Korparna

AUGUSTPRISET 2011

Korparna
Tomas Bannerhed

Weyler förlag, 2011

414 sidor

En nattsvart roman som hör till det vackraste jag läst. Detta är en barndomsskildring från Sverige på 1970-talet, men här finns inte mycket glädje. Det är tungt, ångestladdat och saknar minsta ljusglimt - men är makalöst vackert och välskrivet!

Tolvårige Klas bor på småländska landsbygden och fasar för att en gång överta fädernesgården. Han trivs inte hemma, inte alls, inte en sekund. Han tar sin tillflykt till skogen, mossen, ängarna och vattnet, där han studerar fåglar. Han lär sig allt som finns att veta om de olika fåglarna och deras liv. Att det går bra för honom i skolan är sekundärt. Att han kan massor om djuren, skogen, fåglarna eller att han är intelligent, det spelar ingen roll. Allt hans tankar kretsar kring är om det går att bryta sig fri från något som tycks vara förutbestämt.

Hemmet ger honom ångest, främst är det väl pappan som förmedlar sin egen livsleda och förtvivlan till sina barn. Klas farfars far och farfar tycks ha blivit galna av fattigdomen, svälten och eländet som rådde i Småland under 1800-talet och tidiga 1900-talet, då den magra jorden inte gav tillräckligt stora skördar. Men trots att Klas far lever i en annan tid, tycks han sakna framtidshopp. Gradvis försvinner den snälla pappan och ersätts av en psykiskt sjuk och instabil man som skrämmer sin familj. 

Klas är rädd för att inte bara tvingas ärva gården, utan även ärva vansinnet och svartsynen som tycks finnas i hans gener. Kan man ta sig bort från den utstakade framtiden eller är man dömd att följa i sina förfäders spår?

"Korparna" är alldeles magiskt vacker och orden är valda med sådan omsorg! I synnerhet tycker jag om alla nyuppfunna adjektiv som beskriver naturen. Romanen är djupt gripande och det är lätt att förstå hur den kan ha sålts i över 100.000 exemplar.

#51 i Augustprisutmaningen