Vidöppen sorg kräver litteratur som inte berör

I DN skriver Kristina Lindquist - apropå allhelgonahelgen - om hur förlamande sorg kan vara och hur man kan ta sin tillflykt till Dan Browns fåniga "Da Vinci-koden" när man är som mest omtumlad.

"Kanske står du på en gata på andra sidan jorden, typ Avenida Callao. Kanske har du hållit på med något hela dagen och struntat i att svara när telefonen skrällde och skrällde på kontoret. Kanske stöter du på en vän nere på gatan när du ska köpa kaffe, hon har gått dit för att säga att du måste få tag i din mamma, det har hänt något.

Så har du plötsligt ingen pappa mer (---).

Du får ett mittensäte på flyget hem, och de stackars medpassagerarna lider inför dina sammanbrott. Du blir hämtad och hamnar till slut i en soffa i ett radhus som aldrig ska bli sig likt igen. Dagarna går och det är ingen styrsel på tiden och man borde väl läsa något ändå? Du hittar ”Da Vinci-koden” i en hylla.

Om någon har glömt Dan Browns smaskiga symboldeckare så består den alltså av överlastad intrig, papperstunna romanfigurer och ständiga cliffhangers – och den är ett alldeles idealiskt sällskap i den akuta sorgen. Det är konsumtionslitteratur, sådan man blir uppslukad men inte påverkad av.

Möjligen är det bara jag, men den här tendensen har återkommit i andra tunga perioder – att den enda kultur som går att svälja ner är den tomma skräpmaten utan substans. (---) Vad är det egentligen med sorgen som gör att den inte går att förena med konstnärlig kvalitet?"

Kristina Lindquist fortsätter med att berätta om hur riktigt bra konst och litteratur gör att man öppnar sig och hur ens konturer suddas ut. Precis samma sak som händer när man är djupt sörjande - och av just den anledningen mäktar man inte med sådan berörande, öppnande litteratur när man ändå är vidöppen i sin sorg.

Inte förrän man återigen hittat tillbaka till sig själv, kanske en ny version men ändå, kan man orka ta till sig riktigt berörande kultur.

Det här tycker jag stämmer så otroligt väl in på det jag har känt den senaste tiden. Igår var det begravning för två kvinnor i min vänkrets, som båda dött alldeles för tidigt. Idag är det dags att tända ljus på kyrkogårdarna för alla vi saknar. När jag kände mig som allra mest omskakad av min mammas sjukdom kunde jag bara läsa Maria Lang och Agatha Christie. Det hade lika gärna kunnat vara "Da Vinci-koden".

Skärmdumpar från 100 Doors Challenge.

Och när mamma låg döende och jag satt uppe hela nätterna för att vaka, fick jag tipset av en god vän att spela mobiltelefonspel. Det hade varit hennes tillflykt under den svåra tid då hennes dotter var sjuk i leukemi. Spela mobilspel har jag aldrig gjort i hela mitt liv förr, visste inte ens hur man laddade hem sånt. Men min vän hade rätt: det är absorberande, man sugs in i den idiotiska virtuella världen och springer runt i tecknade världar för att samla poäng - och kan hålla undan de värsta panikkänslorna ett litet tag i alla fall.

Tack och lov för "100 Doors Challenge", den räddade mig många nätter.