Nedräkning för jobbhetsen

Äntligen börjar jag kunna se ett slut på det här hetsiga jobbandet. Det brukar alltid vara så här på hösten (och en period på våren), men vartenda år blir jag ändå lika överrumplad.

Efter en lång sommar då jag aldrig har några uppdrag brukar beställningarna välla in vid skolstart. Plötsligt ska företag ha foldrar och broschyrer, mässmontrar och rolluper, visitkort, flygblad, nya logotyper, fotografier, illustrationer, en "social media manager", kundtidningar, rapporter...

Först är jag glad och förväntansfull inför alla uppdrag, sedan lite förvånad över att det fortsätter, och därpå lite stressad men uppe i varv.

Därefter kommer den där hemska stressen; den som gör att jag inte sover på nätterna, oroar mig för att jag inte ska hinna klart, får magkatarr. Den som gör att jag snäser åt maken, inte hinner ringa väninnorna, tvingas prioritera bort fikastunder och promenader och annat socialt.

Hela september, hela oktober, hela november. Det har varit roligt, men jag har många gånger tänkt "nu går jag snart in i väggen!". Märker att jag lätt glömmer saker, är dödstrött, inte kan fokusera lika hårt. Jag har jobbat sju dagar i veckan hela hösten och inte blir jag vare sig rik eller framgångsrik.

Nu är vi inne i december och jag börjar kunna bocka av de sista uppdragen. Jippie! (Nu kommer det där andra: köpa julklappar, baka, städa huset, planera julen - men det är mest kul och dessutom inte livsviktigt.)

Att vara egenföretagare är inte hälften så glassigt som många tycks tro. Det innebär stor frihet, men också att det är svårt att tacka nej till uppdrag och lätt att må illa av oro för hur man ska få ihop till en vettig lön.

Men jag värdesätter det ändå. Varje dag börjar med att jag en långpromenad med min hund. Ingen mobiltelefon, ingen musik i öronen, inget som låter mer än den monolog jag för med min hund som artigt lyssnar och lägger huvudet på sned.

Jag har gått på läkarbesök utan att behöva be chefen om lov. Jag har varit på bokträffar mitt på arbetsdagen eller på tidiga mornar. Jag har storhandlat när inga andra kommer loss, mer än pensionärer och föräldralediga.

Jag har världens roligaste jobb och jag älskar verkligen det jag gör, även om det hade varit taktiskt att bli ingenjör eller något annat nyttigt och efterfrågat istället för att arbeta inom konst, media och formgivning.

De senaste veckorna har inte varit kul, det händer att jag gråter av trötthet. Ändå tänker jag: vad lyckligt lottad jag är som kan styra över mitt liv. Och nu är snart hetsen över, nu kan jag snart läsa böcker och blogga igen. För att inte tala om att jag kommer att hinna vara en bättre kompis och roligare mamma.