Bokens titel: Och eken står där än
Författare: Sofia Lundberg
Uppläsare: Gunilla Leining
Förlag: Bonnier Audio, 2019
Antal minuter: 8 tim 39 min
Författare: Sofia Lundberg
Uppläsare: Gunilla Leining
Förlag: Bonnier Audio, 2019
Antal minuter: 8 tim 39 min
Berättelsen börjar med att Esther halvt gråter ihjäl sig över en skilsmässa och knappt står ut de helger då sonen Adrian inte är hos henne, utan hos sin pappa istället. Hon grubblar mycket kring vad som gick fel, känner sig misslyckad och tänker att hon är en dålig mamma.
För att alls stå ut tar hon långa promenader - och under en av dem kommer hon fram till en gammal ek på en stor äng. Hon är dock inte den enda som går till eken; dit kommer även Rut, en gammal kvinna som omedelbart får bra kontakt med Esther. Mellan de två kvinnorna växer en stark vänskap fram och den hjälper Esther mycket i hennes sorg och utsatthet under tiden som följer.
Jag störde mig kopiöst på hur Esther tar sina sista slantar för att köpa en flygbiljett till norra Italien, där hon på måfå börjar leta efter Rut. Hon klänger sig fast vid folk hela boken igenom; först sin man och sedan tanten Rut, men i Italien går hon ännu längre: hon hänger glatt på en kvinna som hon mött på flyget, följer med henne hem, blir helt otvunget kompis med henne och tycker tydligen inte det är någon grej att hon lånar säng, mat, kläder och främlingens vänner...
Tillsammans med sina nyfunna, nyvunna svensk-italienska vänner (tänk om man kunde få kompisar så där lätt, utan att framstå som en galning?!) vid Comosjön, reser hon runt (läs: de skjutsar henne i sina bilar, de har ju inget annat för sig ändå och vad spelar tid eller bensin för roll när man hittar en gränslös svenska på flyget - klart man skjutsar henne runt halva norra Italien på jakt efter en potentiellt död tant).
Så blir det förstås lite kärlek också! Det är lättare att vara vacker i Italien, där man kan blomstra, bära fina klänningar, dansa hela natten, dricka bubbel och verkligen leva.
Breven och dagboksanteckningarna leder faktiskt detektiv-Esther rätt och hon lyckas hitta Rut till slut - och allt som är hennes långa, spännande livshistoria.
Esther är jag inte förtjust i, men däremot Sofia Lundbergs berättarlust. Lyssnade på ljudboken någon gång i våras och tänkte att jag gillade boken. Märkligt nog fastnade historien i huvudet på mig, trots att jag inte uppfattade den som så märkvärdig. Det här är en bra bok och den säger en hel del om vänskap och om att gå vidare i livet, även efter att man gått på några nitar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar