Hummelhonung

AUGUSTPRISET 1995

Hummelhonung
Torgny Lindgren
Norstedts, 1995

167 sidor

Det här är en groteskt äcklig och obegriplig bok om två gamla bröder som bor i varsitt hus på en gård, ensligt beläget på landsbygden i Västerbotten. De är båda döende, men vägrar ge upp förrän brodern har dött först. 

En medelålders kvinna kommer till bygden för att hålla ännu en av sina sanslöst tråkiga föreläsningar (som ingen orkar bevista) om några sanslöst tråkiga gamla helgon. Hon blir erbjuden att sova över hos den ene gamle gubben, Hadar, och får hans bilnycklar och uppmaningen "Du ska köra". Redan där har jag lust att lägga ner boken. Vem säger så till en främmande gäst? Och vem accepterar det tilltalet utan att ens himla med ögonbrynen?

Den här kvinnan är tämligen motbjudande, men det är ingenting mot hur äckliga bröderna Olof och Hadar är. Redan första kvällen kokar kvinnan upp vatten på spisen och fyller ett kar med varmvatten, för att tvinga Hadar att bada. Hon känner honom inte, men ändå kan hon säga till gubben att han luktar hemskt illa - inte så underligt eftersom han haft samma kläder varje dag i flera år - och få honom att klä av sig sprillans naken.

"Hummelhonung" låter sött och gott, men mitt stora minne av boken är istället skildringen av detta bad: där Hadar sitter i slemmigt, grått vatten fullt av skorpor av ingrodd smuts. Jag antar att det är en metafor, någon slags bot och andlig rengöring, en pånyttfödelse där man skrapar av gamla lager av synd för att kliva upp som ett nyfött barn ur baljan? 

Tyvärr går Lindgrens hela berättelse mig förbi, jag fattar verkligen inte vad han vill ha sagt. Varken med de båda bröderna som snart ska dö eller den läskiga kvinnan som blir en del av deras sista konflikt. Det är bara genuint äckligt och motbjudande, alltihop.

#12 i Augustprisutmaningen