Berömda män som varit i Sunne

Bokens titel: Berömda män som varit i Sunne
Författare: Göran Tunström
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1998
Antal sidor: 276

Jag har inte tidigare läst något av Göran Tunström, trots att han räknas som en av de stora svenska författarna. Tunström föddes 1937 och dog innan han hunnit fylla 63 år. Han hade tydligen hjärtproblem och lungcancer och kanske gav det honom en del existentiell ångest och grubblande över livet - vad vet jag? - för huvudpersonerna i romanen jag just läst har såna tankar. "Berömda män som varit i Sunne" utkom 1998 och gav honom Augustpriset, bara ett drygt år innan han dog.

Sunne är en liten stad i Värmland, en sömnig stad vad det verkar, där just ingenting händer. Åtminstone inte under 1960- och 70-talen då handlingen utspelar sig. Huvudpersonen Stellan är butiksföreståndare till en liten livsmedelsaffär, eller kanske en lanthandel snarare. Han är medelålders, ensamstående, lite långsam i huvudet. Nyfiken och intresserad av att lära sig nytt - men inte särskilt klipsk. Full av känslor som han ägnat ett liv åt att trycka undan.

När Sunne ska fira stadens 700-årsjubileum ombeds handlaren att skriva ett kapitel i en minnesskrift där även kyrkan och idrottsföreningen presenteras. Kapitlet ska heta "Berömda män som varit i Sunne". Problemet är väl att det inte funnits några berömdheter att tala om...

Stellan Jonsson Lök (jo, han heter så!) börjar i alla fall skriva men väver in alldeles för mycket av sig själv och sina vänners levnadshistorier. Texten refuseras och skriften skrinläggs eftersom pengar saknas för utgivning. Nu bestämmer sig Stellan för att fortsätta skriva; han vill berätta sin egen historia och den hänger han upp på de märkvärdiga män som har - eller inte har, men borde ha! - kommit till Sunne. Ärkebiskopen, Fred Astaire och månfararen Aldrin bland andra...

Omdöme: Bitvis är boken svamlig och trasslar in sig i stickspår som bara är tråkiga och överdrivet intellektuella. I övrigt är det en alldeles underbar historia, så skickligt framtrollad genom den lätt infantile Stellans beskrivningar av sin miserabla uppväxt och sitt sorgligt kärlekslösa vuxenliv. Det är fascinerande hur en så händelsefattig bok kan kännas engagerande, då den ena pusselbiten efter den andra gör att läsaren förstår hur det egentligen ligger till.

Boken köpte jag på antikvariat. Den verkar inte säljas i bokhandeln längre.

---

P.S. När jag hunnit ett fyrtiotal sidor in, kommer några rader som jag kan utantill och läst i otaliga dödsannonser. Visste inte att det var Tunström som skrivit dem och även om jag hört det någon gång så visste jag i alla fall inte att det var från boken "Berömda män som varit i Sunne".

"När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, då växer det sly överallt."