lördag 29 juli 2017
Sektens barn
Bokens titel: Sektens barn
Författare: Mariette Lindstein
Förlag: Bokförlaget Forum, 2017
Antal sidor: 426
Det här är den tredje och sista delen om sekten på Västra Dimön. Det enda raka är att läsa alla tre böckerna i rätt ordningsföljd. Annars är det svårt att dels leva sig in i berättelsen och dels ta till sig riktigt hur hemskt det är för alla de hängivna som sugits in i den stängda sekten. De lever inlåsta i en bevakad, taggtrådsförsedd anläggning på en ö på svenska västkusten, styrda av en karismatisk ledare som är fullständigt utan empati och normala spärrar.
Det har gått femton år sedan sist och böckernas huvudperson, Sofia, har nu tagit sig loss från sektens grepp och flyttat till Orust. Hon driver ett behandlingshem för avhoppare från olika sekter, är gift och lever att gott liv. Sofias tonårsdotter, Julia, är brådmogen, intelligent, väldigt vacker och precis sådär obstinat jag-kan-själv och lägg-dig-inte-i som tonåringar kan vara...
Just när Sofia och hennes gamla vänner från Via Terra trodde att de en gång för alla kunde släppa sitt förflutna inträffar en naturkatastrof. Kusten skakas av en storm med orkanstyrka i vindbyarna. De materiella skadorna är stora. I kaoset som uppstår reser sig sektens ledare Franz Oswald som en självskriven hjälpare och får ett genomslag som överträffar allt han tidigare varit med om. Nu riktar han in sig på miljöarbete, hållbarhet, klimatförändringar och diskuterar det allvarliga läget med företrädare för världens alla stora religioner.
En skolklass på besök på Dimön, ditforslade för att lyssna på miljösamtalen mellan de stora andliga ledarna, har en elev vars förhållande till ön är lite speciellt: Julia. Hon som kanske blev till på ön, i sektens slutna värld, men som aldrig sett den förrän nu. Hela sitt liv har hon hört sina föräldrar och deras vänner berätta om det fasansfulla som skedde, men hon har svårt att riktigt ta in vad de säger.
Boken fokuserar förutom Julia på de tvillingpojkar som Franz Oswald har tillsammans med en ung kvinna (egentligen själv ett barn...) som han våldfört sig på då hon tvingades bo på egendomen eftersom hennes båda föräldrar valde ett liv hos Via Terra. Sönerna isoleras med ett dussin andra barn och får utstå fruktansvärda saker i sin "utbildning". Barnen drillas på ett sätt som liknar Nordkoreas tyranni. Det är ett ständigt rabblande av knasiga teser varvat med våldsamma bestraffningar, hårt kroppsarbete, knäckande förödmjukelser och bevakning.
Tvillingpojkarna heter för övrigt något i stil med Invictus och Thor, men kallas Vic och Thor, vilket jag hade roligt åt. Gillar fyndiga ordvitsar och namnlekar av den sorten. V som i Via och T som i Terra. Vic och Thor som i Victor - segraren. Nu blir det väl inte så mycket av seger för de båda bröderna; de är förlorare av stora mått. Mamman har tagit livet av sig, heter det. Den älskade farmodern vägrar se deras många blåmärken och ärr. Pappan kallas i bästa fall far, men vanligen bara "chefen". Ingen älskar dem, ingen behöver dem, ingen värnar om dem.
"Sektens barn" är skriven med ett mycket rikare språk än de två tidigare böckerna. Nästan så jag först tänkte att det var en hårdhänt redigering, men så är det nog inte. Det känns som att författaren har vuxit med sina böcker!
Omdöme: Jag gillade denna bok lika mycket som den första. Som jag sa tidigare, så tror jag serien passar för sökande unga människor och för diskussionslystna bokcirklar.
Själv skulle jag nog gärna läsa en dokumentär skildring nu, om scientologerna och Mariette Lindsteins liv där. Det hade varit intressant.
Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN.
Tack till förlaget för recensions-exet!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej och tack för en sådan fin recension. Nej, min redaktör är inte hårdhänt, men det är det som är magin med en bra redaktör. De får en att ifrågasätta, komma på en bättre formulering, så jag tror att jag både växt som författare men att jag faktiskt var i behov av en bra redaktör. Och det har jag hittat i Lisa Jonasdotter på Forum. Ibland verkar det som om hon känner mina karaktärer bättre än jag. "Så där skulle aldrig Franz Oswald säga!", du vet.
SvaraRaderaHaha! Härligt! Jag och maken bänkade oss framför teven i förmiddags och såg inslaget med dig. Kul!
RaderaÅh, vad kul att ni såg det. Det har vara otroligt spännande att följa er "resa" genom böckerna. En första för mig. Konceptet att två personer kan läsa böckerna samtidigt, diskutera, osv. Jag tror du har helt rätt när du säger att de passar för bokcirklar. Tack igen!
RaderaPS: Måste tilläga att jag gillar ditt rika språk när du recenserar. Det blir nästan som en liten novell -- om en bok.
RaderaTack, Mariette! Det har varit roligt för oss två också här hemma.
RaderaDet låter som en serie för mig, jag har av någon anledning inte riktigt lockats förrän nu när du skriver om dem. Tack för inspirerande text :-)
SvaraRadera