Vikten av att kunna sälja sig själv

Förra året var jag med på Augustprisets nominerings-event (som den gången kallades gala, vilket var hyfsat missvisande...) och blev fascinerad över hur olika författare "säljer" sig själva. Hur viktigt det är att de verkar gilla sin egen bok, sitt ämne, sitt skrivande. Jag har inte tänkt så tidigare - eftersom böcker oftast är något jag läser utan att ha sett författaren! - men den gången blev det så tydligt.

Jag gillar redan Karin Bojs vetenskapsartiklar i DN och såg fram emot att hennes bok "Min europeiska familj" skulle bli nominerad, så visst hade hon ett försprång under paneldiskussionen den gången: jag tyckte hon gav ett så glatt, sprudlande och intelligent intryck. Likaså John Ajvide Lindqvist som jag läst det mesta av - jag gillar ju hans böcker redan, men insåg att han som person var fängslande och underhållande att lyssna till.

 

Sedan fanns det författare som jag inte hade väntat mig skulle vara så underhållande, som exempelvis Agneta Pleijel vars bok "Spådomen" nominerades - hon gav ett så gott intryck och jag fick en helt annan bild av henne som författare. Verkligen roligt!

Men så var det ju tyvärr även en författare som pratade om sin bok på ett sånt sätt att jag inte kunde låta bli att undra om hon själv tröttnat på ämnet hon valt att skriva om. Hon såg så uttråkad ut under paneldiskussionen att jag kände "nej, den här boken ska jag inte läsa!". Jag tänkte att det nog hade varit bättre att bara visa upp hennes bok och den fina motiveringen, än att låta henne prata om boken.

Ikväll var jag återigen på Augustprisets nominerings-event och såg samma sak hända igen: en av författarna hade ingen förmåga att sälja in sig själv. Inte hos mig, i alla fall. Om man ser ut som att alla frågorna är svåra, felställda eller irrelevanta och att man helst inte vill svara på något alls, då kanske man inte passar i en paneldiskussion. Boken kan ju vara fantastisk! Ja, sannolikt ÄR den just det, eftersom den valts ut bland många hundra andra - och författaren är antagligen oerhört begåvad på alla vis (utom just det där med att utstråla någon karisma som märktes till oss i publiken).

Tack och lov är det ändå bokens innehåll som är det viktiga.

Det fanns härliga överraskningar åt anda hållet också; Linda Bondestam som illustrerat en av de nominerade barnböckerna. Hon var den enda av det 20-tal författare som presenterades ikväll som lyckades få hela publiken att gapskratta!

Flera gånger skrattade folk åt hennes tokiga inpass och allra mest åt kommentaren att hon hade tröttnat på att studera uppstoppade djur på naturhistoriska muséer och istället vänt sig om för att teckna av besökarna, som var mycket roligare. (Nu lät det väldigt platt när jag skulle återge det, men som hon sa det så tror jag hela salongen skrattade.) Effekten blir genast att jag får god lust att läsa hennes och Ulf Starks bok "Djur som ingen sett utom vi". Hon entusiasmerade med sitt sätt att berätta och fick mig nyfiken på en bok jag annars skulle valt bort.

I viss mån spelar det nog roll hurdana författarens sociala förmågor, gå-genom-rutan-utstrålning eller marknadsföringskunskaper är - men återigen: tack och lov är det bokens innehåll som är det viktiga.