Vargöga

Bokens titel: Vargöga
Författare: Niklas Leavy
Förlag: Natur & Kultur, 2021
Antal sidor: 180

Simon är 12 år men verkar snarare som en liten farbror. Han lagar mat, han gör upp eld i braskaminen, han diskar självmant, han passar sin gravt handikappade storebror (svårt skadad efter en olycka) som han för övrigt orkar bära uppför trapporna. Han blir pirrigt förälskad som en nästan-tonåring, men han är handlingskraftig som en vuxen. Jag har lite svårt för det. 

Simons storebror Jonathan var inte så schysst mot sin bror på den tiden han var en snygg, vältränad och poppis kille som inte satt orörlig i en rullstol och bara stirrade rakt fram. Ändå är Simon snäll mot honom, beskyddande, omhändertagande. Han tror att det är hans fel att Jonathan råkade ut för den olycka som förändrade hans liv så dramatiskt...

Nu ska pojkarna flytta ut till sin pappa, som bor i ett stort gammalt hus vid Vänerns strand. Mamman är intagen på psyket, pappan fixar med en flerhundraårig släktgård och bröderna är lämnade ensamma i Stockholm (?) där 12-årige Simon tycks vara ensam assistent åt Jonathan innan en färdtjänstbuss hämtar dem och kör dem till Vargöga, den märkliga ön där de ska bo.

Om jag låter raljerande så är det för att jag tycker att såna där bakgrundsbitar är väldigt viktiga. Varför lägger föräldrarna på Simon ett så stort ansvar? Finns inga andra vuxna runt pojkarna? Boken beskrivs som en utvecklingsroman, men det kan jag inte alls se: pojken är färdig redan när han kommer till ön och borde snarare få vara mer av ett barn och mindre av en ung vuxen.

Själva historien är spännande på gränsen till rent ryslig: döda barn i en brunn, vad sägs om det? Fåglar som hackar i sig ögon ur en levande människa? Dolda rum med ruskiga dockor kring ett uppdukat matbord, i kandelabrarnas sken? Jag skulle blivit livrädd om jag var nio år och läste det här.

Språket är exceptionellt. Det är banne mig inte ofta man ser barnboksförfattare skriva så utstuderat poetiskt. Det finns helt klart en tanke bakom detta, det känns som att Niklas Leavy säger "Vaddå, ska inte barn få läsa romaner med ett rikt och målande språk?" - och jo, det är ju fantastiskt bra! Toppen! Utvecklande för barnens språkkänsla. En rikare litteratur, en större upplevelse. Och lite, lite konstruerat ibland:

"Det sjöng i den frusna asfalten när dubbdäcken klöste och rev."

"Vattnet forsade som pärlande grönskimrande kristall ur kranen."

"Långtradarna mötte oss likgiltigt på den långa raksträckan upp mot bensinmacken, som gömde sig bakom några tallar."

"Nätgistorna stod rangligt darrande som om de försökte göra en reva i himlavalvet."

Men visst, jag väljer hellre en rik beskrivning än en torftig.

Simon och hans nyfunna vän Elvira smyger in i ett ödehus, där öns åldrige fiskare Milos och hans lika onaturligt gamla hustru Amalia håller till ibland. Vad är det de skyddar och döljer där inne? Finns kanske en förklaring här till den förbannelse som tycks vila över ön? Hur kan paret vara så gamla - och vad har de egentligen varit med om? 

En kort, vacker, poetisk och obehaglig roman för barn i "mellanåldern". 

Tack till förlaget för recensions-exet!