Bokens titel: Livet med klimakteriet: Hormoner, träning, välbefinnande
Författare. Katarina Woxnerud
Uppläsare: Kerstin Weman Thornell
Förlag: Fri Tanke, 2020
Antal minuter: 4 tim 48 min
Författare. Katarina Woxnerud
Uppläsare: Kerstin Weman Thornell
Förlag: Fri Tanke, 2020
Antal minuter: 4 tim 48 min
Jag skulle tro att det här är en underbar bok om man köper den fysiska, tryckta versionen. Snyggt omslag, endast tvåhundra sidor, proppfylld av fakta varvat med små rutor (föreställer jag mig!) med personliga berättelser.
Jag var beredd att ge den högsta betyg. Satt en långlunch med bästa väninnan och bara öste ur mig hur fantastiskt bra Katarina Woxnerud är som skrivit denna klimakterie-bibel.
Ljudboken däremot. Nej och åter nej.
Uppläsaren är mo-no-ton på gränsen till att man undrar om hon ens vet vad intonation är för något. Kanske är hon inte en livs levande människa utan en automatisk telefonsvarare eller en robot?
Eller begriper hon kanske inte vad hon läser? Då kan det ju lätt bli så där. Jag föreställer mig att jag skulle ha svårt att högläsa en fysikbok på tyska, kanske är det så Kerstin Weman Thornell känner när hon med entonig röst stakar sig igenom "östrogen balanserar mot många hormoner, som vi ska se, som progesteron, endorfiner, follikelstimulerande hormon liksom testosteron". Hon kunde lika gärna läst upp en inköpslista.
Jag tar nästa klagomål på samma gång. Titta på citatet ovan. Ser ni det lilla ordet "liksom" precis i slutet? Någon på förlaget borde ha bankat knytnäven i bordet och sagt åt författaren att "nu får det vara nog med "liksom" - det går faktiskt jättebra att skriva "samt" eller det helt ordinära "och" också!".
Klimakteriet ger mig rysningar. Jag vill inte bli gammal. Jag vill inte få ett skelett där jag riskerar att bryta lårbenshalsen om jag ramlar. Jag vill inte tappa mitt långa tjocka hår och istället få något tunt och risigt. Jag vill inte ha platt rumpa och hängbröst och putig gubbmage. Jag vill inte ha mustasch på överläppen och skrynkliga hudpåsar under hakan. Jag orkar inte med förfallet!
I mitt huvud försvarar jag det uppenbara: såvida jag inte dör så kommer jag att åldras, och om jag åldras så kommer jag gradvis att förfalla rent fysiskt. Sånt är livet. Villkoren är lika för oss alla! Ingen slipper undan.
Ändå är det så djupt rotat i mig och de flesta andra: ungdom övertrumfar mognad. Det fysiska är inte oväsentligt, hur mycket vi än kallar oss feminister eller anser oss se bortom utseendehetsen. Få av oss klarar av att koppla bort kraven på att vara attraktiv.
Och exakt hur attraktiv är en kvinna i femtioårsåldern, egentligen? Jag ser mig i spegeln och tänker "men hur gick det här till?!". Jag har blivit någon som måste ha läsglasögon, har tunn hud i ansiktet - där inget vackert underhudsfett fyller ut och ger mjuka, runda anletsdrag, har pigmentfläckar på handryggen och inga hårda biceps på överarmarna längre.
Ska man mitt i sorgen över en förlorad upplyftande "jag-är-mitt-i-livet"-känsla och en kropp som bryts ner dessutom behöva stå ut med humörsvängningar, oregelbunden mens, konstiga temperaturskiftningar där kroppen brummar som ett extra värmeelement, existentiell ångest över att döden kryper närmare och att man kanske snart är den äldsta i sin släkt, sorg över att barnen flyttar hemifrån och desperation över att man inte längre är förstahandsvalet på arbetsmarknaden?
Det är mycket som är tufft med klimakteriet. Jag hatar blotta ordet. Min terapi just nu är att gå runt och upprepa det högt i alla möjliga sammanhang och försöka få det att låta lika odramatiskt som att säga "jag är förkyld" eller "jag har fått ont i ett knä"; "jag har kommit in i klimakteriet". Jag har inte lyckats förlika mig med det än, men det kommer väl. Vad har jag för val?
Boken då. Den är som faktaspäckad kurslitteratur. Kontentan är: bygg muskler redan innan du kommer in i klimakteriet för sedan blir det svårt. Träna motion, kondition, balans och styrka (helst hela dagen, dygnet runt, året runt, resten av ditt liv). Ät nyttigt, sov ordentligt. Håll igång. Lev sunt. Acceptera ditt nya jag. Och inse att det kommer en massa skit med att bli äldre - det är oundvikligt men det kanske känns lättare om du är påläst.
Hm. Jag vet inte. Jag blir mest bara ledsen.
Mitt omdöme: Köp boken och använd den som uppslagsbok när du vill kolla upp något. Informativ, saklig, lättläst och modern. Bara grejen att den ens existerar är positivt, för då kanske det blir lättare att närma sig detta laddade ämne.
Oj, spännande! Min gynekolog sa i år att "det är dags att börja planera din klimakterieinfasning" och jag fick viss panikkänsla, måste läsa på.
SvaraRaderaJag tror att DET är nyckeln: att läsa på, vara förberedd. Till exempel är det nog superbra att fundera på just TRÄNING: hur behåller man musklerna, hur behåller man snabbhet, vighet, styrka? Jag har tänkt på klimakteriet som enbart tanter som svettas. Det är väl en bagatell i sammanhanget, tänker jag nu.
RaderaNja, att vara tant som svettas är inte en bagatell. Tro mig! Livet med vallningar både dag och natt är påfrestande utan dess like. Jag tycker att det kommit en hel del böcker om just klimakteriet det senaste åren men ingen som jag riktigt kunnat identifiera mig i. Kanske är den här något för mig att bläddra i ändå. Tack också för din personliga text. Det är inte enkelt att åldras, när kroppen inte längre är ens vän och krämporna smyger sig på så gäller det att ha en plan. Och att vara snäll mot sig själv. Jag länkar en text jag skrev på kollo för ett tag sedan:https://www.kulturkollo.se/2019/03/21/nagra-kvinnors-roster-om-mitt-i-livet/
SvaraRadera