Tematrio: Mammor (som dör)

Jag har suttit och väntat på att Lyran skulle klämma ur sig temat för veckans tematrio - och sent omsider ser jag vad hon har valt: mammor. Minns så väl hur det var när Lyrans mamma dog och hur det berörde mig trots att jag inte träffat någon av dem. Tänkte väl också i förbifarten något i stil med "tur det inte var MIN mamma".

Men nu är det så. Så oväntat och plötsligt och helt från ingenstans. Trekvarts år har gått snart, men det känns som igår och det gör precis lika ont. Skillnaden är väl att jag sover lite bättre, orkar lite mer, gråter lite mindre.

Däremot kan jag inte säga att sorgen är mindre. Den är monumental. Förkrossande. Jag har svårt att fatta att det har hänt, svårt att acceptera det, svårt att begripa att det ska vara så här för resten av mitt liv.

Mammor i litteraturen, tja, jag vet inte. Det känns som att jag inte orkar tänka på lyckliga mor-dotter-förhållanden alls. Här är några mammor som dör och därmed skakar om sina döttrars liv rejält.

Tom Malmquists bok "I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv" om hur hans hustru Karin dör strax efter att hon fött parets första barn, är djupt gripande och märkligt osentimental. Mycket bra bok, inte tillrättalagd. Så fruktansvärt sorgligt att en ung mamma dör och lämnar sitt lilla barn; alla föräldrars mardröm. Att det inte är skönlitterärt gör det hela ännu mer drabbande.

Påhittad är däremot Joyce Carol Oates "Älskad, saknad", på engelska "Missing Mom", om en ung kvinna vars mamma hittas mördad - och hur dottern handskas med självförebråelser, sorg, saknad och nyvunna insikter om sin mammas liv.

I Majgull Axelssons fenomenala roman "Aprilhäxan" är det fyra systrar som inte är biologiska syskon som ska dela arvet efter sin mor och som spekulerar i varför hon egentligen fick en hjärnblödning och dog. Så minns jag det i alla fall, kan vara fel, men boken är hur som helst otroligt bra. Det är inte så stort fokus på den döda fostermamman, utan på de levande medelålders döttrarna och deras tämligen misslyckade liv.

Som bonus lägger jag till "Vad mina döttrar bör veta". Eller ska man säga "som minus", kanske? Tramsig bok som jag inte kan rekommendera, om man inte känner ett vansinnigt sug efter att läsa om en cancersjuk, döende 60-årings klyschiga brev till sina vuxna (mycket sexintresserade) döttrar. Inte det minsta sorglig. Inte det minsta lärorik heller, för den delen. Elisabeth Noble hamnade på min svarta lista efter denna läsning.