Brev till min dotter

Bokens titel: Brev till min dotter
Författare: Elcim Yilmaz (red.) samt Elaine Eksvärd, Anneli Furmark, Nabila Abdul Fattah, Katerina Janouch, Katarina Mazetti, Martina Montelius, Maxida Märak, Carolina Neurath, Alexandra Pascalidou, Mia Skäringer, Therése Söderlind och Märta Tikkanen
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 301

Jag vände och vred på boken som låg i ett vadderat kuvert i brevlådan. Var den verkligen till mig?! Det stämde inte alls, jag hade varken hört talas om författaren eller boktiteln tidigare - och jag är säker på att jag inte beställt den i bokhandeln eller från något förlag. Men bevisligen var det mitt (lite udda) namn som stod på kuvertet.

Konstigt ändå. "Brev till min dotter" har en inskription på försättsbladet. En sådan där driven, vacker handstil och ett ritat hjärta: "Bästa! En bok till en underbar person! Elcim".

Nu var jag säker: boken måste ha hamnat fel. Jag är ingens bästa. Jag känner inte Elcim. Är jag en underbar person? Äsch, det här måste vara tryckt! Det ser likadant ut i allas böcker. Bortsett från att någon ganska uppenbart har präntat för hårt med pennan så det blivit märken på bladets baksida och följande sida efter det...

Är det möjligt att börja lipa över en dedikation skriven av en för mig okänd person? Ja, tydligen. Men så är det också jäkligt tufft att hålla i en bok som heter "Brev till min dotter" när man vet att man aldrig någonsin kommer att få en egen dotter - och när man nyligen själv blivit en dotter utan en mamma.

-

Bokens recensionsdatum är satt till den 8 mars, internationella kvinnodagen. Det här är en samling texter skrivna av (svenska) kvinnor i olika åldrar och med mycket olika liv, men som alla har det gemensamt att de har en dotter och att de är duktiga på att uttrycka sig i skrift.

Den inledande texten är skriven av Elcim Yilmaz. När hon fick ett cancerbesked började hon genast samla minnen till sin fyraåriga dotter, eftersom hon var övertygad om att hon inte hade långt kvar att leva och därför ville vara säker på att dottern skulle få veta så mycket som möjligt om sin mamma.

När cancerbehandlingarna var över och Elcim fortfarande var vid liv, bestämde hon sig för att involvera fler i projektet. Andra kvinnor som också ville berätta något för sina döttrar, utan floskler och förljugenhet.

Jag tycker att en del av texterna är lite "snackiga" och just dessa pratsamma inlägg påminner även om varann i ett annat hänseende: de kommer med likadana råd! Deras döttrar ska älska vem de vill (noga betonat att det går bra med en annan tjej) och de ska älska sina kroppar (noga betonat att de äger rätten till sina kroppar och sin njutning). Döttrarna ska gå ut och erövra världen, slåss mot fördomar, stå upp för sina rättigheter, kämpa för allas lika värde, ta för sig av livet. Storslagna ord, vackra visioner. Det är nästan (men bara nästan) att jag tycker synd om döttrarna som får så stora förhoppningar på sig.

Överlag är boken oerhört välskriven, intressant, med mycket kämpaglöd och jävlar-anamma. Det är en bok om knutna nävar och att inte ge upp. Och väldigt, väldigt mycket kärlek! Allra bäst, i mitt tycke, är Therése Söderlind för hennes text berör mig verkligen djupt. Jag känner igen mig i så mycket, trots att jag inte har någon dotter.

Och Martina Montelius! Sammanfattningen i slutet av hennes brev till den fiktiva dottern Siv är så ruggigt bra så jag måste läsa det flera gånger. Jag ska banne mig skriva av slutklämmen och ge vidare till mina egna barn, för det är så fantastiskt vackert skrivet om föräldrars gränslösa kärlek till sina barn.

Omdöme: Det är alltid givande att läsa inspirerande texter av duktiga författare. Det lilla formatet gör att breven på något vis måste vara extra kärnfulla, korta och genomarbetade. Tack Elcim Yilmaz för både boken och ditt initiativ!

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.