Barnet från ingenstans

Bokens titel: Barnet från ingenstans

Författare: Kari Rosvall och Naomi Linehan
Originalets titel: Nowhere´s Child
Översättare: Kerstin Gårsjö
Förlag: Libris, 2016
Antal sidor: 229

Först måste jag bara säga, att jag naturligtvis begriper att det är många i den här sanna berättelsen som farit illa och lidit svårt. Det är inte så att jag saknar empati. Jag tycker att det är otroligt bra av Kari Rosvall att berätta vad som hänt henne och hennes biologiska mor.

Med det sagt, så är det här en uselt skriven bok. Hur jag än försökte så kunde jag inte bortse från den dåliga svenskan, de många anglicismerna och det torftiga sättet att förmedla en historia.

Boken är 229 sidor men hade kunnat vara hälften så lång. Var och varannan mening är nämligen en upprepning av den föregående.

"Barnet från ingenstans" är skriven av en ung radiojournalist, Naomi Linehan, och antingen är hon långt ifrån lämpad att skriva texter eller så är översättaren en klåpare (eller bådadera). Jag lutar åt att det är Linehan som försöker töja ut en mager berättelse till maxgränsen.

Kari föddes 1944 i Norge och levde sina första tre år på barnhem, innan hon blev adopterad av ett svenskt par i Malexander. Som medelålders flyttade hon till Irland med sin man och där bor hon än. Det var också där som hon på allvar lyckades nysta i sin biologiska familjs öden, hitta släktingar och förstå vad som drev hennes mamma att lämna bort henne. ("Ge henne upp för adoption" har jag god lust att skriva, för att visa lite hur olidligt svengelsk den här texten är. Det känns bakvänt att läsa en svensk text översatt från engelska, skriven av en irländska - när berättaren själv har svenska som modersmål.)

Karis mamma var en ung, blond, blåögd, frisk och vacker norska som valdes ut av nazisterna under ockupationen av Norge. Här skulle avlas ariska barn!

Tusentals små bebisar tillverkades utan kärlek, föddes i Norge och skeppades till Tyskland - utan mödrar, utan ammor, utan barnsköterskor. Dog de nyfödda på vägen så var de inte av rätta virket. Bara präktiga A-barn dög för Führern. Kari överlevde och hon tillbringade alltså sitt första levnadsår på ett isolerat gods i Tyskland inom ramen för Lebensborn-projektet.

Efter krigsslutet ville varken tyskar eller norrmän ha dessa barn. Ingen ville bli påmind om ambitionen att skapa perfekta barn av en överlägsen ras. Ungarna skeppades till Sverige, där de inte heller var önskvärda utan så fort som möjligt pytsades ut till adoptivföräldrar eller sattes på institution (!) för resten av livet.

Det är fruktansvärt.

Boken har dock hunnit över hundra sidor in - av de tvåhundra - innan man får veta något om den norska mamman och Lebensborn. Innan dess är det ett långt förhärligande av adoptivpappan under uppväxten samt ointressanta redogörelser för Karis förste man, ende son och en kärlekshistoria. Att den här boken har sålt i stora upplagor är knappast för att man vill läsa om hela Karis liv, utan för att folk fascineras av Lebensborn.

Läs en artikel eller faktabok i ämnet istället. Eller se en dokumentär! Kolla på Skavlan, där Kari blev berömd. Den här boken ger inte mycket kött på benen. Det är ett livsöde som i sig är intressant, men så ohyggligt taffligt skrivet att man kan bli vansinnig.

--

Övrigt: Har nyligen läst Schulmans "Bränn alla mina brev" och därför blev jag alldeles till mig över två ynka sidor i denna bok, nämligen där Kari berättar om hur hon som tonåring är hembiträde hos Sven Stolpe och hans hustru Karin och de fyra barnen. Hon är lika gammal som Lisette och blir även behandlad som en dotter i huset.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN och POCKET