Det är något som inte stämmer

Bokens titel: Det är något som inte stämmer

Författare: Martina Haag
Uppläsare: Martina Haag
Förlag: Piratförlaget, 2015

Antal minuter: 4 tim 26 min

Jag lyssnade klart på denna berättelse i förrgår men var ändå tvungen att kolla idag om jag verkligen hört slutet. Så intetsägande var delar av denna historia för mig, att jag inte ens kunde minnas hur den slutade. 

Alla känner väl till "Det är något som inte stämmer" eftersom den utkom redan hösten 2015, för drygt fem år sedan, och snabbt blev omtalad då den tycks handla om tre i Sverige mycket populära personer: Martina Haag själv, hennes dåvarande man Erik Haag och hans tevekompanjon Lotta Lundgren.

Pocketboken är tunn, inte ens på tvåhundra sidor, men vad mig anbelangar hade Haag kunnat skippa den vansinnigt ointressanta och förvirrade historien om författaren Petra som åker upp till Turistföreningens lilla övernattningsstuga i fjälltrakterna i norraste norr, för att återhämta sig efter en uppslitande skilsmässa. De här "äventyren" är urlöjliga: knäppa norrmän som stövlar in i stugan och domderar, mystiska män som förför stugvärden, livsfarliga strapatser, medelålders tanter med tarotkort och annat märkligt. 

Det är så tråkigt att jag knappt orkar lyssna på Haag - hon läser lite läspande och slarvigt - när hon försöker blåsa i liv i den konstruerade historien. Tanken är väl att den ska ge ett drag av skönlitterärt verk över texten. 

Det är så underligt, för resten av boken är rent lysande. Så otroligt välskrivet och sårigt och engagerande! 

På populärt vis har författaren varvat så vartannat kapitel utspelar sig i fjällvärlden i nutid och vartannat handlar om Petra när hon är i Stockholm i dåtid och lever sitt aningslösa vardagsliv med maken Anders, där hon skriver böcker och han spelar in teveprogram. 

Men... det är något som inte stämmer. Petras misstankar kommer sakta smygande men hon motar bort dem; inte kan Anders vara otrogen? De ligger ju fortfarande med varann! De har det ju bra ihop! Frågan är bara hur stor plats Anders kollega Clara tar egentligen, den kvinna som han gör alla de populära teveprogrammen tillsammans med..?

Så här tänker jag. Jag gillar alla tre, var för sig: Erik och Lotta i teveprogrammen, Martina i sina kåserier. Det lilla jag bryr mig om dem, så är det såklart så att jag vill att de ska må bra och leva lyckliga liv. Jag har inget behov av att frossa i skvaller eller gotta mig i någons hemska, offentliga skilsmässa och otrohetsaffärer. Men Martina skriver så himla bra om den förlamande sorgen, det må vara utlämnande men det är också allmängiltigt och mycket väl fångat. Jag upplever inte alls att hon smutskastar paret Erik och Lotta, genom att låta fiktiva Anders och Clara bete sig illa. Inte ett dugg! Varför envisas folk med att säga att denna roman är en hämnd? Jag tycker nog att alla personerna verkar bete sig rimligt och naturligt i den uppslitande situation de är i. 

Men om hon bara hade kunnat skriva en essä om detta istället, då hade boken fått toppbetyg. Något i stil med Malin Lindroths "Nuckan". En kortkort uppsats som griper tag så hårt att man nästan får fysiskt ont. Kapitlen om Petra när hon kämpar med näbbar och klor för att få behålla Anders, som redan är på väg bort och inte tänker vända sig om - de är fantastiskt bra och klarar av att stå för sig själva, utan en obegriplig fjällhistoria att luta sig mot.