortklippt på ena sidan men långt och suddigt på den andra. Vem föreställer det? Fanns det kvinnor som hade sådär kortklippt hår?!
Infällt i silhuettbilden är ett rektangulärt foto, uppenbarligen ett helt vanligt amatörfoto, som föreställer en gul byggnad. Författaren vet väl vad det där är för hus, men vi andra gör det inte. Ett fängelse? Ett horhus? Ett barnbördshus? Ingen aning. Och bokens titel är placerad så långt ner på sidan att man nästan missar den.
Jag hoppas att förlaget Ord & visor har börjat anlita duktiga formgivare efter den här veritabla katastrofen.
Innehållet då? Karin Edvall har gjort något väldigt spännande. Hon har rotat i gamla kyrkböcker, rättegångsprotokoll och annat material för att berätta helt sanna historier om kvinnors liv i Sverige för flera hundra år sedan. Sånt älskar jag!
De kvinnor hon berättar om är verkligen mycket intressanta och hon har gjort en grundlig research som vi får ta del av, exempelvis hur det fungerade med jordemödrars utbildning och vad gatflickor tilläts göra och hur man behandlade psykiskt sjuka.
Problemet är framställningen. Kapitlen kan börja med att vi får veta att Elisabeth Kristina Eriksdotter kommer gående på landsvägen och är hungrig. I nästa mening så sätter sig Lisa Stina Eriksdotter på en sten. Hon letar efter en skorpa i förklädesfickan. Längre fram på vägen möter hon en man och presenterar sig som Elisabeth Lövgren (för det hette hon som gift och det får vi väl ändå fatta!). Sju år tidigare hade hon fått sitt första barn. Hon blev änka 1813 och stod ensam med fyra barn. Hjälp, stopp och belägg - kan vi ta det här i ordning? När utspelar sig scenen med landsvägen och var hon gift eller inte vid det tillfället och hade hon en unge eller fyra?
Det är rörigt och nästan arrogant mot oss läsare som inte sitter inne med källmaterial och bakgrundsfakta. Historierna är värda att berättas men det skulle gjorts skickligare. Dramatiseringen består av enkla saker som "hon strök håret ur pannan" eller "han kastade förälskade blickar på henne" (obs ej äkta citat). Det är onödigt banalt och intetsägande.
Jag hade velat ha en mustigare beskrivning i de dramatiserade avsnitten. Hur såg husen ut, omgivningarna, människorna, kläderna? Vad åt man, vad jobbade man med, hur var livet där? Edvalls beskrivningar är inte bara torftiga utan så simpla att de känns som ur en högstadieelevs uppsatser. Om man älskar historiska romaner och faktaböcker så är den här boken alltför platt, kvinnorna stiger inte fram ur mörkret och blir levande för oss.
Omdöme: Otroligt intressant stoff. Men jag hade kunnat göra det bättre själv!
Länk till boken på Adlibris: DANSKT BAND som kallas för förstautgåva från 2012 trots att min inbundna upplaga är från 2002. I den nya versionen har de plockat bort det gula huset från omslaget (men inte orkat göra något åt resten - så bedrövligt).
P.S. Adlibris har lagt in boken under "Humor och presentböcker". Det är ännu en katastrof. Ingen vettig människa kan tycka att detta är en vacker presentbok eller en humoristisk faktasamling.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Härligt att få läsa en äkta sågning :)
SvaraRadera