Hemma hos oss firar vi inte något särskilt den 14 februari. Idag är det den femtonde och jag kan säga att min man garanterat inte hade någon aning om att gårdagen har en särskild innebörd för många människor. Och inte gråter jag för det, för vi firar som sagt var inte och har aldrig gjort.
Jag har väldigt svårt för de här konstruerade och kommersiella högtiderna, för de bygger på att man ska visa kärlek och omtanke en specifik dag - och kan förväntas få ta emot detsamma också.
Men hur kul är det att vara barnlös, medelålders kvinna som gett upp hoppet om att få egna ungar - och se hysterin kring Mors dag? Eller att se "Dela vidare om du också har en pappa du älskar <3 (utläses: hjärtatecken)" på sociala media på Fars dag, om du råkar vara en man som aldrig fått barn trots att du längtat efter det? Eller om du är den enda tjejen i klassen som inte får en röd ros på rasten på Alla hjärtans dag - vad gör det för ditt självförtroende?
Den enda jämlika bemärkelsedagen - i mitt tycke - är födelsedagen. Därför firar vi i vår familj födelsedagarna rejält, men undviker Mors och Fars dag så gott det går (förskolor har ju pippi på att låta ungarna göra fula saker att ta hem till mamma och pappa på de dagarna, men vi har förklarat för våra tre barn att de aldrig någonsin behöver känna att de ska ge oss presenter en särskild söndag).
En bekant till mig ondgjorde sig igår över att alla var så "puttefnuttiga", som hon skrev. Det är inte så roligt att se när man själv är nyskild. Jag förstår det!
Och alla vi som lever med en partner som aldrig skulle komma på tanken att köpa röda rosor, en ask geléhjärtan eller skåla i skumpa på kvällen? Är vi bara fast i ett trist förhållande? Jag tänker att det verkar så.
Om ens livskamrat inte kommer hem med tio röda rosor från bensinmacken och en chokladask, är man inte älskad då? Trots ringen på vänstra ringfingret. Om man inte äter en särdeles god middag och lägger upp bilder på den på Instagram och skriver "middag med <3:at", har man stagnerat då och bara tar varann för givna?
Alla skulle hålla med mig om jag sa att vi borde bry oss om varann 365 dagar om året, för något annat är nästan omöjligt att tycka. Men många firar ändå Alla hjärtans dag, som ett bevis på sin kärlek.
Själv är jag mest ledsen för alla som står utanför och inte har någon som bryr sig, skickar ett kort eller en cyberkram eller en onyttig chokladkaka. Att inte vara älskad och uppskattad är långt värre än uteblivna godispåskägg eller oskickade julkort. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har en man som inte har en aning om att det var Alla hjärtans dag igår, men som antagligen kommer att köpa en påse saltlakrits till mig en helt annan vardag "bara för att"...
tja, omtanke är inte kommersiellt
SvaraRaderaNågot av det första jag sa när jag träffade han som nu är min sambo var att jag vill inte veta av att fira alla hjärtans dag. Inte på något sätt av omtanke för de som inte har någon (kollektiva straff tror jag inte heller på) utan för att jag vet att jag aldrig någonsin skulle uppskatta något jag får den dagen. Den dagen då det i stort sett är tvång på att ge något. Sambon och jag köper saker när andan faller på :)
SvaraRaderaHear hear! En påse saltlakrits en vanlig vardag är värt tusen gånger mer. Här firar vi inte heller den 14/2, vi är pragmatiskt oromantiska på ett sätt jag är vansinnigt nöjd med. Om andra vill ägna sig åt dummifikationer av typen fyra hjärtetecken, två onödiga z och sju utropstecken på sociala media så får de väl göra det.
SvaraRaderaHåller helt med dig, vi firar inte heller alla hjärtans dag eller mors- och farsdag.
SvaraRaderaStort tack Hannele, Monika, Sanna och Camilla för svaren! Roligt att läsa andras infallsvinklar.
SvaraRadera