Min fantastiska väninna

Bokens titel: Min fantastiska väninna
Författare: Elena Ferrante
Originalets titel: L´amica geniale
Översättare: Johanna Hedenberg
Förlag: Norstedts, 2016
Antal sidor: 335

Kultursidorna har svämmat över av lovord till Elena Ferrante, inte bara i Sverige utan i hela Europa och i USA. Priserna haglar, böckerna säljer som smör i solsken, superlativen vill aldrig ta slut.

Jag hör inte till dem som kommer att skriva en översvallande recension. Historien är helt enkelt för tråkig och griper aldrig riktigt tag i mig.

Boken framstår som en helt autentisk dagbok i den meningen att berättarjaget på allvar tror att det är intressant att läsa om vilka som bråkade i skolan, vilka som satt på uteserveringen, vilka "jag" är kär i. Exakt så självupptagna som dagböcker brukar vara - och precis lika trist att läsa i efterhand.

Jag har skrivit dagbok under större delen av min uppväxt. Tänkte nu som vuxen att det skulle vara alldeles underbart roligt att läsa hur jag upplevde vissa saker, de där första-gången-händelserna. Men till min stora besvikelse är mina dagböcker ett enda virrvarr av komplicerade känslor (väx upp, för fasen! har jag lust att skrika till mitt tonårsjag såväl som till bokens huvudperson Elena) och en sanslös massa namn som hunnit falla i glömska.

Vem bryr sig om att Marcello, Rino, Fernando, Carmela och Pasquale ska gå på nyårsfest ihop? Och att Marcello, Rino, Alfonso och Enzo cruisar omkring i en stor bil? Och att Rino och Lila och deras pappa bråkar högljutt medan Stefano och Giuseppina lyssnar utanför?

Och förresten ska Ada, Carmela, Lila och "jag" ha på oss våra tunna klänningar ikväll! Sådetså.

Boken handlar helt enkelt om Elena och Lila som växer upp i efterkrigstidens Italien, i ett fattigt bostadskvarter i Neapel där det myllrar av personer som på olika vis försöker slå sig fram. Elena och Lila är bästa väninnor. Egentligen är de inte alls det, för Lila är ruttet utnyttjande mest hela tiden. Elena borde klivit bort från henne med bestämda steg redan i bokens inledning, då Lila kastar ner Elenas vackra, älskade docka genom ett källarfönster in i Den Hemska Farbrorns mörker. Istället måste vi plåga oss igenom ett skevt vänskapsförhållande där man aldrig riktigt talar ut eller gör upp eller säger något väsentligt till varann utan mest tassar omkring, jämför, försöker bräcka, intrigerar.

Omdöme: Jag älskar beskrivningarna av Italien under 1950-talet, de är fantastiska. Tyvärr upptas dock en stor del av boken av sega redogörelser för de två flickornas liv och exakt alla de träffar.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och STORPOCKET

-



MsHisingen och jag tänker väldigt, väldigt lika i det här fallet. HÄR är hennes recension.

Västmanländskan läste boken förra sommaren och trodde hon var sist, men det var hon ju bevisligen inte. HÄR är hennes korta recension.

Carolina läser... skriver en mycket underhållande recension HÄR om hur boken är lika intressant som att titta på när färg torkar.

Fiktiviteter tycker att romanen är finstämd och lågmäld på ett tilltalande sätt. HÄR är hennes recension.

Boktokig skriver helt kort HÄR hur hon föll för "Min fantastiska väninna".

Ugglan & boken är en bokbloggare som jag väldigt ofta känner igen mig själv i - men denna gång tycker vi olika för hon hyllar "Min fantastiska väninna". HÄR kan ni läsa själva.