Gyllene Äpplen

AUGUSTPRISET 1992

Gyllene Äpplen - svensk idéhistorisk läsebok
Gunnar Broberg m.fl.
Bokförlaget Atlantis, 1991
fler än 1.400 sidor

Var det så att Augustprisets jury fullkomligt älskade tunga mastodontverk i flera volymer, då på den tiden då utmärkelsen var ny? Var de mer imponerade av arbetsinsatsen än angelägna om att prisa årets bästa fackbok? Ville de kanske stoltsera med att de slukade såna här texter, som de flesta av oss aldrig skulle fantisera om att läsa? Än mindre ha råd att köpa...

"Gyllene äpplen" består av två band, över 1.400 sidor, med en sammanlagd vikt av 3.020 gram. Sanslöst snygg formgivning utvändigt (har inte sett praktverket på riktigt!) så det finns säkert de som investerat ett antal tusenlappar i denna läsebok för att ha den liggande framme på flygeln eller teakbordet i paradvåningen.

Så här beskrivs denna svenska, idéhistoriska läsebok:

"Urvalet omfattar hundratalet författare från tusen år, vilka grupperats dels kronologiskt, dels tematiskt. Antologin går från tidig medeltid fram till första världskriget. I Gyllene Äpplen får den svenska sakprosan sin stora chans. I sekler har bara den sköna litteraturen portionerats ut. Dags för ändring och ny kunskap, tid för närkontakt med historien istället för disputerande bearbetningar och förenklande populariseringar."

Eftersom den är slutsåld får jag en legitim anledning att inte läsa den, trots att den ingår i min utmaning. 

Det existerar i stort sett inga skarpa, officiella foton av den på nätet, jag har letat som en galning. Hittade ovanstående bild på förlagets sida. Hur, hur, HUR är man funtad när man 

1) sätter böckerna i den ordningen? 

2) fotograferar dem utan att reflektera? 

3) lägger ut bilden på sin web utan att fundera en halv sekund på om man verkligen gjort rätt?! 

Det är nästan straffbart i min värld.

#05 i Augustprisutmaningen